SkrivPuff 2010:144 - Om något sårbart

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.

    Landskapet var böljande, grönt, gult och brunt om vartannat. Den djupa barrskogen på andra sidan fältet bildade likt en mur runt det öppna, som för att försvara det i händelse av ofred. Fältet var å sin sida som ett dukat bord för de små svarta flygande djur som i svärmar kalasade på det gula i all oändlig tid. Cykelvägen låg precis kant i kant med det gröna välansade gräset som bildade en gärd runt. På andra sidan alltihop låg den lilla staden, som trots sitt konstanta brus inte gjorde sig påmind där parkbänken var belägen.

    Eftermiddagsbrisen kom, rörde upp lite damm och stökade runt bland de fåtaliga löv som redan hade släppt sitt grepp. Mannen rörde sig lite, bytte ställning samtidigt som han la boken i sitt knä och lyfte blicken. Om man hade varit tillräckligt nära, så skulle man ha sett att det var en gammal man som satt på bänken. Hade man kommit ännu närmare så skulle man ha sett de djupa, fårade rynkorna som låg tvärs de knotiga kindbenen, sett de djupt liggande trötta cirisblå ögonen och munnen med de tunna läpparna och där innanför, de ännu blankvita tänderna.

    Varje dag mellan nio och tre från midsommardagen och fram till Sixtendagen satt han där. Alltid på samma bänk, alltid ensam och alltid med en bok i väskan. Hade någon sett honom, så skulle denne inte ens ha lagt märke till honom, för vem lägger märke till en gammal man som läser en bok på en parkbänk en sommardag som denna?

    På sidan av parkbänken stod en käpp lutad. En blanknött käpp i rödbrunt med en nyligen påskruvad grå gummisko. Mannen la ifrån sig boken och sträckte sig efter käppen, tog den i sina händer och studerade den ingående. Efter ett tag log han lite, smekte den och ställde tillbaka den på sin plats.

    Mannen satte sig nu rakt upp och stirrade rakt fram, drog upp benen och tog ett stadigt tag om knäna. Med rak rygg gjorde han några korta men gymnastiska övningar. Hans ansikte blev stramt, munnen spänd och ögonen fick en annan lyster. Han andades stötvis när benen for fram och tillbaka, kroppen böjde sig i vinkel då varenda muskel tänjdes.

    En ung kvinna for fram på en cykel på cykelvägen som ledde fram till parkbänken. Bakom henne var en liten stol fastspänd där ett barn satt och på styret hängde det en en brun flätad korg i rotting. När mannen som satt på parkbänken såg den unga kvinnan närma sig slutade han sin gymnastik. Han vinkade lite när kvinnan stannade och parkerade sin cykel vid kanten till gräsmattan. Mannen reste sig och såg sin dotter-dotter som med lite blossande kinder stod där och lossade sin cykel från sin last.

    Den lilla pojken som precis var gåfärdig, kom stultande emot den gamla mannen som lika stultande själv närmade sig den lille pojken. Den unga kvinnan som såg fyra generationers åldersskillnad söka sig en gemenskap, kunde inte låta bli att le. De var så lika, sprungna ur samma släkte och komna av samma blod. Den unga kvinnan tog sin korg, gick emot dem båda och trots sin last tog hon den gamle i armkrok och den unge i handen.

    De tog sig sakta upp en bit i backen, hittade en plats i lä där gräset var mjukt och den stora eken gav en skön skugga. Kvinnan la ut filten, dukade fram en lunch som gott och väl skulle räcka till dem alla och bjöd varsågod. Den lilla pojken satte sig i den gamla mannens knä, tog tag i ett finger på hans hand och pekade på maten.

    En timme senare, det hade blivit lite kyligare i luften, blåsten hade tagit i lite grand när den unga kvinnan och den lilla pojken åter hade packat sin cykel och trampat därifrån. Hans kropp kändes däven efter den goda lunchen. Helst av allt hade han velat sova en stund på den mjuka filten, men hans dotter-dotter ville hem till sig, för den lille behövde komma till ro.

    Mannen satt på bänken och såg ut över landskapet. Löven rörde sig lätt i den lätta vinden, cirrusmolnen låg som målad i vit vattenfärg över den djupblå himlen och gräset hade fått en ton av brunt i det numera djupgröna. Mannen suckade djupt, rörde på sig, försiktigt, försiktigt och skakade samtidigt på huvudet, som om han inte trodde på det. Han böjde sig lätt framåt, tog upp en väska, öppnade den och tog fram en bok som han genast började läsa i.