söndag 23 maj 2010

SkrivPuff 2010:139 - Om kulturkrockar

    - No, no, no. Madame!
    Mannen i den vita fotsida kaftanen och iklädd det yviga gråa skägget vinkade avvärjande. Kvinnan som just hade tänkt att köpa en vattenmelon höll den krampaktigt i famnen och tittade runt. På alla utom den man som hade tilltalat henne förstås, för det var inte så man gjorde i det här landet.
    Mannen som hade ropat på en grötig fransk dialekt kom fram, vinkade återigen avvärjande och tog ifrån henne den stora vattenmelon hon höll i sina händer och la den som den var ett spädbarn i den stora melonhögen. Kvinnor, svenska kvinnor som köper melon, det kan aldrig gå väl, såg han ut att tänka. Man behöver kunskap och erfarenhet för att välja ut den melon som skulle hamna på ens middagsbord och det var något man skulle ta på största möjliga allvar. Köpa första bästa melon, nä, det gick inte för sig.
    Mannen, som nu stod bredvid kvinnan, tog upp en melon och började klappa den. "Dunk, dunk". Mannens ansikte var koncentrerat, han slog ett par slag till, skakade på huvudet och la sedan ifrån sig den. Han tog upp ytterligare en och lät den genomgå samma procedur. Försäljaren började nu ilskna till ordentligt. Att stå på ett torg och klappa meloner gick inte för sig. Mannen i kaftanen kunde inte bry sig mindre, utan tog ytterligare en melon och började klappa den hårt med handen. "Dunk, dunk"
    Kvinnan hade nu dragit sig undan en bit. Att som svensk kvinna bli inblandad i bråk mellan en kaftanklädd man med yvigt grått skägg, iklädd tofflor samt en liten pillerburk till hatt och en grönsaksförsäljare av en obestämbar balkanursprung med ett illrött temperament var inte vad hon ville. Därför drog hon sig undan en liten bit, men endast en liten bit. Hon hade ju gått ut för att köpa en melon och en melon hade hon tänkt att ha med sig hem.
    Grälet hade nu avslutats och den kaftanklädde mannen kunde åter koncentrera sig på kvinnan som stod en bit bort. Han vinkade henne till sig, visade henne att hon skulle lyssna, och lyssna ordentligt. Inget slarv här inte. "Dunk, dunk" Mannen såg inte glad ut och kvinnan fullständigt oförstående.
    - Écouter!
    Han tog en till från den stora högen. Lyfte den nära hennes öron och "Dunk, dunk". Den här gången lyste mannens ansikte upp och man kunde se hur mungiporna närmade sig öronspetsarna. Mannen gav kvinnan melonen, sa något på den franska dialekt han pratade med förtjusning och vände sig om och gjorde sig beredd att gå därifrån.
    Jag, som hade suttit och betraktat hela skådespelet denna underbara förmiddag i tidiga juli i Tensta centrum, kunde inte låta bli att gå fram till den kaftanklädde. Jag gjorde honom sällskap på vägen bort och med mina synnerligen begränsade franskakunskaper lyckades jag i alla fall få ur honom att han var en flyktad "paysan" från södra Algeriet. Han och hans släkt hade sedan urminnes tider försörjt sig på att odla "melon", men att  det idag var omöjligt att bo och leva där han var född. Kriget, sa han. "La Guerre" gjorde det idag omöjligt för alla.
    Det som bekymrade honom mest efter det att han hade kommit till Sverige, var att man i det här landet inte kunde få en melon att smaka som meloner ska. Svenskarna kunde inte melon. Han såg det dagligen och stundligen och det gjorde honom bekymrad. Han ville lära dem höra hur det skulle sjunga i melonen som svar när man dunkade på den. Då och endast då, var den mogen att ätas, då och endast då, fanns den där riktiga sötman i kombination med en syrlighet som släckte törsten och mättade livet.
    Han hade tänkt sig att han skulle starta en melonskola "l'école de melon" när han kom hit och lära svenskarna den ädla konsten att odla melon.  Det hade dock stupat på klimatet som han uttryckte det. Han hade den första vintern insett att några meloner, det skulle han inte komma att odla i det här landet.

5 kommentarer:

  1. ja bra. små dagliga kulturkrockar

    SvaraRadera
  2. Vilken fin historia. Därborta finns det nog många kulturkrockar dagligen.

    SvaraRadera
  3. Bra text, och han har nog rätt, meloner är olika

    SvaraRadera
  4. Underbart, jag blir varm i hjärtat av texten, innehållet och humorn.

    SvaraRadera
  5. Försvann min kommentar i cyberrymden? :(
    Gillar som man säger på facebook. Du lurade ner mig till Medelhavet först, hade inte en tanke på Tensta.

    SvaraRadera