SkrivPuff 2010:145 - En inbjudan

    Jag var på väg till ett möte jag inte ville missa. Den sensuella rösten i telefon hade varit så inbjudande att jag inte kunde motstå, trots att min kalender egentligen var full.

    - Hej, var det första hon hade sagt. Letar du rätt på försvunna människor?

Leta rätt på försvunna människor är en polissak, jag brukar alltid svara så, men vissa fall åtar jag mig, vissa kan jag inte motstå. Detta var en sådant och det berodde på vad hon berättade för mig. Är fallet bara tillräckligt intressant och pengarna de rätta, hoppar jag lätt över skacklarna och gör saker som jag egentligen inte borde.

    - Det beror på varför de har försvunnit, svarade jag. De som sticker frivilligt hämtar jag inte hem igen.

    - De här har inte stuckit frivilligt, det kan jag garantera dig och det är stora pengar att tjäna. Vi måste träffas så fort som möjligt men det är lite känsligt, fortsatte rösten med stor R. Det är möjligt att jag är övervakad.

    Det var där någonstans jag förstod att jag var förlorad. Jag bad damen vänta två korta sekunder, hällde upp en stadig Ballantines i kaffet, tände en Röd prince och lutade mig tillbaka i stolen. Gentilt svarade jag.

    - Visst, det är bara att komma ner till mig. Jag finns på Brobåplan, i källaren i höghuset har jag ett litet enkelt kontor.

    - Det är känsligare än så, fortsatte hon. Jag kan inte träffa dig där. Vi kan ses i Folkparken. Jag finns på en parkbänk i det stora enebuskaget. Där det finns en staty. Jag sitter där från klockan tio i morgon och en timme framåt. Vet du var det är?

    Och det var dit jag var på väg nu. Vad det hela handlade om visste jag ännu inte, men att det skulle finnas en fet check inblandad och som skulle byta ägare hade vi dock redan kommit överens om. Jag gick Abel Beckers gata fram mot Norra Promenaden. De små trettioalshusen till vänster gassade i sommarvärmen, höghusen till höger gav en lång skugga till de som hade förmåga att utnyttja den, men själv tänkte jag att en pilsner i det sommarvarma vårvädret skulle sitta fint. Jag höll nästan på att törsta ihjäl medan jag sneddade över Norra Promenaden och kom in i Folkparken.

    Folkparken är som en oas för hungriga och törstiga själar, här kan man få lov att dricka sitt medhavda på en parkbänk utan att polisen kommer och stör, man kan till och med bädda sig en säng under en dunge en varm sommarnatt och vakna alldeles utvilad på morgonen. Jag släntrade förbi beachvolleybollplanerna, tände en Röd Prince och ställde mig och tittade på de långskaftade brudarna som i minimala kläder svettade sig igenom ett träningspass. Eftersom jag hade bråttom kunde jag inte stå där och dregla allt för länge utan jag fortsatte min promenad djupare in i parken.

    Cirka hundra meter senare ligger den lilla lunden med stenbänken där vi skulle träffas. Bakifrån är parkbänken helt insynsskyddad så hon hade valt ett bra ställe att träffas på om man vill vara ifred. Eftersom jag var lite sen, tog jag en genväg som ledde upp till bänken från baksidan. Jag hoppades att hon inte skulle bli rädd när jag tog en väg som hon inte hade förväntat sig, duckade för en malplacerad gren som hängde ner ordentligt och nästan skrapade i marken och dök därefter in bakom lundens skyddande grenverk. Nästan framme hörde hon mig för hon vände sig om, såg på mig och vinkade, vilket betydde att jag måste vara igenkänd.

    När hon satte sig ner igen såg jag hur hon plötsligt ryckte till ett par gånger, hur kroppen slängdes runt och huvudet liksom exploderade. Blod och hjärnsubstans sprutade åt alla håll samtidigt som jag var på väg mot ner marken. Platt som en hälleflundra lyssnade jag efter fler skott. Jag hörde ingenting, allt var tyst, efter ett tag reste jag mig försiktigt upp och gick bort mot henne. Jag undrade om någon hade sett mig, men det var för sent att vara försiktig nu. Det fick bära eller brista.

    Hade det inte varit för den röda fläcken mitt på tröjan och att halva huvudet var bortskjutet hade det suttit en mycket vacker dam i fyrtio- eller femtioårsåldern framför mig. Det var bara en sak som var fel. Hon var död, skjuten, vilket jag inte gillade, jag skulle ju göra ett jobb åt henne och nu såg det ut som det skulle brinna inne. Kläderna stank pengar, handväska i utsökt italienskt kalvskinn och nya knähöga läderstövlar. Jag hade rätt igen, där fattades inget.