SkrivPuff 2011:002 - Om att skratta

   Lite väl snabbt insåg jag att det var åt helvete. Trots skrattet. Mörk och tyst var natten. Långt bort från där jag borde vara. Han kom inte. Skitskallen, fyllskallen, kåkfararen. Jag hade inte träffat honom på flera år nu, så gissa om jag blev förbluffad när han ringde mig för två dagar sedan.
   - Jag har något jag vill att du ska ha, sa han. För gamla tiders skull.
   Sen skrattade han. Det var det sista jag hörde innan jag la på. Samma skratt som han alltid hade haft och som han alltid avslutade sina meningar med.
   - Det var Jögga, sa jag. Kommer du ihåg honom? Min kompis från förr.
   Min sambo för nu såg på mig med uttryckslösa ögon.
   - Hur tusan ska jag kunna veta det?
   Med ett skratt och en sensuell viftning med rumpan försvann hon in mot sovrummet. Vad gör en man i den situation jag befann mig i? Jag följde efter såklart.
   - Skicka hit ciggen.
   Hennes fnitter fyllde mitt inre när hon greppade efter mina ädlare delar.
   - En gång till klarar du av, va? För min skull?
   Jag plöjde ner mitt ansikte i henne och snart övergick fnittret i en tyngre andning.

*

   Lättad och nöjd och glad, så stod jag nu där och längtade hem. Vad Jögga ville, ville jag inte veta och vad han hade gjort för mig i de yngre dagarna var lika lite det. Hans skratt hördes från ett intilliggande rum, svagare nu och inte lika fullt så entusiastiskt. Mig kvittade det lika. Fanskapet ska inte tro att han kan komma efter så många år och lika många svek.

   Dörren öppnades och där stod han. Ett enda stort leende fyllde dörröppningen. Lite äldre, lite fylligare men lika falskt nu som då. Jag såg in i hans ögon och upptäckte att de inte hade förändrats sen den dagen han ryckte på axlarna åt mig samtidigt som han skrattade högt. Det var som advokaten sa;

   - Den där kan sälja sin mor för ett par hundra och dig fick de ännu billigare.

   Att jag fick sitta inne tio år på hans bekostnad ansåg mina kamrater vara det bästa skämt de hört på år och dag. Pliten skrek högt av garv när jag berättade min historia.

   - Så säger alla, sa han och flinade högt. Mina kamrater vrålade av garv de också.

   När han kom fram med sitt flin och sin framsträckta hand backade jag undan en meter. Jag är säker på att denna gång var den enda gången i hela sitt liv han inte skrattade. Min revolver smällde av och han flög ett par meter bakåt. Jag gick fram till mannen som nu låg på golvet med ett ansikte som uttryckte förvåning och smärta i skön förening.

    - Skrattar bäst som skrattar sist, sa jag och vände mig skrattande bort.