SkrivPuff 2010:97 - Om att slappna av

Kapitel 1, scen 3

    Väggarna hade fått en lätt mild rosa touch när han återigen vaknade upp. Sängen var bred och så där lagom mjuk. För första gången på länge kände han att kroppen var med honom och att huvudet fungerade. Han var hungrig.

    När de hade gjort upp kontraktet hade plockat in några speciella villkor.
    ” … och så vill jag ha mat som hemma, mycket mat, och så dricka, och så ett eget hus, och så brudar som tar hand om mig …”
    Hon låg bredvid honom i sängen, smekte honom försiktigt och fick hans kropp att sluta värka så förbannat. Det enda han ville och det enda han klarade av just nu.
    Det var så här han ville ha det, mys och åter mys med kvinnan han älskade. Att få ligga bredvid henne och känna henens doft, höra hennes snusningar och känna hennes hud mot sin. Han vände sig om och studerade henne noggrant. Hon var lika vacker som den dagen han träffade henne och inte en dag äldre verkade det som. Bara det att hon var här, var här med honom, fick hans kropp att gny av välbehag.
    Nu var det ju inte hon som låg där, utan någon helt annan. Han kom tillbaka till verkligheten, insåg var han var och försökte resa sig upp.
    ”Not yet.”
    Kvinnan lade sitt finger över hans läppar, log försiktigt och reste sig upp. Hennes nakna kropp skred över golvet och han såg efter henne när hon försvann ut genom en dörr.
    Uppe i ena hörnet var det något som rörde sig. Han lät blicken lugnt och fint röra sig mot det ställe han trodde sig ha sett något. Han började skratta för sig själv. Hur kunde han tro att det var något i ett annars så välstädat rum. Det var bara att lugna ner sig, ta ett djupt andetag, slappna av och njuta av situationen.

SkrivPuff 2010:96 - Nisse har en jag-dag

    - Jag, jag, jag och så jag.
    Nisse stod framför spegeln och räknade in styrkan.
    - Jag sticker nu.
    Nilla kom ut från köket och tittade på honom där han stod framför spegeln och fjädrade sig.
    - Du är så fin så. Får jag en puss innan du sticker?
    Nisse och jag var på väg mot en egen dag. Han stod redan utanför och väntade när jag kom förbi och plockade upp honom.
    - Idag är jag inte sen ..., eller hur?
    Nä, han hade skött sig de senaste veckorna. Mona, min sambo, hade förklarat för mig att Nilla var så glad igen.
    - Det verkar som om Nisse har lagt det värsta bakom sig, sa hon. Nilla är så pigg och go och gla nuförtiden och det tror jag beror på Nisse.
    Vi for ut från staden, körde den stora vägen mot grannsamhället. Mitt emellan så fanns det ett friluftsområde där vi skulle hålla till.
    - Ingen sprit, inget öl eller vin, hade ledaren sagt. Bara mat och kul. Vår egen jag-dag.
    Det hela hade börjat för ett par veckor sen, Nisse hade klappat ihop och sen som lök på laxen hade han slängt i sig något skit som fått honom fullständigt att knyckla ihop. Nilla hade bönat och bett hos Soc. Han behövde hjälp, det gick inte längre. Trots läkarens ord på att "Den är det fullständigt lönlöst att hjälpa." hade Nilla fått in honom på en öppenvårdsavdelning. Jag tror att det som avgjorde till vår fördel var att jag ställde upp som någon sorts övervakare och garant för att han genomförde programmet. Att lägga in honom och kasta bort nycklarna ett par veckor var uteslutet.
    - Tror du att kommunen är gjord av pengar, frågade läkaren mig när jag satt på hans kontor. Förresten har vi sålt de sista sängplatserna till ett privat vårdföretag. Annars går inte budgeten ihop, hade han förklarande lagt till.
    Precis innan han stängde dörren bakom mig väste han att om detta kom ut till media, så åkte Nisse ut på studs.
    - Färdigbehandlad är ett starkt vapen, förstår du, och inget som någon kan överklaga.
    Idag sken solen, gräset hade antydningar till grönt efter den osedvaligt kalla vintern. Jag stod och tittade på när sju karlar i varierande ålder sprang runt på planen och lekte vad som såg ut som vanliga småbarnslekar, men som terapeuten kallade övningar.
    - Så att de ska hitta hem till sitt verkliga jag, förklarade han för mig. Vi börjar där deras liv började och så arbetar vi oss framåt. Till en tillvaro som de måste ha för att vara trygga i sig själva. Vi bygger upp dem igen och sen lotsas de rätt in i sitt nya rätta jag.
    Han såg nöjd ut där han stod.
    Efter lunchen kom Nisse fram till mig.
    - Kan vi gå en sväng? Jag behöver snacka lite...
    Han ledde mig bort mot ett håll där ingen kunde höra oss.
    - Det kommer att hända saker efter maten. Grabbarna är förbannade. Du har några direktörer och egenföretagare därnere som är vana att ta saken i egna händer. Sicket skit de prackar på oss. Du skulle bara höra. Nu gör vi såhär förstår du.
    Jag gjorde som han sa. Inte för att jag gillade att det skulle hända saker, men där hade jag inget att säga till. Det bästa sättet var att hålla mig borta, för har man inte sett något, kan man ju inte heller tala om vad som hade hänt, sa jag satt i bilen och väntade. Strax därpå kom Nisse och alla andra patienterna gående från gräsplanen. De såg nöjda ut och skrattade högt. Nisse öppnade passagerardörren och hoppade in.
    - När han sa att vi skulle leka små grodorna, brast det för oss alla. Vi tog tag i fanskapet och packa ihop han som ett paket. Nu ligger han där och skriker.
    Efter det blev det som en av de andra grabbarna uttryckte det.
    - Nu tar vi oss en riktig jag-dag och firar på firmans bekostnad att länsstyrelsen har frigjort åtta platser på psykets öppenvård. Mot krogen ...

SkrivPuff 2010:95 - Om en ny vana

Kapitel 2, Scen 3

    - Du måste!

    Mammans röst hördes i hela lägenheten. Det var så när hon tog i. Rösten trängde igenom allt och alla och det gällde att inte stå i vägen för då blev man överkörd. Han tog sats, ville inte vara med längre, ville bara bort, men var man nu bara tretton är så var det inte lätt att bara försvinna.

    - Jag vill inte!

    Att ha en trettonåring som inte vill är inte bara frustrerande utan också så jobbigt att man ens inte orkar tänka på det.

    - Du måste vänja dig vid smärtan annars kommer det aldrig att fungera.

    Hon visste inte hur många gånger de hade bråkat om det här. De var ju överens, de visste båda vad de ville och vad som gällde. Problemet som de såg det var det att för att kunna vänja sig vid smärta var man tvungen att utsättas för det och när han utsattes för det började det ju att regna. Inte bara ett sådant där lite lätt dripp-droppande utan det hällde ner i massor och var han då på fel ställe så översvämmades hus, bergväggar rasade och floder svämmade över alla sina bräddar.

    - Var ska vi träna då? Utan att det händer något.

    Han var inte så dum pojken. Hon hade alltid ansett det och han hade bevisat det gång på gång. Att han sen hade en gåva som ingen annan var ju inte hans fel, det hade ju bara skett utan att någon begrep varför. Hon hade ännu inte vant sig vid att hennes son på något sätt kunde betecknas som en "freak", en galning eller varför inte ett missfoster. Det var ju inte hans fel att så fort han fick ont någonstans så började det regna.

    - Om vi åker ut med båten gör det ju inget ...

    Det var så de gjorde i fortsättningen. De åkte ut på sjön, han fick sig några tjuvnyp, tumskruvar och andra attiraljer som gav honom den smärta han behövde för att kunna framkalla regn. Det var inte lätt för henne heller. Vilken mor vill utsätta sitt barn för smärta? Att det var för en god sak de tränade underlättade det hela naturligtvis, men när hon hörde hans skrik var det som en kniv hade stuckits in i henne själv. Ibland undrade hon om det här med att träna inte var mer för hennes skull än för hans, då det verkade vara hon själv som tog mest illa vid sig.

SkrivPuff 2010:94 - Om glöd

Kapitel 1, Scen 2

    Det var en den afton det begav sig. Det var så hon sa alla dagar i hela sitt liv. En välsignad natt, sa hon alltid och menade vad hon sa.
    - Jag ringer dig, sa hon. När jag går.
    Det var med lätta steg hon gick gatan fram. Våren hade kommit, den sista tentan var avklarad och hela livet låg framför henne. Det hade gått förvånansvärt lätt att klara alla kurser trots att hon verkligen inte var den som satsade stenhårt på pluggandet. Hon hade allt haft tid att kul mellan tentorna också, skaffat sig mängder med kompisar och en annan kärlekshistoria däremellan. De här fyra åren hade flugit iväg, tyckte hon, bara försvunnit på något sätt och nu var hon framme vid målet. Den här tiden hade gått så fort att hon på något sätt inte hunnit med sig själv och hon hade inte tänkt på vad hon skulle göra sen. De skulle diskutera det i kväll, innan de gick ut på stan för att göra vad två unga kvinnor gör när det är fest.
    - Ikväll är det en förtrollad kväll, sa hon. Jag känner på mig att något speciellt kommer att hända i natt.
    De båda unga kvinnorna skrattade och log mot varandra. De hade träffats den första dagen på universitetet när alla var lite vilsna och inte visste riktigt var man skulle gå eller hur man skulle vara, men efter den dagen var de oskiljaktiga, bästisar i vått och torrt.
    - Skål och sen går vi.
    De höjde glasen och drack ur det sista.
    Det var som vanligt en ganska så lång kö framför ingången till klubben, men de hade varit med ett tag nu och gick in på baksidan istället.
    - Hej. Ville ni inte stå i kö?
    Alla som arbetade där kände igen de båda väninnorna och vinkade glatt åt dem när de gick igenom köket och ut mot lokalen där baren fanns.
    - Hej Ann-Sofie. Ska vi ses sen?
    Klubbens ägare kom fram och gav hennes väninna en kyss på kinden. Hon kunde se att Ann-Sofie inte tog det minsta illa upp, snarare tvärtom. På scen höll en man på att bygga upp för en show av något slag. Mannen, som var i femtioårsåldern och var klädd i svart från tå till topp, tittade upp och fick syn på de båda kvinnorna. Hans blick sökte sig mot henne hennes rygg och brände sig fast där. Blicken fick henne att reagera. Hur visste hon inte men det var en sådan blick man kan känna tvärs igenom rummet trots att man egentligen inte ser den. Hon vände sig nyfiket om och såg rakt in i hans ögon, lät honom plantera sitt jag i sitt medvetande.
    - Vad är det, frågade Ann-Sofie som såg att något hände.
    - Det är som jag trodde, svarade hon, och hoppades på.
    Hon log lite försiktigt och kände mannens varma blick i sitt inre. Kände hur den rumsterade om och fick hennes puls att slå lite extra, att få hennes blodomlopp att rinna lite fortare och lättare och var den känslan hon för alltid ville bära med sig.
    Hon fick som hon ville. Just den varma känslan hade sen varit med henne genom livet. Trots att han inte var kvar när hon vaknade morgonen därpå, så visste hon att han hade lämnat något välkommet efter sig. Vem mannen egentligen var, visste hon inte. Hon hade frågat klubbägaren några månader senare, men han hade inte ens kommit ihåg att det hade varit något uppträdande den kvällen. Ann-Sofie hade inte heller kunnat hjälpa henne. Mannen var på något sätt utraderad men den glöd han lämnade efter sig i henne skulle aldrig falna, trots den egenskap som deras gemensamma son skulle äga.
   

SkrivPuff 2010:93 - När Nisse köar

    - För helvete!

    En av de biffigare männen i kön blev irriterad och började häva ur sig otidligheter. Den som inte brydde sig var Nisse. Han stod lugnt kvar och tittade bort åt det håll där vi stod. Nilla vinkade åt honom och hela han sprack upp i ett leende. Mona och jag kom strax bakom Nilla så vi såg alltihop, såg hur den biffige gick fram och drog till Nisse i bakhuvudet så att han stöp som en klubbad oxe.

    De som stod närmast började skrika och gapa, en ropade på ambulans medan tre andra hoppade på den som hade slagit, själv slog jag mig fram till mitten där Nisse fanns. Det var ett jädra hallå överallt, människor som for än hit och än dit, men allra mest for de in mot mitten och blockerade min framfart.

    - Ring polis, skrek jag till Mona och Nilla där de stod fem meter bakom mig. Eller ambulans.

    Jag slog mig fram och stod plötsligt öga mot öga med mannen som hade slagit Nisse så att han stöp. Jag såg in i hans ögon, men det var ingen som såg tillbaka. Hans pupiller var stora som dasslock, hans mun hängde lite snett och tänderna som syntes i mungipan var som små svarta piggar. Att ge sig på stenad jätte är inget jag gör och inget som man bör rekommendera sina närmaste vänner att göra.
    - Hjälp mig...
    Jag kunde höra Nisses röst där nere någonstans. Det var inte den vanlige go´ och gla´ mjölchokla´ rösten som kvävt ropade på hjälp. Jag drog till den biffige i brösten, skrek åt honom att flytta på sig.
    - Jag måste fram ...
    När jag knuffade runt de som stod runt hördes ett tjutande tuut-tut, tuut-tut. Inte för att jag brydde mig, det var Nisse som var målet, hans väl och ve som intresserade mig. Precis när jag var framme vid honom kände jag någon som tog tag i armen på mig och slet och drog i mig. Nu är jag inte den som låter mig hunsas, så jag vände mig om och drog till med högern allt vad jag orkade. Det var inte så bra skulle det visa sig. Polisen som var på väg på mot Nisse slogs runt och hamnade på rygg. Det var också det sista jag mindes av den stunden då smällen som tog i huvudet fick mig att tuppa av.
    - Tjena.
    Jag såg in i ett flinande ansikte tillhörande Nisse.
    - Inte ens jag skulle få för mig att klippa till snuten mitt i nyllet, sa han, men jag tackar och bockar för det engagemang du visar för mig.

   

SkrivPuff 2010:92 - Om något trögflytande

Kapitel 10, scen 1 - Flykten (inledningen)

    "Skynda dig på. NU."
    Anna viskade högt. Peter kunde höra hur spänd hennes röst var, att det var nu det gällde om de ville komma härifrån, att det var nu han var tvungen att uppbåda sina sista krafter. Allt eller inget. Han tog ett par snabba hukande steg framåt och rundade hörnet på det hus som hans fångvaktare kallade hans hem. Anna höll honom hårt i handen, slet honom framåt, ville bara bort.
    "Stanna. Jag orkar inte."
    Peter blev förvånad över sig själv, att han efter fem snabba flämtande steg var nära att falla ihop, men det var kanske inte så konstigt efter det han hade fått utstå under den här tiden.
    "Du måste. Vi har bara den här möjligheten och det vet du."
    Anna manade på honom, drog i honom, slet i honom. Han tittade in i hennes ögon och den blicken fick honom att verkligen vilja försöka. Måste, sa den. Vill, svarade hans kropp och gav honom det som behövdes för att fortsätta. Peter slog undan mattheten, drog ett par djupa andetag och fyllde lungorna med syre. Livgivande syre som fick de röda blodkropparna att lämna över energi till musklerna, som fick musklerna att röra på sig och som fick han att orka mer. Komma bort, komma hem.
    Bakom stängslet var det som att kliva rakt ner i ett kärr, som i en trögflytande sörja. Anna stannade upp, la sig ner och drog även ner Peter. Det var här som de var tvungna att vara snabba och ta sig fram till andra sidan innan vakterna hade kommit tillbaka. De visste att de hade cirka fem minuter på sig att ta sig ut genom huset, korsa den öppna hårda grusplanen och sen var de inne i dungen, max två minuter skulle hela operationen ta. Så var planen, men nu var det annorlunda.
    "Vi måste!" Anna väste till honom. "Tvärs igenom bara och rakt över."
    Hon reste sig hukande upp, tog hans hand och drog honom med sig.
    Vattnet skvätte runt deras fötter, fötterna sjönk allt djupare och djupare ner. Hans flämtande ökade och Anna kände att detta skulle han nog inte klara. Hon vände sig om och såg in i hans slitna ansikte som inte såg ut att vara en dag under femtiofem trots att han bara var tjugosex. "Vad har de gjort med dig?" tänkte hon.
    "Där!" Hon pekade bort mot dungen, trots att det var nära kändes det så långt borta. Han trodde att lungorna skulle sprängas, benen sprang inte längre utan det var hon som drog honom framåt, släpade honom. Bokstavligt. Det var inte det att han inte ville, han hade försökt förklara för henne under deras samtal de gångna veckorna hur mycket han ville bort, ville hem. Ville inte längre. Det var slut nu, han hade så han skulle klara sig resten av detta livet och hundra liv till om de nu skulle bli så.
    De kastade sig in i dungen.
    "Ligg ner och ligg still."
    Hon gav honom en fullständig onödig order som han inte hörde. Oavsett vad han ville så låg han platt på marken och kippade som en fisk. De hade klarat det. De hade kommit loss från det som till slut hade blivit hans fängelse. För första gången på länge kände han sig nöjd och hade en framtidstro.
    Anna hade gett sig iväg och letat efter den filt som mannen hade sagt att han skulle lägga undan. Hon hade varit tvungen att lita på honom annars hade de aldrig kunnat genomföra den här flykten, det hade varit chanslösa. Till slut hade hon litat på honom, och när hon fann filten insåg hon att hon hade gjort det rätta. Hon gick tillbaka och la filten över de båda som kamouflage. Sen var det bara att vänta tills det blev mörkt och då skulle han komma och hämta dem.

SkrivPuff 2010:91 - Om att luras

    Nisse stod i dörröppningen när jag öppnade. Klockan var halvåtta på morgonen denna 1 april och Nisse var påverkad av något. Det var inte den vanlige Nisse som stod där. Han som kunde dyka upp och vara full som en kastrull lite när, var och hur som helst eller bara glad, social och lättsam. Nej, detta var något annat. Jag såg honom i ögonen och han såg inte tillbaka på mig. De små svarta knappnålspupillerna tittade inte tillbaka utan dess fokus låg utanför och någon annanstans, kroppen svajade försiktigt, bröstet hävde sig i små korta stötvisa andetag och en åder vid hans högra tinning pulserade blårött i takt med hans puls. Hela karln svettades kraftigt.
    "Varför?", sluddrade han. "Varför?"
    Han vände sig om och svajade bort.
    "Nisse", ropade jag. "Vänta!"
    Han fortsatte bort som ett rö i vinden. Om han hörde mig, så begrep han nog inte vad jag sa. Jag ropade;
    "Sticker efter Nisse. Kan du ringa Nilla, det är något fel på honom."
    Sambon är inte glad åt mitt engemang i Nisse. Hon har sagt åt mig ett flertal gånger att låta karlsloken vara, att det fel som var på honom fick någon annan ta hand om. Jag hade försökt förklara för henne att "någon annan" det var jag. Basta! Vi hade känt honom nästan lika länge hon och jag, så hon borde vid det här laget begripa att jag inte bara kunde lämna honom.
    "Det är Nilla i telefon."
    Precis när jag skulle rusa efter honom, ringde telefon och sambon kom med luren i högsta hugg.
    "Han har tagit något och jag vet inte vad. Hjälp honom."
    Nilla tjöt så att jag trodde att telefonluren skulle rasa i bitar.
    "Skit i honom", sa min sambo.
    Jag vill inte välja mellan en sjuk Nisse och min sambo. Det inses lätt, som det stod i boken "Analys i 1 variabel" av Henry Persson när något var ruggigt svårt, att sådana val egentligen är fullständigt omöjliga. Hade jag att välja mellan en frisk Nisse och min sambo, så kan karl fara åt något varmare ställe. Självklart är det så, men nu var situationen fullständigt annorlunda och snarare tvärtom.
    När jag kom hem till Nilla och Nisse så läg han på golvet i hallen och krälade som en orm, slickade på skorna som stod prydligt uppställda och grymtade som en gris. Nilla stod alldeles tyst med uppspärrade ögon och bara tittade på honom. Sa inte ett ljud.
    "Nisse, hur är det?"
    Han såg men ändå inte, andningen väste och kroppen kändes stel som en pinne när jag tog på honom och han var på gränsen till att fullständigt krampa.
    "Ring 112", sa jag till Nilla. "Säg att du tror att det är en hjärtinfarkt och att det är din gamla pappa som är på besök. Säg att han är alldeles blå i ansiktet och håller på att krampa, annars kommer de inte. Säg inte att det är en fullpumpad karl i tjugofemårsåldern som heter Nisse. Honom har de redan tröttnat på."