SkrivPuff 2010:92 - Om något trögflytande

Kapitel 10, scen 1 - Flykten (inledningen)

    "Skynda dig på. NU."
    Anna viskade högt. Peter kunde höra hur spänd hennes röst var, att det var nu det gällde om de ville komma härifrån, att det var nu han var tvungen att uppbåda sina sista krafter. Allt eller inget. Han tog ett par snabba hukande steg framåt och rundade hörnet på det hus som hans fångvaktare kallade hans hem. Anna höll honom hårt i handen, slet honom framåt, ville bara bort.
    "Stanna. Jag orkar inte."
    Peter blev förvånad över sig själv, att han efter fem snabba flämtande steg var nära att falla ihop, men det var kanske inte så konstigt efter det han hade fått utstå under den här tiden.
    "Du måste. Vi har bara den här möjligheten och det vet du."
    Anna manade på honom, drog i honom, slet i honom. Han tittade in i hennes ögon och den blicken fick honom att verkligen vilja försöka. Måste, sa den. Vill, svarade hans kropp och gav honom det som behövdes för att fortsätta. Peter slog undan mattheten, drog ett par djupa andetag och fyllde lungorna med syre. Livgivande syre som fick de röda blodkropparna att lämna över energi till musklerna, som fick musklerna att röra på sig och som fick han att orka mer. Komma bort, komma hem.
    Bakom stängslet var det som att kliva rakt ner i ett kärr, som i en trögflytande sörja. Anna stannade upp, la sig ner och drog även ner Peter. Det var här som de var tvungna att vara snabba och ta sig fram till andra sidan innan vakterna hade kommit tillbaka. De visste att de hade cirka fem minuter på sig att ta sig ut genom huset, korsa den öppna hårda grusplanen och sen var de inne i dungen, max två minuter skulle hela operationen ta. Så var planen, men nu var det annorlunda.
    "Vi måste!" Anna väste till honom. "Tvärs igenom bara och rakt över."
    Hon reste sig hukande upp, tog hans hand och drog honom med sig.
    Vattnet skvätte runt deras fötter, fötterna sjönk allt djupare och djupare ner. Hans flämtande ökade och Anna kände att detta skulle han nog inte klara. Hon vände sig om och såg in i hans slitna ansikte som inte såg ut att vara en dag under femtiofem trots att han bara var tjugosex. "Vad har de gjort med dig?" tänkte hon.
    "Där!" Hon pekade bort mot dungen, trots att det var nära kändes det så långt borta. Han trodde att lungorna skulle sprängas, benen sprang inte längre utan det var hon som drog honom framåt, släpade honom. Bokstavligt. Det var inte det att han inte ville, han hade försökt förklara för henne under deras samtal de gångna veckorna hur mycket han ville bort, ville hem. Ville inte längre. Det var slut nu, han hade så han skulle klara sig resten av detta livet och hundra liv till om de nu skulle bli så.
    De kastade sig in i dungen.
    "Ligg ner och ligg still."
    Hon gav honom en fullständig onödig order som han inte hörde. Oavsett vad han ville så låg han platt på marken och kippade som en fisk. De hade klarat det. De hade kommit loss från det som till slut hade blivit hans fängelse. För första gången på länge kände han sig nöjd och hade en framtidstro.
    Anna hade gett sig iväg och letat efter den filt som mannen hade sagt att han skulle lägga undan. Hon hade varit tvungen att lita på honom annars hade de aldrig kunnat genomföra den här flykten, det hade varit chanslösa. Till slut hade hon litat på honom, och när hon fann filten insåg hon att hon hade gjort det rätta. Hon gick tillbaka och la filten över de båda som kamouflage. Sen var det bara att vänta tills det blev mörkt och då skulle han komma och hämta dem.