SkrivPuff 2010:94 - Om glöd

Kapitel 1, Scen 2

    Det var en den afton det begav sig. Det var så hon sa alla dagar i hela sitt liv. En välsignad natt, sa hon alltid och menade vad hon sa.
    - Jag ringer dig, sa hon. När jag går.
    Det var med lätta steg hon gick gatan fram. Våren hade kommit, den sista tentan var avklarad och hela livet låg framför henne. Det hade gått förvånansvärt lätt att klara alla kurser trots att hon verkligen inte var den som satsade stenhårt på pluggandet. Hon hade allt haft tid att kul mellan tentorna också, skaffat sig mängder med kompisar och en annan kärlekshistoria däremellan. De här fyra åren hade flugit iväg, tyckte hon, bara försvunnit på något sätt och nu var hon framme vid målet. Den här tiden hade gått så fort att hon på något sätt inte hunnit med sig själv och hon hade inte tänkt på vad hon skulle göra sen. De skulle diskutera det i kväll, innan de gick ut på stan för att göra vad två unga kvinnor gör när det är fest.
    - Ikväll är det en förtrollad kväll, sa hon. Jag känner på mig att något speciellt kommer att hända i natt.
    De båda unga kvinnorna skrattade och log mot varandra. De hade träffats den första dagen på universitetet när alla var lite vilsna och inte visste riktigt var man skulle gå eller hur man skulle vara, men efter den dagen var de oskiljaktiga, bästisar i vått och torrt.
    - Skål och sen går vi.
    De höjde glasen och drack ur det sista.
    Det var som vanligt en ganska så lång kö framför ingången till klubben, men de hade varit med ett tag nu och gick in på baksidan istället.
    - Hej. Ville ni inte stå i kö?
    Alla som arbetade där kände igen de båda väninnorna och vinkade glatt åt dem när de gick igenom köket och ut mot lokalen där baren fanns.
    - Hej Ann-Sofie. Ska vi ses sen?
    Klubbens ägare kom fram och gav hennes väninna en kyss på kinden. Hon kunde se att Ann-Sofie inte tog det minsta illa upp, snarare tvärtom. På scen höll en man på att bygga upp för en show av något slag. Mannen, som var i femtioårsåldern och var klädd i svart från tå till topp, tittade upp och fick syn på de båda kvinnorna. Hans blick sökte sig mot henne hennes rygg och brände sig fast där. Blicken fick henne att reagera. Hur visste hon inte men det var en sådan blick man kan känna tvärs igenom rummet trots att man egentligen inte ser den. Hon vände sig nyfiket om och såg rakt in i hans ögon, lät honom plantera sitt jag i sitt medvetande.
    - Vad är det, frågade Ann-Sofie som såg att något hände.
    - Det är som jag trodde, svarade hon, och hoppades på.
    Hon log lite försiktigt och kände mannens varma blick i sitt inre. Kände hur den rumsterade om och fick hennes puls att slå lite extra, att få hennes blodomlopp att rinna lite fortare och lättare och var den känslan hon för alltid ville bära med sig.
    Hon fick som hon ville. Just den varma känslan hade sen varit med henne genom livet. Trots att han inte var kvar när hon vaknade morgonen därpå, så visste hon att han hade lämnat något välkommet efter sig. Vem mannen egentligen var, visste hon inte. Hon hade frågat klubbägaren några månader senare, men han hade inte ens kommit ihåg att det hade varit något uppträdande den kvällen. Ann-Sofie hade inte heller kunnat hjälpa henne. Mannen var på något sätt utraderad men den glöd han lämnade efter sig i henne skulle aldrig falna, trots den egenskap som deras gemensamma son skulle äga.