SkrivPuff 2010:91 - Om att luras

    Nisse stod i dörröppningen när jag öppnade. Klockan var halvåtta på morgonen denna 1 april och Nisse var påverkad av något. Det var inte den vanlige Nisse som stod där. Han som kunde dyka upp och vara full som en kastrull lite när, var och hur som helst eller bara glad, social och lättsam. Nej, detta var något annat. Jag såg honom i ögonen och han såg inte tillbaka på mig. De små svarta knappnålspupillerna tittade inte tillbaka utan dess fokus låg utanför och någon annanstans, kroppen svajade försiktigt, bröstet hävde sig i små korta stötvisa andetag och en åder vid hans högra tinning pulserade blårött i takt med hans puls. Hela karln svettades kraftigt.
    "Varför?", sluddrade han. "Varför?"
    Han vände sig om och svajade bort.
    "Nisse", ropade jag. "Vänta!"
    Han fortsatte bort som ett rö i vinden. Om han hörde mig, så begrep han nog inte vad jag sa. Jag ropade;
    "Sticker efter Nisse. Kan du ringa Nilla, det är något fel på honom."
    Sambon är inte glad åt mitt engemang i Nisse. Hon har sagt åt mig ett flertal gånger att låta karlsloken vara, att det fel som var på honom fick någon annan ta hand om. Jag hade försökt förklara för henne att "någon annan" det var jag. Basta! Vi hade känt honom nästan lika länge hon och jag, så hon borde vid det här laget begripa att jag inte bara kunde lämna honom.
    "Det är Nilla i telefon."
    Precis när jag skulle rusa efter honom, ringde telefon och sambon kom med luren i högsta hugg.
    "Han har tagit något och jag vet inte vad. Hjälp honom."
    Nilla tjöt så att jag trodde att telefonluren skulle rasa i bitar.
    "Skit i honom", sa min sambo.
    Jag vill inte välja mellan en sjuk Nisse och min sambo. Det inses lätt, som det stod i boken "Analys i 1 variabel" av Henry Persson när något var ruggigt svårt, att sådana val egentligen är fullständigt omöjliga. Hade jag att välja mellan en frisk Nisse och min sambo, så kan karl fara åt något varmare ställe. Självklart är det så, men nu var situationen fullständigt annorlunda och snarare tvärtom.
    När jag kom hem till Nilla och Nisse så läg han på golvet i hallen och krälade som en orm, slickade på skorna som stod prydligt uppställda och grymtade som en gris. Nilla stod alldeles tyst med uppspärrade ögon och bara tittade på honom. Sa inte ett ljud.
    "Nisse, hur är det?"
    Han såg men ändå inte, andningen väste och kroppen kändes stel som en pinne när jag tog på honom och han var på gränsen till att fullständigt krampa.
    "Ring 112", sa jag till Nilla. "Säg att du tror att det är en hjärtinfarkt och att det är din gamla pappa som är på besök. Säg att han är alldeles blå i ansiktet och håller på att krampa, annars kommer de inte. Säg inte att det är en fullpumpad karl i tjugofemårsåldern som heter Nisse. Honom har de redan tröttnat på."