SkrivPuff 2010:96 - Nisse har en jag-dag

    - Jag, jag, jag och så jag.
    Nisse stod framför spegeln och räknade in styrkan.
    - Jag sticker nu.
    Nilla kom ut från köket och tittade på honom där han stod framför spegeln och fjädrade sig.
    - Du är så fin så. Får jag en puss innan du sticker?
    Nisse och jag var på väg mot en egen dag. Han stod redan utanför och väntade när jag kom förbi och plockade upp honom.
    - Idag är jag inte sen ..., eller hur?
    Nä, han hade skött sig de senaste veckorna. Mona, min sambo, hade förklarat för mig att Nilla var så glad igen.
    - Det verkar som om Nisse har lagt det värsta bakom sig, sa hon. Nilla är så pigg och go och gla nuförtiden och det tror jag beror på Nisse.
    Vi for ut från staden, körde den stora vägen mot grannsamhället. Mitt emellan så fanns det ett friluftsområde där vi skulle hålla till.
    - Ingen sprit, inget öl eller vin, hade ledaren sagt. Bara mat och kul. Vår egen jag-dag.
    Det hela hade börjat för ett par veckor sen, Nisse hade klappat ihop och sen som lök på laxen hade han slängt i sig något skit som fått honom fullständigt att knyckla ihop. Nilla hade bönat och bett hos Soc. Han behövde hjälp, det gick inte längre. Trots läkarens ord på att "Den är det fullständigt lönlöst att hjälpa." hade Nilla fått in honom på en öppenvårdsavdelning. Jag tror att det som avgjorde till vår fördel var att jag ställde upp som någon sorts övervakare och garant för att han genomförde programmet. Att lägga in honom och kasta bort nycklarna ett par veckor var uteslutet.
    - Tror du att kommunen är gjord av pengar, frågade läkaren mig när jag satt på hans kontor. Förresten har vi sålt de sista sängplatserna till ett privat vårdföretag. Annars går inte budgeten ihop, hade han förklarande lagt till.
    Precis innan han stängde dörren bakom mig väste han att om detta kom ut till media, så åkte Nisse ut på studs.
    - Färdigbehandlad är ett starkt vapen, förstår du, och inget som någon kan överklaga.
    Idag sken solen, gräset hade antydningar till grönt efter den osedvaligt kalla vintern. Jag stod och tittade på när sju karlar i varierande ålder sprang runt på planen och lekte vad som såg ut som vanliga småbarnslekar, men som terapeuten kallade övningar.
    - Så att de ska hitta hem till sitt verkliga jag, förklarade han för mig. Vi börjar där deras liv började och så arbetar vi oss framåt. Till en tillvaro som de måste ha för att vara trygga i sig själva. Vi bygger upp dem igen och sen lotsas de rätt in i sitt nya rätta jag.
    Han såg nöjd ut där han stod.
    Efter lunchen kom Nisse fram till mig.
    - Kan vi gå en sväng? Jag behöver snacka lite...
    Han ledde mig bort mot ett håll där ingen kunde höra oss.
    - Det kommer att hända saker efter maten. Grabbarna är förbannade. Du har några direktörer och egenföretagare därnere som är vana att ta saken i egna händer. Sicket skit de prackar på oss. Du skulle bara höra. Nu gör vi såhär förstår du.
    Jag gjorde som han sa. Inte för att jag gillade att det skulle hända saker, men där hade jag inget att säga till. Det bästa sättet var att hålla mig borta, för har man inte sett något, kan man ju inte heller tala om vad som hade hänt, sa jag satt i bilen och väntade. Strax därpå kom Nisse och alla andra patienterna gående från gräsplanen. De såg nöjda ut och skrattade högt. Nisse öppnade passagerardörren och hoppade in.
    - När han sa att vi skulle leka små grodorna, brast det för oss alla. Vi tog tag i fanskapet och packa ihop han som ett paket. Nu ligger han där och skriker.
    Efter det blev det som en av de andra grabbarna uttryckte det.
    - Nu tar vi oss en riktig jag-dag och firar på firmans bekostnad att länsstyrelsen har frigjort åtta platser på psykets öppenvård. Mot krogen ...