SkrivPuff 2010:133 - Om att alla goda ting är tre

    "Vilket jävla sunkigt gäng ni är!"
    Brorsan stod framför oss, skrek och gormade och levde rövare. Efter ett tag surnade jag till rejält. Situationen påminde starkt om den första och enda gången jag seglade med S/S Aquino som gick med styckegods och allmän försörjning i den Filippinska ögruppen. Jag övergav skitstöveln till kapten under ett kortare uppehåll i den alldeles förtjusande lilla staden Laoag City på norra delen av ögruppen. Kapten blev inte glad, men på det sätt han hade betett sig var han inte värd en bättre avslutning. Vad som sen hände under det månadslånga uppehållet i staden, får jag återkomma till i ett senare avsnitt, då det är väl värt att berätta.
    "Vad fan skulle vi gjort?"
    Putte öppnade låda för första gången sen mordet på Maja-Tiina. Hans röst klingade på ett sätt som ingen av oss hade hört förut. Det fanns en hård metallisk klang i botten som var ny och obekant. Brorsan tystnade tvärt och satte sig vid mitt skrivbord som om han ägde stället.
    "Nu är du orättvis!"
    Sheriffbruden tog sig ton och det med rätta.
    "Kom med ett bättre förslag eller håll truten."
    Ögongodiset ramlade åter bak i soffan och lutade sitt huvud mot min axel.
    "Tala om för honom att han kan fara åt helvete om han ska han hålla på, på det här viset."
    Därefter blev det tvärtyst. Brorsan la upp fötterna på skrivbordet och tittade på Norrköpings finaste trio, log plötsligt med hela ansiktet och skrattade till.
    "Vilket jävla gäng ni är! Det är också svårt för mig att inse vad ni har varit med om."
    "Ja just det. Så är det."
    Putte fräste till lite, men man kunde höra på rösten att han började mjukna lite.
    "Vad fan gör vi", frågade jag. "Vi måste framåt kamrater."
    "Ja, vad fan gör vi?"
    Sheriffbruden lät lätt avslagen på rösten, som om hon hade gett upp.
    "Vi vet det mesta", svarade brorsan, "var de finns och vad de har gjort. Det enda som fattas är vilka huvudskurkarna är. Där är det som ett enda stort mörker."
    "Den som sköt henne ska dö."
    Puttes inlägg fick oss alla att studsa till.
    "Du ska inte göra ett skit!"
    Nu blev brorsan förbannad.
    "Jag har inget problem att stoppa in dig på tio år om du så kröker ett hår på någons skalle. Mord eller inte spelar ingen roll. Har du förstått?"
    Om blickar kunde döda så skulle Putte nu ha fallit död ner. Denna blick hade jag bara förut sett hos en styrman på M/S Nikita, när vi gick med styckegods i Barents hav. En av de mer törstiga matroserna fick en natt fylledille på bryggan när vi hade vakten ihop och började oupphörligen tjattra på sitt lands vilda tungomål. Det dröjde inte länge innan styrman tröttnade och inte bara spände ögonen i honom utan också satte handfängsel på honom. Nu gick det inte så långt mellan Putte och brorsan, för Putte hade vett att hålla truten.
    "Jag förväntar mig att ni tre håller er lugna från och med nu och låter oss som är utbildade ta hand om resten. Vad gäller dig", fortsatte han och pekade på det kvinnliga inslaget i vår lilla trio, "så är du välkommen om du bara återgår i tjänst."
    Brorsan reste sig ur min stol och gjorde sig beredd att gå. Såg på oss alla tre, Sheriffbruden, Putte och så jag, som satt i soffan, skakade lite på huvudet och försvann som en oljad blixt. När dörren hade slagit igen bakom honom, öppnade Putte återigen munnen och väste med hård röst, medan hans ögon lyste korpsvart elaka.
    "Fähunden ska visst dö. Sakta och plågsamt ..."

SkrivPuff 2010:131 - Om ekonomiskt lättsinne

    Grådask, skällevinter, hundsommar eller kattfibbla. Orden är många och betyder ingenting men det var den tongången han höll där framme på podiet och det typ av språk han använde. För den oinvigde. Allting på nolltid. 20, 30 %. Invest, invest och allt skall vara dig givet. 40% och mer. Dubbelt upp på ett år. Allt är möjligt och inte kostar det kattskit heller. Vi ger bort pengarna, men endast idag! Halleluja!
    Den dagen det begav sig var en förunderlig dag. Ljuset föll liksom lite snett in lokalen där vi satt, spelade över podiet och lämnade oss andra i skuggan. Liksom på efterkälken var det någon som sa efteråt.
    "Let's rock'n'roll."
    Mannen med den höga svansföringen dansade in på podiet, tog en mikrofon och bara vrålade. Några i församlingen ställde sig upp och vrålade ikapp. Själv höll jag en låg profil. Alltid. Det är på det sätt jag vill vara på och det är en strategi som har lönat sig i längden. Tror jag.
    "Köp, köp, köp!"
    Terriern på podiet skällde på det språk som husse hade lärt honom. Jag såg på min vän som stod bredvid mig. Såg hur han hoppade upp och ner med högrött ansikte, svetten lackade och han stirrade blint framför sig. Jag drog honom försiktigt i tröjan.
    "Det här är lyckan", skrek han i mitt öra. "Jag ska bli rik, rik, rik..."
    Lokalen var en sliten gammal gympasal i 50-tals tappping. Stolarna som de flesta av oss satt på verkade komma från samma årtioende. Andra stod på de låga bänkar som stod runt om vid vägarna och höll sig krampaktigt i ribbstolarna. Det luktade svagt av gammal unken gymnastikpennalism, handbollsklister och svett, svett och återigen svett. Ventilation obefintlig, publik för många.
    Framför varje utgång materialiserade sig plötsligt två stöddiga varelser. Dörrarna stängdes och lyset släcktes ned. Det blev tyst och det enda som hördes var hur den lilla husmusen med snabba tassande steg drog sig in i närmsta lilla hål.
    Själv vägrade jag. Den lilla råttan på scen hade satt sig framför ett bord, alla i publiken hade tvingat ställa sig i kö och var tvungen att skriva på ett papper för att komma ut genom den enda dörren som var öppen.
    "Inte en chans", sa jag. "Jag skriver inte på."
    En av de breda männen som förut hade vaktat en av dörrarna kom fram mot mig, tog tag i min arm och började slita ut mig på golvet. Det gjorde ont, men inte skrek jag inte. Nä, nä. Sån var inte jag. Jag tål smärta och en sådan lurk till pajas ska inte få mig ur balans. Den bredaxlade halkade till och jag kom loss ur hans grepp, hoppade undan och sprang bort mot scenen. Det enda ställe där det inte fanns något folk.
    Han som satt och tog upp anmälningar på det de sålde, vände sig om och tittade på mig och pekade på en dörr på andra sidan. Själv brydde jag mig inte mer, struntade fullständigt vad som var rätt eller fel, men jag öppnade bakdörren och trängde mig förbi en bredaxlad typ.
    Fem månade senare insåg min vän att han hade blivit grundlurad. Jag såg ju genast att det den vältalige och karismatiske på scen sålde var ett inträde i ett klassiskt pyramidspel. Allt fagert tal var numera lika bortblåst som männen och den, som han sa, världsomspännande organisation de företrädde. Polarn var ett antal tusenlappar fattigare och den förtröstan han hade på sin nästa var lika bortblåst den.
    Det enda vi var överens om var att det ekonomiska lättsinnet faktiskt är ett nollsummemspel i mångt och mycket. Det den ena förlorar, vinner den andre, och min vän var i all fall en erfarenhet rikare. Till nytta? Ja. Till nöje? Knappast.

SkrivPuff 2010:127 - Om att raljera

    - Vilken liten fjolla!
    Pastorn satt vid sitt skrivbord. Pratade i telefon med sin gode vän predikanten om vad han skulle tala om i närradion nästa gång.
    - Ska vi verkligen acceptera att dessa fjollor, eller HBT människor som de kallar sig numera, verkligen ska få uttala sig i religiösa frågor?
    Man kunde se på hans min att Käre bror på andra sidan luren inte riktigt höll med där.
    - Men vad ska jag säga då?
    Minspelet gick från djupaste pannveck till klara och släta huddrag. Till slut log pastorn med hela ansiktet.
    - Käre bror är klok. Det är naturligtvis den vägen vi ska gå, men kära bror håller med om att vi inte borde tillåtas dessa fjollor?
    - Naturligtvis käre bror. De borde utrotas eller åtminstone hållas kort och på ställen där de inte syns.
    Pastorn log nu med hela ansiktet på det där änglalika sätt som han hade övat in framför spegeln under många år. Mjuk och vän och guds röst här på jorden. Den enda och sanna rösten och det var Pastorn som var hans talesman i det fögderi som Pastorn kallade "sin församling".
    - Käre bror kommer väl att lyssna när jag talar om för mina kära församlingsbor att de inte bör läsa Gardell. Att han hädar och han är anti-krist och att vi någon gång måste säga ifrån. Vi rättänkande människor.
    Nu såg plötsligt pastorn bekymrad ut....
    - Bokbål, säger du. Törs vi verkligen det. Det brukar bli ett sådant liv på pressen och de missförstår alltid.
    Pastorn skruvade på sig där han satt på stolen, verkade inte riktigt bekväm, men ögonen blixtrade till.
    - Jag är inte feg. Klart att jag vågar, jag är den förste som skulle kasta hans bok på bålet. Om jag hade någon vill säga och jag vill inte gå och handla en. Då tjänar den fjollan bara mer pengar.
    Pastorn såg nu åter så där mild och god ut som bara milda och goda och rättfärdiga pastorer gör. Han tänkte på elden, den eld som skulle förgöra kättarens tillika fjollans ord, men han var inte nöjd då det var något som fattades. Till slut kom han på vad det var; Det var bålet som skulle bränna fjollan själv. Den så kallade man som hade tagits Guds ord i sin mun, och talat om för hela svenska folket att alla var lika och hade samma rätt oavsett kön, hudfärg eller sexuell läggning eller andra helt oväsentliga saker. Vilken kättare.

    Här slutar jag raljerandet då jag inte klarade mer, och sen tyckte jag faktiskt inte att det blev speciellt bra heller.
    Jonas Gardell har skrivit den absolut bästa bok som jag inte har klarat av att läsa färdigt. Jenny. Jag behöver inte läsa färdigt den då jag känner igen hela scenariot från min egen uppväxt. Jag vet hur det kommer att sluta och jag känner i varje fiber i min kropp hur illa alla inblandade redan känner sig eller kommer att känna sig om tjugo år när de tänker tillbaka på den kvällen. Det är där ingen skillnad mellan man eller kvinna vill jag påstå. Boken är otäckt sann och jag vill aldrig mer uppleva dessa vidriga elaka känslor igen.
    En annan sak. Jag har sett varje show Jonas Gardell har producerat och någon mer mänsklig varelse kan jag inte tänka mig. Han är människa inifrån och ut.
    Tack Jonas för att du finns och delar med dig av din kunskap.

SkrivPuff 2010:126 - Om att hushålla

    - Ska jag slänga den?
    - Nä. Varför det?
    - Du använder den ju inte.
    - ...men jag kanske kommer att göra det? Funderade senast igår på det.
    - Den har hängt orörd här i tre år nu. Urtvättad och ful ...
    - Kan kanske ta den till landet då. Kan jag ha på mig när jag målar.
    - Du har fullt med kläder där också, och förresten målar du inte.
    - Det regnade så mycket. Går inte att måla när det regnar.
    - Förra sommaren var varm och fin.
    - Går inte och måla i solsken heller, för den delen.
    - Så då kastar jag den då?
    - Nä. Varför det?
    - Du använder den ju inte. Den hänger bara i vägen och det är överfullt i skåpet.
    - Får jag se på den?
    - Ska jag kasta den eller inte?
    - Kan ha den en sista gång. Synd att kasta något som är nytvättat och struken.
    - Du kan inte ha den här mer. Den är urtvättad och ful och omodern.
    - Som fritidskjorta då?
    - Nä, du kommer aldrig att ha den på dig mer!
    - Vilken skjorta menar du?
    - Den här!
    - Jasså den gamla trasan. Varför sa du inte det på en gång. Kasta skiten eller ta den till trasor...
    - Den här skjortan då?
    - Nä. Varför det?
    Och där någonstans försvann humöret för gott hos kära hustrun. Under den kvällen i alla fall.

SkrivPuff 2010:125 - Om syskonkärlek

Till min lillebror!

    Först vill jag börja med att säga att jag har saknat dig så pass att de senaste, dryga fem åren har varit ett rent helvete. Jag menar inte bara för mig själv utan detta gäller alla av vår familj. Då kanske du förstår hur mycket vi alla höll av dig, för om det inte hade märkts att du funnits ibland oss, så hade du ju heller inte varit saknad.
    Den där dagen du försvann sitter fortfarande som en stor jävla sjuk kniv mitt i min mage. Bara så att du förstår. Om du nu kan förstå där du är. Jag vet inte, ingen vet, men det finns de som tror vilket är en satans skillnad. Själv tvekar jag, men en sak är jag säker på i alla fall. Nu vet jag var du finns och där kommer du att vara för evigt.
    Jag möter dig inte heller mer i korridorerna på jobbet, tittar efter dig i matsalen fortfarande, men ser dig aldrig. Jag ringer dig ibland fortfarande för att tala om den senaste matchen, men du svarar inte. En röst svarar bara att numret inte tillhör någon abbonent. Det är skit.
    Jag har under en längre tid velat tala med dig om allt detta, men jag har varken haft förmågan eller modet att uttrycka mig på rätt sätt. Det är väl så att jag har varit rädd att såra och göra dig illa på något sätt. Vad dumt tänkt, egentligen. Du finns ju inte mer, så hur skulle jag kunna göra dig illa? Hur skulle en känsla av saknad kunna såra någon och hur skulle den kunna såra dig? Min lillebror.
    Den där dagen, när jag som vanligt på morgonen loggade in på Aftonbladets hemsida bara för att kontrollera att allt stod väl till i världen möttes man av rubrikerna om detta ofattbara. Vi visste ju var någonstans ungefär du skulle befinna dig, så vi insåg att du skulle kunna vara berörd. Så det innebar att vi ville veta och det första jag gjorde var att ringa dig, men möttes bara av din röst i luren som sa, "Hej! Du har kommit till xxxxxx. jag kan inte svara nu, men lämna ett meddelande så ska jag ringa upp senare." men inte fan ringde du tillbaka. Ditt SMS från dagen innan, gav oss faktiskt hopp att du inte skulle befinna dig på den plats som tidningarna skrek ut var värst drabbat, men det visade sig att du hade stavat platsens namn fel. Du var faktiskt just på den plats som tidningarna talade om.
    Jag är fantastiskt glad att du ringde två dagar innan det hände och att jag fick önska dig God Jul. Ännu mer glad är jag att du också faktiskt pratade med mamma, att du ringde en gång till lite senare, trots att hon inte svarade första gången och att du då fick tag i henne. Hon lever av det fortfarande, drygt fem år senare. Vi hade det trevligt den julafton hemma hos oss, men alla hade naturligtvis önskat att du hade varit där. Om bara det hade varit så. Ingen säger det högt när vi träffas på julen, men jag är säker på att alla tänker så innerst inne. Julhelgerna är ett helvete numera. Bara så att du förstår.
    Du måste även förstå, efter det att du försvann så blev det tyst i telefonluren. Det var som om ingen ville vara med mig längre. Varken hemma eller på arbetet. Det var bara J som höll kontakten, som fick mig att känna att det trots allt var värt att gå vidare, om det så bara var för min skull. M var ett stort stöd också, hade jag inte varit gift med henne, vet jag inte hur det hade gått. Hon är guld värd min stora kärlek här i livet. Bara så att du också vet det.
    Ett år senare, så satt jag då äntligen på den strand där du försvann och tittade ut över samma hav som du då tittade ut över. Satt vid den strand där du skulle äta frukost, när det ofattbara inträffade. Det var så lugnt och skönt den där dagen. Det var svårt att föreställa sig det kaos som måste ha varit när den stora vågen rullade in mot land, den skräck som alla måste ha känt när de sveptes med. Du var inte snabbt nog iväg. Jag tror det var så det gick till och det är så de andra har berättat.
     Det jag förbannar mest och det som känns mest i kroppen på mig, är att jag inte fick vara med dig då det hände, inte kunde hjälpa dig i din nöd. Jag var ju inte där du var, utan på andra sidan jodklotet. Så långt borta i tid och rum och totalt chanslös. Samtidigt vet jag att hade jag varit där, så hade jag inte fått. Du ville alltid klara dig själv och behövde varken stöd eller hjälp, speciellt inte av en storebror. Det är väl riktigt, det är så det ska vara, men jag hade allt bra gärna velat både hjälpa och trösta dig. Nu när det hände, det som hände. Jag var ju i alla fall din storebror.
   
   
Bokmånglarn

SkrivPuff 2010:122 - Om att gömma sig

    - Tittut!
    Ett lockigt litet leende tittade fram bakom fåtöljen, ett klingande skratt och sen små korta steg som tultade iväg till nästa stol. Jag ställde mig på knä och gömde mig framför fåtöljen, stack ut huvudet en smula och "Buuh". Ett fnitter konfirmerade att hon hade sett mig, ytterligare några små tultande steg och "wisscch" var hon borta. Vart hon tog vägen var inte så svårt att höra, då fnittret följde varje steg hon tog.
    - Tittut!
    Jag vände mig om och där stog hon, den kvinna jag älskade över allt annat här på jorden, och log mot mig.
    - Tittut!
    Och där kom hon tultande i full fart, hon som var frukten av vår kärlek, och kastade sig rakt över mig. Hon snusade mot min hals, gav mig en blöt puss på mun och vände sig om. Tittade uppåt.
    - Pappa och jag leka ...
    Iväg var hon tvärs över vårt vardagsrum. Mitt fru skrattade och likadant gjorde jag.
    - Slit inte ut dig. Du måste ha lite ork till senare också.
    Jag kände lukten från köket. Det fick magsaften och snålvattnet att rinna till samtidigt som ett litet kurrande kunde höras från mellangärdet.
    - Var är pappas flicka?
    Jag kröp ut mot hallen, var så tyst jag kunde för att hon inte skulle höra mig. Inte ett ljud som svar.
    - Nu kommer jag och tar dig!
    Alltid när jag sa så, skulle jag kunna höra henne. Hon hade aldrig kunnat motstå den retfulla tonen och svarade alltid med ett återhållet fnitter. Den här gången var hon tyst. Inte ett pip hördes någonstans.
    - Nu kommer jag och tar dig!
    Ännu ett försök med samma resultat. Jag ställde mig upp och tittade mig runt i den smala avlånga hallen. Det fanns fyra vägar hon kunde ha gått; Antingen upp för trappan mot övervåningen eller nerför trappan mot källaren, men där skulle hon ha stoppats av dörren, eller också ut mot gatan genom ytterdörren eller också in i köket. Jag tittade in i köket, men där var det tomt så när som på den förföriska doften från spisen. Nedåt var otänkbart, så då återstod bara uppåt eftersom ytterdörren var låst.
    Klump, klump uppför trappan. Man måste låta mycket när man smyger på små barn. Ingen överraskning för då kan de bli rädda, samtidigt som de faktiskt vill bli kittlade av en krypande, smygande rädsla.
    - Nu kommer jag ...
    Inte ett ljud till svar, fullständigt tyst. Trappan var inte speciellt lång, så klumpedi-klumpet varade inte allt för länge. Jag tittade in i badrummet, jag tittade in vårt sovrum och jag tittade in i hennes rum. Ingen lillan någonstans.
    Den där lilla ryckningen i mungipan, pirret i maggropen som kom lufsande och trycket över bröstet som om bältet hade flyttats en halvmeter upp. Jag kände igen alla mina reaktioner. De var de samma som för tio år sen när brorsan försvann för gott. Häck, väck lingonsäck, så fanns han inte mer. Den typ av erfarenhet har jag haft och den vill jag inte ha igen.
    - Har du sett Lillan?
    - Va? Va sa du? Kom nu, det är mat.
    Jag bestämde mig för att gå systematiskt tillväga. In i badrummet, titta bakom dörren, titta in i torkskåpet. Tomt. In i vårt sovrum, titta under sängen, i garderoberna, bakom dörren. Tomt. Pulsen stiger till hundra, blodtrycket skjuter i höjden. In i Lillans rum, titta på sängen, titta under sängen och till slut titta in i garderoben.
    - Tittut!

SkrivPuff 2010:121 - Om att vara storsint

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 9, Scen 3, slutet - Putte blir kärlekskrank

    Det är klart att Putte ska få ha det lite kul med damerna. Jag menar inget annat. Klart att Putte ska lattja lite, det mår varenda karl bra av, men var han tvungen att bete sig så här fjompigt? Det sneda leendet och munnen som i normala fall inte säger många ord och som nu verkar vara totalt stum. Jag ser in i den inåtvända blicken och plötsligt är det ingen hemma. Grabben är någon annanstans.
    Det är första gången sen jag träffade Putte som jag har sett honom i det här tillståndet. Det är inte trevligt ska ni veta, men jag står ut. Måste det. För Puttes skull. En man som Putte, med den historia med sprit, hemlöshet, och allt annat som hör det livet till gör ingen man till den perfekta partnern. Inte för inte att det faktiskt kan bli så att lyckan vänder, men i min bekantskapskrets hör det till undantagen.
    - Är hon inte vacker?
    Det fårleendet kunde få vem som helst att förstå vad klockan var slagen. Att damen befann sig på övre halvan var det ingen tvekan om, men att hon inte skulle vinna Top model var alla överens om. Jag såg bort mot det hörn där hon satt lite för sig själv. Hon tittade ner i bordet samtidigt som hon försiktigt kikade under lugg bort mot Putte. Det lilla, lilla leendet som följde och de pigga ögonen avslöjade mer än om hon hade sagt det rakt ut.
    - Kör hårt, sa jag till Putte. Det är raka spåret ...
    Putte log så att löständerna glänste i det soligaste Stomatollende som han hade fyrat av sen tänderna kom på plats i somras.
    - Jag har inte mått så här bra sen morsan sa att vad som än hände, så skulle jag vara hennes lilla pojk. Det är trettio år sen.
    Vi knallade alla ut ur lokalen. Alla var på topp och notan hade varit av den storleken att hovmästaren var på väg att slicka golvet rent där vi gick. Vi knallade bort mot kontoret där sherifferna hade sitt högkvarter. Jag funderade en stund vem damen var, innan jag tog fan i hand och frågade Henn rakt ut. Svaret gjorde mig nöjd. Jag visste att Petri och hans pojkar ibland använde s.k. frilansare som hade ett speciellt intresse av att vilja få vissa element i den undre världen att förpassas bakom lås och bom.
    Tallinns mörka gränder glänste i regnet. Alla drog upp dragkedjan ända upp till adamsäpplet, drog ner mössan till öronen och småsprang under en däven tystnad. Alla utom Putte. han gick lite längre bak med uppknäppt jacka, drog sig sakta över till den sida hon var och som av händelse gick han plötsligt bredvid henne. Jag såg att hennes leende blev lite bredare och hon sträckte ut sin hand mot honom.