SkrivPuff 2010:125 - Om syskonkärlek

Till min lillebror!

    Först vill jag börja med att säga att jag har saknat dig så pass att de senaste, dryga fem åren har varit ett rent helvete. Jag menar inte bara för mig själv utan detta gäller alla av vår familj. Då kanske du förstår hur mycket vi alla höll av dig, för om det inte hade märkts att du funnits ibland oss, så hade du ju heller inte varit saknad.
    Den där dagen du försvann sitter fortfarande som en stor jävla sjuk kniv mitt i min mage. Bara så att du förstår. Om du nu kan förstå där du är. Jag vet inte, ingen vet, men det finns de som tror vilket är en satans skillnad. Själv tvekar jag, men en sak är jag säker på i alla fall. Nu vet jag var du finns och där kommer du att vara för evigt.
    Jag möter dig inte heller mer i korridorerna på jobbet, tittar efter dig i matsalen fortfarande, men ser dig aldrig. Jag ringer dig ibland fortfarande för att tala om den senaste matchen, men du svarar inte. En röst svarar bara att numret inte tillhör någon abbonent. Det är skit.
    Jag har under en längre tid velat tala med dig om allt detta, men jag har varken haft förmågan eller modet att uttrycka mig på rätt sätt. Det är väl så att jag har varit rädd att såra och göra dig illa på något sätt. Vad dumt tänkt, egentligen. Du finns ju inte mer, så hur skulle jag kunna göra dig illa? Hur skulle en känsla av saknad kunna såra någon och hur skulle den kunna såra dig? Min lillebror.
    Den där dagen, när jag som vanligt på morgonen loggade in på Aftonbladets hemsida bara för att kontrollera att allt stod väl till i världen möttes man av rubrikerna om detta ofattbara. Vi visste ju var någonstans ungefär du skulle befinna dig, så vi insåg att du skulle kunna vara berörd. Så det innebar att vi ville veta och det första jag gjorde var att ringa dig, men möttes bara av din röst i luren som sa, "Hej! Du har kommit till xxxxxx. jag kan inte svara nu, men lämna ett meddelande så ska jag ringa upp senare." men inte fan ringde du tillbaka. Ditt SMS från dagen innan, gav oss faktiskt hopp att du inte skulle befinna dig på den plats som tidningarna skrek ut var värst drabbat, men det visade sig att du hade stavat platsens namn fel. Du var faktiskt just på den plats som tidningarna talade om.
    Jag är fantastiskt glad att du ringde två dagar innan det hände och att jag fick önska dig God Jul. Ännu mer glad är jag att du också faktiskt pratade med mamma, att du ringde en gång till lite senare, trots att hon inte svarade första gången och att du då fick tag i henne. Hon lever av det fortfarande, drygt fem år senare. Vi hade det trevligt den julafton hemma hos oss, men alla hade naturligtvis önskat att du hade varit där. Om bara det hade varit så. Ingen säger det högt när vi träffas på julen, men jag är säker på att alla tänker så innerst inne. Julhelgerna är ett helvete numera. Bara så att du förstår.
    Du måste även förstå, efter det att du försvann så blev det tyst i telefonluren. Det var som om ingen ville vara med mig längre. Varken hemma eller på arbetet. Det var bara J som höll kontakten, som fick mig att känna att det trots allt var värt att gå vidare, om det så bara var för min skull. M var ett stort stöd också, hade jag inte varit gift med henne, vet jag inte hur det hade gått. Hon är guld värd min stora kärlek här i livet. Bara så att du också vet det.
    Ett år senare, så satt jag då äntligen på den strand där du försvann och tittade ut över samma hav som du då tittade ut över. Satt vid den strand där du skulle äta frukost, när det ofattbara inträffade. Det var så lugnt och skönt den där dagen. Det var svårt att föreställa sig det kaos som måste ha varit när den stora vågen rullade in mot land, den skräck som alla måste ha känt när de sveptes med. Du var inte snabbt nog iväg. Jag tror det var så det gick till och det är så de andra har berättat.
     Det jag förbannar mest och det som känns mest i kroppen på mig, är att jag inte fick vara med dig då det hände, inte kunde hjälpa dig i din nöd. Jag var ju inte där du var, utan på andra sidan jodklotet. Så långt borta i tid och rum och totalt chanslös. Samtidigt vet jag att hade jag varit där, så hade jag inte fått. Du ville alltid klara dig själv och behövde varken stöd eller hjälp, speciellt inte av en storebror. Det är väl riktigt, det är så det ska vara, men jag hade allt bra gärna velat både hjälpa och trösta dig. Nu när det hände, det som hände. Jag var ju i alla fall din storebror.
   
   
Bokmånglarn