SkrivPuff 2010:122 - Om att gömma sig

    - Tittut!
    Ett lockigt litet leende tittade fram bakom fåtöljen, ett klingande skratt och sen små korta steg som tultade iväg till nästa stol. Jag ställde mig på knä och gömde mig framför fåtöljen, stack ut huvudet en smula och "Buuh". Ett fnitter konfirmerade att hon hade sett mig, ytterligare några små tultande steg och "wisscch" var hon borta. Vart hon tog vägen var inte så svårt att höra, då fnittret följde varje steg hon tog.
    - Tittut!
    Jag vände mig om och där stog hon, den kvinna jag älskade över allt annat här på jorden, och log mot mig.
    - Tittut!
    Och där kom hon tultande i full fart, hon som var frukten av vår kärlek, och kastade sig rakt över mig. Hon snusade mot min hals, gav mig en blöt puss på mun och vände sig om. Tittade uppåt.
    - Pappa och jag leka ...
    Iväg var hon tvärs över vårt vardagsrum. Mitt fru skrattade och likadant gjorde jag.
    - Slit inte ut dig. Du måste ha lite ork till senare också.
    Jag kände lukten från köket. Det fick magsaften och snålvattnet att rinna till samtidigt som ett litet kurrande kunde höras från mellangärdet.
    - Var är pappas flicka?
    Jag kröp ut mot hallen, var så tyst jag kunde för att hon inte skulle höra mig. Inte ett ljud som svar.
    - Nu kommer jag och tar dig!
    Alltid när jag sa så, skulle jag kunna höra henne. Hon hade aldrig kunnat motstå den retfulla tonen och svarade alltid med ett återhållet fnitter. Den här gången var hon tyst. Inte ett pip hördes någonstans.
    - Nu kommer jag och tar dig!
    Ännu ett försök med samma resultat. Jag ställde mig upp och tittade mig runt i den smala avlånga hallen. Det fanns fyra vägar hon kunde ha gått; Antingen upp för trappan mot övervåningen eller nerför trappan mot källaren, men där skulle hon ha stoppats av dörren, eller också ut mot gatan genom ytterdörren eller också in i köket. Jag tittade in i köket, men där var det tomt så när som på den förföriska doften från spisen. Nedåt var otänkbart, så då återstod bara uppåt eftersom ytterdörren var låst.
    Klump, klump uppför trappan. Man måste låta mycket när man smyger på små barn. Ingen överraskning för då kan de bli rädda, samtidigt som de faktiskt vill bli kittlade av en krypande, smygande rädsla.
    - Nu kommer jag ...
    Inte ett ljud till svar, fullständigt tyst. Trappan var inte speciellt lång, så klumpedi-klumpet varade inte allt för länge. Jag tittade in i badrummet, jag tittade in vårt sovrum och jag tittade in i hennes rum. Ingen lillan någonstans.
    Den där lilla ryckningen i mungipan, pirret i maggropen som kom lufsande och trycket över bröstet som om bältet hade flyttats en halvmeter upp. Jag kände igen alla mina reaktioner. De var de samma som för tio år sen när brorsan försvann för gott. Häck, väck lingonsäck, så fanns han inte mer. Den typ av erfarenhet har jag haft och den vill jag inte ha igen.
    - Har du sett Lillan?
    - Va? Va sa du? Kom nu, det är mat.
    Jag bestämde mig för att gå systematiskt tillväga. In i badrummet, titta bakom dörren, titta in i torkskåpet. Tomt. In i vårt sovrum, titta under sängen, i garderoberna, bakom dörren. Tomt. Pulsen stiger till hundra, blodtrycket skjuter i höjden. In i Lillans rum, titta på sängen, titta under sängen och till slut titta in i garderoben.
    - Tittut!