SkrivPuff 2010:121 - Om att vara storsint

Fritte och kusinerna från Tallinn

Kapitel 9, Scen 3, slutet - Putte blir kärlekskrank

    Det är klart att Putte ska få ha det lite kul med damerna. Jag menar inget annat. Klart att Putte ska lattja lite, det mår varenda karl bra av, men var han tvungen att bete sig så här fjompigt? Det sneda leendet och munnen som i normala fall inte säger många ord och som nu verkar vara totalt stum. Jag ser in i den inåtvända blicken och plötsligt är det ingen hemma. Grabben är någon annanstans.
    Det är första gången sen jag träffade Putte som jag har sett honom i det här tillståndet. Det är inte trevligt ska ni veta, men jag står ut. Måste det. För Puttes skull. En man som Putte, med den historia med sprit, hemlöshet, och allt annat som hör det livet till gör ingen man till den perfekta partnern. Inte för inte att det faktiskt kan bli så att lyckan vänder, men i min bekantskapskrets hör det till undantagen.
    - Är hon inte vacker?
    Det fårleendet kunde få vem som helst att förstå vad klockan var slagen. Att damen befann sig på övre halvan var det ingen tvekan om, men att hon inte skulle vinna Top model var alla överens om. Jag såg bort mot det hörn där hon satt lite för sig själv. Hon tittade ner i bordet samtidigt som hon försiktigt kikade under lugg bort mot Putte. Det lilla, lilla leendet som följde och de pigga ögonen avslöjade mer än om hon hade sagt det rakt ut.
    - Kör hårt, sa jag till Putte. Det är raka spåret ...
    Putte log så att löständerna glänste i det soligaste Stomatollende som han hade fyrat av sen tänderna kom på plats i somras.
    - Jag har inte mått så här bra sen morsan sa att vad som än hände, så skulle jag vara hennes lilla pojk. Det är trettio år sen.
    Vi knallade alla ut ur lokalen. Alla var på topp och notan hade varit av den storleken att hovmästaren var på väg att slicka golvet rent där vi gick. Vi knallade bort mot kontoret där sherifferna hade sitt högkvarter. Jag funderade en stund vem damen var, innan jag tog fan i hand och frågade Henn rakt ut. Svaret gjorde mig nöjd. Jag visste att Petri och hans pojkar ibland använde s.k. frilansare som hade ett speciellt intresse av att vilja få vissa element i den undre världen att förpassas bakom lås och bom.
    Tallinns mörka gränder glänste i regnet. Alla drog upp dragkedjan ända upp till adamsäpplet, drog ner mössan till öronen och småsprang under en däven tystnad. Alla utom Putte. han gick lite längre bak med uppknäppt jacka, drog sig sakta över till den sida hon var och som av händelse gick han plötsligt bredvid henne. Jag såg att hennes leende blev lite bredare och hon sträckte ut sin hand mot honom.