SkrivPuff 2010:131 - Om ekonomiskt lättsinne

    Grådask, skällevinter, hundsommar eller kattfibbla. Orden är många och betyder ingenting men det var den tongången han höll där framme på podiet och det typ av språk han använde. För den oinvigde. Allting på nolltid. 20, 30 %. Invest, invest och allt skall vara dig givet. 40% och mer. Dubbelt upp på ett år. Allt är möjligt och inte kostar det kattskit heller. Vi ger bort pengarna, men endast idag! Halleluja!
    Den dagen det begav sig var en förunderlig dag. Ljuset föll liksom lite snett in lokalen där vi satt, spelade över podiet och lämnade oss andra i skuggan. Liksom på efterkälken var det någon som sa efteråt.
    "Let's rock'n'roll."
    Mannen med den höga svansföringen dansade in på podiet, tog en mikrofon och bara vrålade. Några i församlingen ställde sig upp och vrålade ikapp. Själv höll jag en låg profil. Alltid. Det är på det sätt jag vill vara på och det är en strategi som har lönat sig i längden. Tror jag.
    "Köp, köp, köp!"
    Terriern på podiet skällde på det språk som husse hade lärt honom. Jag såg på min vän som stod bredvid mig. Såg hur han hoppade upp och ner med högrött ansikte, svetten lackade och han stirrade blint framför sig. Jag drog honom försiktigt i tröjan.
    "Det här är lyckan", skrek han i mitt öra. "Jag ska bli rik, rik, rik..."
    Lokalen var en sliten gammal gympasal i 50-tals tappping. Stolarna som de flesta av oss satt på verkade komma från samma årtioende. Andra stod på de låga bänkar som stod runt om vid vägarna och höll sig krampaktigt i ribbstolarna. Det luktade svagt av gammal unken gymnastikpennalism, handbollsklister och svett, svett och återigen svett. Ventilation obefintlig, publik för många.
    Framför varje utgång materialiserade sig plötsligt två stöddiga varelser. Dörrarna stängdes och lyset släcktes ned. Det blev tyst och det enda som hördes var hur den lilla husmusen med snabba tassande steg drog sig in i närmsta lilla hål.
    Själv vägrade jag. Den lilla råttan på scen hade satt sig framför ett bord, alla i publiken hade tvingat ställa sig i kö och var tvungen att skriva på ett papper för att komma ut genom den enda dörren som var öppen.
    "Inte en chans", sa jag. "Jag skriver inte på."
    En av de breda männen som förut hade vaktat en av dörrarna kom fram mot mig, tog tag i min arm och började slita ut mig på golvet. Det gjorde ont, men inte skrek jag inte. Nä, nä. Sån var inte jag. Jag tål smärta och en sådan lurk till pajas ska inte få mig ur balans. Den bredaxlade halkade till och jag kom loss ur hans grepp, hoppade undan och sprang bort mot scenen. Det enda ställe där det inte fanns något folk.
    Han som satt och tog upp anmälningar på det de sålde, vände sig om och tittade på mig och pekade på en dörr på andra sidan. Själv brydde jag mig inte mer, struntade fullständigt vad som var rätt eller fel, men jag öppnade bakdörren och trängde mig förbi en bredaxlad typ.
    Fem månade senare insåg min vän att han hade blivit grundlurad. Jag såg ju genast att det den vältalige och karismatiske på scen sålde var ett inträde i ett klassiskt pyramidspel. Allt fagert tal var numera lika bortblåst som männen och den, som han sa, världsomspännande organisation de företrädde. Polarn var ett antal tusenlappar fattigare och den förtröstan han hade på sin nästa var lika bortblåst den.
    Det enda vi var överens om var att det ekonomiska lättsinnet faktiskt är ett nollsummemspel i mångt och mycket. Det den ena förlorar, vinner den andre, och min vän var i all fall en erfarenhet rikare. Till nytta? Ja. Till nöje? Knappast.