SkrivPuff 2010:133 - Om att alla goda ting är tre

    "Vilket jävla sunkigt gäng ni är!"
    Brorsan stod framför oss, skrek och gormade och levde rövare. Efter ett tag surnade jag till rejält. Situationen påminde starkt om den första och enda gången jag seglade med S/S Aquino som gick med styckegods och allmän försörjning i den Filippinska ögruppen. Jag övergav skitstöveln till kapten under ett kortare uppehåll i den alldeles förtjusande lilla staden Laoag City på norra delen av ögruppen. Kapten blev inte glad, men på det sätt han hade betett sig var han inte värd en bättre avslutning. Vad som sen hände under det månadslånga uppehållet i staden, får jag återkomma till i ett senare avsnitt, då det är väl värt att berätta.
    "Vad fan skulle vi gjort?"
    Putte öppnade låda för första gången sen mordet på Maja-Tiina. Hans röst klingade på ett sätt som ingen av oss hade hört förut. Det fanns en hård metallisk klang i botten som var ny och obekant. Brorsan tystnade tvärt och satte sig vid mitt skrivbord som om han ägde stället.
    "Nu är du orättvis!"
    Sheriffbruden tog sig ton och det med rätta.
    "Kom med ett bättre förslag eller håll truten."
    Ögongodiset ramlade åter bak i soffan och lutade sitt huvud mot min axel.
    "Tala om för honom att han kan fara åt helvete om han ska han hålla på, på det här viset."
    Därefter blev det tvärtyst. Brorsan la upp fötterna på skrivbordet och tittade på Norrköpings finaste trio, log plötsligt med hela ansiktet och skrattade till.
    "Vilket jävla gäng ni är! Det är också svårt för mig att inse vad ni har varit med om."
    "Ja just det. Så är det."
    Putte fräste till lite, men man kunde höra på rösten att han började mjukna lite.
    "Vad fan gör vi", frågade jag. "Vi måste framåt kamrater."
    "Ja, vad fan gör vi?"
    Sheriffbruden lät lätt avslagen på rösten, som om hon hade gett upp.
    "Vi vet det mesta", svarade brorsan, "var de finns och vad de har gjort. Det enda som fattas är vilka huvudskurkarna är. Där är det som ett enda stort mörker."
    "Den som sköt henne ska dö."
    Puttes inlägg fick oss alla att studsa till.
    "Du ska inte göra ett skit!"
    Nu blev brorsan förbannad.
    "Jag har inget problem att stoppa in dig på tio år om du så kröker ett hår på någons skalle. Mord eller inte spelar ingen roll. Har du förstått?"
    Om blickar kunde döda så skulle Putte nu ha fallit död ner. Denna blick hade jag bara förut sett hos en styrman på M/S Nikita, när vi gick med styckegods i Barents hav. En av de mer törstiga matroserna fick en natt fylledille på bryggan när vi hade vakten ihop och började oupphörligen tjattra på sitt lands vilda tungomål. Det dröjde inte länge innan styrman tröttnade och inte bara spände ögonen i honom utan också satte handfängsel på honom. Nu gick det inte så långt mellan Putte och brorsan, för Putte hade vett att hålla truten.
    "Jag förväntar mig att ni tre håller er lugna från och med nu och låter oss som är utbildade ta hand om resten. Vad gäller dig", fortsatte han och pekade på det kvinnliga inslaget i vår lilla trio, "så är du välkommen om du bara återgår i tjänst."
    Brorsan reste sig ur min stol och gjorde sig beredd att gå. Såg på oss alla tre, Sheriffbruden, Putte och så jag, som satt i soffan, skakade lite på huvudet och försvann som en oljad blixt. När dörren hade slagit igen bakom honom, öppnade Putte återigen munnen och väste med hård röst, medan hans ögon lyste korpsvart elaka.
    "Fähunden ska visst dö. Sakta och plågsamt ..."