SkrivPuff 340 - Skriv om att övervaka

    Dimman låg som ett våtvarmt omslag kring vårt spaningsobjekts boning. Sheriffbruden satt och häckade uppe i Petris lägenhet medan Putte och jag höll ställningarna utanför, vilket var en rättvis fördelning tyckte hon efter det arbete hon hade lagt ner under dagen. Det var av en ren slump vi befann oss här. De båda tvillingarna hade helt plötsligt dykt upp på vår radar och vi var inte sena att haka på.

    - De här två snyggingarna fanns i Norrköping när vi hittade de två jordgubbarna i Himmelstalund. Fick veta det av en kompis på Lindö flygplats. De hade fastnat på en övervakningskamera.

    Puttes information kunde betraktas som ett genombrott i utredningen. Att han hade de här förståndsgåvorna var en nyhet för mig, men jag var inte sen att utnyttja dem.

    - Vad vet du mer, frågade jag. Har du mer information du ligger och trycker på?

    Innan Putte ens hade öppnat den söta truten, hände något oväntat. In från höger på den slitna gården kom en gammal VAZ i full fart. Det är tur att mitt högra öra börjar klia långt innan något oplanerat händer, så jag hade dragit med mig Putte ner i en källargång, tryckt ner våra små huvuden under siktlinjen och hoppats på det bästa.

    - Kolla, sa Putte. Nu händer det något.

    Klart som fanken det hände något. Tre grabbar av den biffiga ryska sorten hoppade ur med varsin, om jag inte såg fel, Uzi i näven. En av dem ropade med en militärisk stämma som var van att bli åtlydd. Hans röst påminde starkt om den chief jag arbetade åt på M/S Leninskaja i början av nittiotalet. Vi gick med virke mellan Murmansk och Bergen för första och sista gången, då skutan, visade det sig, läckte som ett såll och maten ombord mest bestod av gammal sunkig borstj och rysk vodka. Chiefen snackade inget annat tungomål än kära moder Rysslands  hemlands gutturala läte och kunde därmed inte kommunicera med sådana utbölingar som mig. Väl framme i Bergen tackade jag för mig, de norska myndigheterna tackade för lasten och drog sen upp rostvraket för skrotning. Vad som sen hände har jag ingen aning om, då jag tog hyra på första bästa skuta och drog vidare ut i världen.

    Från fönstret vi bevakade hördes plötsligt ett våldsamt dånande, ett karakteristiskt Uzi knatter ljöd och mänskliga skrik fyllde innergården. Ut genom fönstret föll två kroppar och slog i backen med en duns. Det dröjde inte länge innan våra båda spaningsobjekt kom ut ur porten med varsin Kalasjnikov i handen. De stannade upp, tittade sig omkring och precis då råkade både Putte och jag sticka upp våra små ljushuvuden i siktlinjen. För ett ögonblick möttes våra blickar och jag kunde se på deras förvånande miner att var det någon de inte föreväntade sig att få se på den här bakgården i de levandes skara, så var det vi två.

SkrivPuff 339 - Om ett bidrag

    Nisse stod utanför på gatan och tittade in mot vårt hus. Jag hade sagt till honom att det var slut på gratisätandet om han inte skärpte till sig. Nilla hade lämnat honom för tre veckor sen. Den dagen flyttbilen hade backat upp mot Nisses och Nillas hus hade Nisse kommit över. Han såg mosig ut, precis som om han inte hade sovit på ett antal dagar. Han var skitig och han stank.

    - Nilla kastade ut mig, sa han. För tre dagar sen.

    Nisse satte sig på en stol på altanen och hans ansiktsuttryck spred en rädsla omkring sig. Hans ögon var utan liv, kinderna insjunkna, hyn grådaskig och skäggstubben tre millimeter långt.

    - Vill du ha en kopp kaffe, frågade jag.

    - Gärna en macka också, sa han. Har inte ätit på ett par dagar.

    Som tur var, var inte Mona hemma för då vet jag inte vad som hade. Mona och Nilla hade med tiden blivit tighta väninnor, ungefär lika tighta som jag och Nisse hade varit under de senaste tjugo åren, så jag visste att något var på gång. Rent ur sagt hade Nisse betett sig som ett svin, jämnt full och ful i truten, och att Nilla stack med deras femårige grabb var inget konstigt. Jag hade varnat honom många gånger, utan några som helst resultat.

    När jag kom ut med en bricka syntes bara en stor bak sticka upp över bordskanten, ett snarkande ljud fyllde luften. Jag ställde brickan på bordet, vände om och hämtade en filt och la om honom. Trots att det var tidigt i juni så var det allt lite kallt. Sommaren hade inte riktigt kommit än det här året om ni minns, men till slut skulle det bli en av de varmaste och torraste somrarna i mannaminne. Jag lät Nisse sova och gick över till Nilla.

    - Nisse sover på vår altan, sa jag till henne. Han ser inte frisk ut.

    - Han är inte frisk, svarade hon, men det begriper han inte.

    Det var mycket folk som bar ut saker från deras gemensamma hem och fyllde bilen som hon hade hyrt. Det skar i hjärtat att se vad som nu hände, hur något som för bara ett tag sen var ett gemensamt liv nu plötsligt skulle delas. Grannarna hade med tiden upptäckt vad som höll på att hända och kom fram en efter en till Nilla och började prata. Jag stod inte ut längre, gav Nilla en kram och vände tillbaka till mitt och Monas hus, vårt gemensamma odelbara hem. I min fantasi i alla fall.

    Mona stod på altanen och stirrade på baken som rörde sig försiktigt upp och ner i takt med snarkningarna som fortfarande ljöd över nejden.

    - Vad fasen gör han här?

    Hon kan vara vass Mona om hon vill, och speciellt var hon var vass mot Nisse.

    - Nilla flyttar idag, sa jag, och Nisse kastade hon ut för ett par dagar sen.

    Mona såg tvär ut och inte det minsta bevekad av den sötsliskiga ton jag hade i min röst. Nisse rörde på sig och satte sig upp, tittade på Mona och hans ansikte fick plötsligt ett plågat uttryck. Han tog en macka, stoppade den i munnen, tog de andra två och stoppade dem i fickan. Reste sig upp och gick fram mot Mona, stirrade hatiskt henne i ögonen.

    - Tack för skärvorna, sa han så brödsmulorna sprutade. Tror det är bäst jag sticker nu. Satkärring.
    Han höll på att sätta sin sista potatis hos mig med den kommentaren. Jag sa det åt honom ett par dagar senare.
    - Jag skiter i dig om du beter dig på det sättet mot min fru.
    Nisse var på bra humör. Troligen hade han fått ett par rejäla supar innanför västen och han såg förvånansvärt fräsch för en gångs skull.
    - Nilla kanske kommer hem igen, sa han. Hon hintade om det när jag pratade med henne sist.
    Nu visste jag vad Mona hade sagt. "Det finns inte en chans att Nilla flyttar tillbaka igen. Inte efter det som hänt."
    - Glöm det, sa jag. Nilla kommer inte tillbaka, inte efter vad som har hänt. Det vet du.
    Att leva i ett lyckligt förhållande är en gåva, anser jag. Totalt kompletterar man varandra, ger små bidrag dagligen tills man har bevisat att ett plus ett blir mer än två. Det var nog det som hade fattats i Nisses och Nillas förhållande. Nilla hade givit och Nisse hade tagit och aldrig givit något tillbaka.

    Nisse stod utanför på gatan och tittade in mot vårt hus. Det var slut på bidragen, det var dags för honom att ta tag i sitt liv. Mona var glasklar där. Inte en matbit till i vårt hus, inte ett bidrag mer till hans försörjning. Jag är inte en sån människa som klarar att stänga ute min bäste vän, trots alla hans fel och brister, trots alla hårda ord som sagts och trots det han sagt till min fru. En sjuk människas ord får man inte ta på allvar, han menade inte vad han sa, egentligen. Jag vet det, Nisse vet det, Mona vet det. Jag tog en aluminiumform, fyllde den med lite mat och gick ut till honom.
    - Ta det här, sa jag. Så snackar vi mer på jobbet i morgon.

SkrivPuff 337 - Om en explosion

Vi höll kurs den dagen. Det var Ingemar (salig i åminnelse) och så jag som undervisade. Det var i april, under det händelserika året 1998. Allt var lugnt och undervisningen gick sin gilla gång. Under lunchen ringde chefen.

    - Du måste dra, sa han. Ingemar får klara sig själv under eftermiddagen.

    - Vad har hänt ? frågade jag. Eftersom det är så bråttom.

    - En liten brand, en liten Puff bara, men de vill komma igång med produktionen så snart som möjligt och eftersom du tittat på den här typen av olycka förr...

    - Visst, svarade jag. Jag drar. Måste bara upp till kontoret och hämta några saker först.

    Ingemar var med på det hela och en timme senare var jag på väg. Robert Plant dånade i högtalarna och bilen gick som den skulle. Att åka och titta på något som hade hänt var jag var utbildad för och det ingick i mina arbetsuppgifter. I de här situationerna var man mer än välkommen till företaget det gällde. Man undersökte det som hade hänt, fastställde orsaken, lugnade ner människorna runt om och föreslog ett antal åtgärder som skulle lösa situationen. I de flesta fall hade ingenting speciellt hänt, utan de som fanns i närheten hade blivit rädda, fullt förståeligt, och inte velat använda den utrustning som hade falerat.

    Vid infarten till samhället stannde jag och tankade.

    - Var hittar man fram till företaget? frågade jag han som stod i kassan.

    Kassören tittade lite konstigt på mig, la huvudet på sned, och det var där någonstans det sög till i magtrakten på mig för första gången den här dagen.

    - Du vet att det hänt en olycka där, va?

    - Jag vet det, det är därför jag är på väg dit. För att undersöka vad som hänt.

    Jag visade honom min legitimation och han pekade ut vägen för mig. Innan jag åkte ringde jag upp min kontaktman på företaget och fick veta att jag skulle åka in en bakväg.

    - Det står en man i blåkläder och tar emot, sa han. Han öppnar, visar var du ska åka. Parkera där han pekar, så kommer jag ut och möter.

    Väl inne på området kommer en man emot mig. Han tar min väska och leder mig in i en grå, sliten låg byggnad med platt tak som fyller hela mitt synfält. Vi går genom en dörr och möts av en delegation på åtta personer. Den första presenterar sig som VD för företaget. En magerlagd karl i kostym kommer upp bakom, säger:

    - Det var mycket tråkigt det här, vi är alla chockade, men du ska veta. Vi har gjort allt vi kan.

    När någon gör ett sådant uttalande innan undersökningen har satt igång, innan jag hade fått chansen att ställa den första frågan eller ens sett vad som hade hänt, förstår jag att det är något riktigt allvarligt på gång. Suget i magtrakten förstärks och jag känner faktiskt att jag börjar bli nervös. De som står omkring blir som en grå tyst massa och alla tittar på mig.

    - Följ mig, så ska du få se.

    Mannen som jag träffade utanför skuffar undan de andra och släpper fram mig.

    - Den här vägen.

    Han öppnar en dörr in till en nybyggd lokal. Det första jag ser är det vita pulvret som ligger i driver i det lilla utrymmet, det andra är den röda färgen som tycks finnas överallt och färgar det vita pulvret blodrött, det tredje är det stora hålet i väggen beläget på andra sidan, mot bakväggen till.

    - Det var där han flög ut, säger en person som jag inte vet vem det är. Han gick rakt genom väggen och vi hittade honom på andra sidan.

    Tre timmar senare, på väg ut genom huvudentrén till min bil som de hade blivit tvungna att flytta på. Det är mörkt, jag är uppskakad av vad jag hört och sett, men på något förunderligt sätt hade jag lyckats bemästra situationen professionellt. Planerna för den vidare undersökningen var lagda, alla kontakter tagna och vi visste vad som skulle göras de närmaste dagarna. En lampa bländar mig plötsligt, fem personer trängs omkring mig, en kamera i ansiktet och mikrofon vid mun. En man skrek i mitt öra:

    - Vems fel var det? Varför har ni inte gjort något tidigare?

    Detta blev droppen. Jag slog mig fram och sprang mot min bil utan att säga något, de fem följde skrikande efter.

    - Varför vill du inte säga något?

    Det är klart att man ska säga något, ingen vill hålla media borta. Inte nu och inte då. Tidpunkten, sättet de betedda sig på och allt annat var bara så fel.

    - Ge mig två minuter, skrek jag rakt in i kameran. Ge mig två minuter att samla mig bara.

    På vägen hem stannade jag vid samma bensinstation som när jag åkte dit. Jag kände hur hela kroppen skakade och att jag inte var en lämplig bilförare just då. Helt plötsligt kom tårarna, de fortsatte rinna utan att jag kunde hejda mig och kroppen bara skakade. Jag lät det ske och tänkte på den unge pojken som hade avlidit på morgonen, hans första arbete och lycka, tänkte på hans föräldrar och den lägenhet de just hade färdigställt åt honom, tänkte på det flyttlass som aldrig skulle lämna föräldrahemmet på lördagen, tänkte på det liv den här unga mannen aldrig fick och den abrupta förändring som drabbade föräldrarna.

    2,5 år senare fick det hela sitt efterspel i Tingsrätten i samma stad, men vad fan spelade det för roll egentligen?

SkrivPuff 335 - Om att öppna en lucka

Luckan, luckan på väggen där?

SkrivPuff 334 - En hyllning till november

   - Ja må han leva, ja må han leva.

    Det är just i dag han fyller dag, trettio hela jämna dagar har november. De har alla kommit. Längst fram till vänster står januari och stöder sig på sin käpp. Stelfrusen och helt beroende av rullator för att kunna ta sig framåt. Bredvid honom står februari och mars. Lite mjukare i lederna, lite ljusare till sinnet men fortfarande mörka och kalla om anden så faller på. De känner alla varandra sen länge. April står för sig själv, ler lite förläget. Kanske är hon blyg? Maj, lite sprallig, skön och välkommen står och värmer sig i junis varma ljus.

    - Du är så späd och skön, säger hon vänd mot honom och ler lite förälskat.

    Juli, som alltid varit svartsjuk och inte vetat vilket ben den ska stå på, börjar dra sig bort mot det hörn skördemånaderna står i.

    -De är bara så barnsliga, säger han. Inte så fullgångna som vi andra.

    Augusti och september håller nickande med.

    - Tänk om vi kunde få det här för oss själva, säger de i kör. Så vi slapp de andra.

    - Äsch.

    Nu är det oktober som tar sig ton.

    - Vi  behövs allihop.

    Oktober, den mest respekterade månaden av dem allihopa sträcker vördnadsfullt på sig.

    - Nu ska vi fira att minstingen fyller trettio, säger han och knackar i glaset och alla tystnar.

    - Min kära vän. Idag är en stor dag för dig, du har gjort ditt sista pass på bra länge och förtjänar en stunds vila. Alla vet och känner dig. Vissa förbannar dig och den svarta färg du häller ut över menigheten, det gråa täcke du drar över oss alla och den bomull du bäddar in oss i. Andra hyllar dig för att du förebådar det som komma skall, de högtider som förebådar ljuset och sanningen.

    November står och skruvar lite på sig, blir röd i ansiktet. Vill mer och räcker upp handen.

    - Jag har något att förkunna, säger han och ler.

    Nu blir det liv och rörelse bland månaderna som står runt honom. Ett tissel och tassel bryter ut, viskningar och vissa rop hörs i församlingen.

    - Jag kommer att få en efterträdare om ... November tittar på klockan. ... Om fyra timmar och trettio minuter kommer december att ta min plats. Jag tar semester och försvinner för den tid som är bestämt.

    Hans tillkännagivande får alla att ställa sig i ring kring honom och återigen sjunga den gamla sången.

    - Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti i trettio dar.

SkrivPuff 333 - Om alla goda ting är tre

    Tripp, trapp, trull.

    De stod uppradade bredvid varandra på trappan. Tre små gossar 4, 7 och 10 år gamla, solen sken och underbart är kort som vanligt.

    - Le för fan, röt Pappa som stod med kameran i högsta hugg och bara väntade på att de tre små telningarna skulle agera samfällt leende.

    Mamma stod bredvid och tittade med tindrande ögon.

    - Svär inte. De blir ju rädda för dig.

    Den äldste av de tre tittade upp mot himlen.

    - Titta. Ett flygplan, sa han och pekade och passade samtidigt på att knuffa den yngste nedför trappan.

    Ingen såg vad han gjorde, men alla hörde strax att något hade hänt.

    - Men ta hand om honom då!

    Pappas ansikte blev högrött när inget hände.

    - Såja lille vän. Såja. Mamma är här nu.

    De stod snart uppradade igen. Tre små leende men något skitigare och lite mer rödgråtna solstrålar.

    - Le då. Alla på en gång, så att vi blir klara någon gång. Le för fan ...

    Två blixtar smälldes av och den lilles läpp började började puta, ögonen fylldes med tårar och när tredje blixten kom sprang han som en Lightning Bolt bort mot Mamma.

    - Fan också. Att de aldrig kan stå still.

    Pappas ansikte blev iskallt när han såg blicken från Mamma där hon stod och höll om den minste.

    - Nu går vi och äter glass och så kan Mamma och Pappa få en kopp kaffe! Det blir väl kul?

    Pappas förslag gjorde så att alla tre gullungarna lyste upp, som de tre solar de egentligen var. I alla fall när det vankades glass. Fyraåringens tårar försvann mirakulöst, den äldste ställde sig först i kön för avgång och började hoppa upp och ner.

    - Nu. Nu. Nu går vi!

    De två andra gjorde likadant som störstebrorsan, ställde sig bredvid och började hoppa upp och ner. Sen dröjde det en stund innan de i rak och prydlig gåsrad gick iväg. Trull, trapp, tripp och längst bak Mamma och Pappa. Minstingen fick syn på en katt och sprang iväg. Trum, trum, trum gick benen. Efter kom Pappa. Klamp, klamp så var han i fatt.

    - Vill du ha glass får du gå fint.

    Osvuret är bäst, men mellanbrodern stannade tvärt. Tittade sig om och pekade.

    - Jag vill ha en hund.

    I hörnet av torget stod en Irländsk varghund och slet i kopplet.

    - Vill ha en hund!

    Tårarna sprutade och störstebrorsan skrek.

    - Vi ska inte ha någon jävla hund.

    - Svär inte, säger Mamma och tittar på Pappa. Det har han lärt sig av dig.

    - Så fan heller.

    Nu skriker Pappa för han börjar bli trött på alltihopa. Störstebrorsan skrattar och de andra små tittar storögt på honom och börjar skratta de med. Säger i kör:

    - Fan och helvete. Fan och helvete.

    Den minste har litet svårt med helvete, så det låter mer som "...lvete".

    -Nu går vi hem, säger Pappa märkbart störd.

    Mamma håller med. Tripp, trapp och trull. Så går de hem.

SkrivPuff 328 - Om, åtminstone en livstil (eller sätt att vara)

    - Alla har sett till att jag har haft ett litet helvete! Tro inget annat.

    Hans ord sved i skinnet, men jag kände igen mig. Kom någon på något bra, blev alla genast på bettet och gjorde sitt bästa för att ta ned hans idé och framställa sig själva i bättre dager. Företaget hade fått se många bittra människor lämna dem för gott och nu var det hans tur.

    - Är det så farligt med lite konkurrens?

    Jag hade blivit tillsagt att det var så vi skulle säga när någon kom och klagade. Det handlade om konkurrens, om att det endast var den starkaste som dög. Det handlade om att sålla agnarna från vetet. Den nya ledningsgruppen hade gjort det klart för alla. Vi som ville vara kvar, var tvungen att vara det på någons bekostnad. Äta eller ätas, men nu hade det gått för långt. Den här mannen var mest kompetent av oss alla, men han ville inte ha ett helvete. Han ville bli uppskattad för den har var och det han kunde.

    - Jag ska ta ett snack med AC, svarade jag. Ska se vad jag kan göra.

    Det hade börjat för tre år sedan. Den gamla VDn hade fått foten så fort de nya ägarna hade tagit över. In hade det kommit ett gäng med alldeles för mycket av pappas pengar, flottfrisyrer och chica Armani kostymer. Utbildade i USA var de allihopa och hade tjusiga MBA intyg från de finaste universiteten. Det startade med att budgeten krympte och sparkraven högre.

    - Vi måste få budgeten i balans innan stupstocken kommer om två år. Vi måste vara i balans då, annars brakar det åt helvete.

    Det lät förståndigt vad de sa, så alla ställde upp. Sen kom LEAN och jag blev utsedd till LEAN chef inom firman. Ett steg upp på karriären och jag gjorde det bra. Det visade sig dock att min chef inte var intresserad av LEAN utan av besparingar. Färre ska göra mer.

    - Det är inte LEAN, sa jag. LEAN handlar om att göra mer på ett smartare och mindre resurskrävande sätt. Och det krävs resurser för att vara smart.

    - Bra, svarade han. Näste år ska du spara 10% i budgeten och öka produktionen med 25%.  Hur du gör, skiter jag fullständigt i.

    Jag borde redan då ha sett vad som komma skulle och dragit mina slutsatser, speciellt som den inställning han hade inte passade med mina grundläggande värderingar, men som läget var såg jag inte vad som var på väg. Det blev mycket gnäll och gny bland personalen, några hoppade snabbt av vilket inte gjorde mitt uppdrag lättare.

    - Vänta du bara, blev svaret. Det kommer mera, men som läget är på marknaden, är vi på rätt väg.

    Det årets förutsättningar för planeringsprocessen blev minst sagt annorlunda. Nu räckte det inte bara att uppfylla målen, man skulle överträffa målen.

    - Annars är man inte LEAN, som planeringsdirektören uttryckte det. LEAN är vårt mantra och vill man inte vara med är det bara att hitta något annat.

    Nu kanske vi ska stoppa upp ett tag och se vad det var vi höll på med och hur saker och ting utanför firman tolkades. Eftersom detta är ett på börsen noterat företag, så följdes "omstruktureringen" som analytikerna kallade det med intresse. Vinsten steg och med den förutsättningarna för en för aktien gynnsam framtid, VD blev utnämnd till "Årets ledare" och ett föredöme för hela Sveriges företagarelit. Ledningsgruppens julmiddag, som jag som enda mellanchef blev inbjuden till, blev ett hejdundrande hyllningskalas.

    - Nästa år ställer oss inför nya utmaningar, sa VDn och tittade på mig. När vår LEAN coach nu har lärt oss hur vi kan producera mer med de absolut lägsta resurserna, är det dags för nästa steg. Vi ska outsourca personalen och den processen ska du ansvara för. Gratulerar.

    Det kom som en chock. Jag hade satt hela min prestige på att få med mig medarbetarna på mina idéer och nu detta, men som min fru sa; "Vi behöver brödet på bordet."

    Ja, nu sitter jag här och plockar ihop mina papper. När vi inte hade några anställda mer, blev det som VDn sa på ett analytikermöte: "Vi skulle ta nästa steg i  firmans globala utveckling" Vi sa upp kontraktet med firman som tillhandahöll vår produktionspersonal, kontrakt skrevs med ett nybildat försäljningsbolag, och sen sades alla andra upp när vi ändå höll på. Produktionen skulle flyttas till Indien.

    I morgon ska jag gå ut genom dörren till mitt kontor, låsa efter den sista indiern som är där för att plocka ner vår produktionsutrustning och ställa mig i kö till de bittras skara. VDn och de nya ägarna? De flyttade till Schweiz och äger numera alltihopa genom ett i Luxemburg registrerat holdingbolag som styr hela koncernen. De anses fortfarande vara något alldeles extra i företagarkretsar och är beundrade långt utanför Sverige gränser.