SkrivPuff 340 - Skriv om att övervaka

    Dimman låg som ett våtvarmt omslag kring vårt spaningsobjekts boning. Sheriffbruden satt och häckade uppe i Petris lägenhet medan Putte och jag höll ställningarna utanför, vilket var en rättvis fördelning tyckte hon efter det arbete hon hade lagt ner under dagen. Det var av en ren slump vi befann oss här. De båda tvillingarna hade helt plötsligt dykt upp på vår radar och vi var inte sena att haka på.

    - De här två snyggingarna fanns i Norrköping när vi hittade de två jordgubbarna i Himmelstalund. Fick veta det av en kompis på Lindö flygplats. De hade fastnat på en övervakningskamera.

    Puttes information kunde betraktas som ett genombrott i utredningen. Att han hade de här förståndsgåvorna var en nyhet för mig, men jag var inte sen att utnyttja dem.

    - Vad vet du mer, frågade jag. Har du mer information du ligger och trycker på?

    Innan Putte ens hade öppnat den söta truten, hände något oväntat. In från höger på den slitna gården kom en gammal VAZ i full fart. Det är tur att mitt högra öra börjar klia långt innan något oplanerat händer, så jag hade dragit med mig Putte ner i en källargång, tryckt ner våra små huvuden under siktlinjen och hoppats på det bästa.

    - Kolla, sa Putte. Nu händer det något.

    Klart som fanken det hände något. Tre grabbar av den biffiga ryska sorten hoppade ur med varsin, om jag inte såg fel, Uzi i näven. En av dem ropade med en militärisk stämma som var van att bli åtlydd. Hans röst påminde starkt om den chief jag arbetade åt på M/S Leninskaja i början av nittiotalet. Vi gick med virke mellan Murmansk och Bergen för första och sista gången, då skutan, visade det sig, läckte som ett såll och maten ombord mest bestod av gammal sunkig borstj och rysk vodka. Chiefen snackade inget annat tungomål än kära moder Rysslands  hemlands gutturala läte och kunde därmed inte kommunicera med sådana utbölingar som mig. Väl framme i Bergen tackade jag för mig, de norska myndigheterna tackade för lasten och drog sen upp rostvraket för skrotning. Vad som sen hände har jag ingen aning om, då jag tog hyra på första bästa skuta och drog vidare ut i världen.

    Från fönstret vi bevakade hördes plötsligt ett våldsamt dånande, ett karakteristiskt Uzi knatter ljöd och mänskliga skrik fyllde innergården. Ut genom fönstret föll två kroppar och slog i backen med en duns. Det dröjde inte länge innan våra båda spaningsobjekt kom ut ur porten med varsin Kalasjnikov i handen. De stannade upp, tittade sig omkring och precis då råkade både Putte och jag sticka upp våra små ljushuvuden i siktlinjen. För ett ögonblick möttes våra blickar och jag kunde se på deras förvånande miner att var det någon de inte föreväntade sig att få se på den här bakgården i de levandes skara, så var det vi två.