SkrivPuff 339 - Om ett bidrag

    Nisse stod utanför på gatan och tittade in mot vårt hus. Jag hade sagt till honom att det var slut på gratisätandet om han inte skärpte till sig. Nilla hade lämnat honom för tre veckor sen. Den dagen flyttbilen hade backat upp mot Nisses och Nillas hus hade Nisse kommit över. Han såg mosig ut, precis som om han inte hade sovit på ett antal dagar. Han var skitig och han stank.

    - Nilla kastade ut mig, sa han. För tre dagar sen.

    Nisse satte sig på en stol på altanen och hans ansiktsuttryck spred en rädsla omkring sig. Hans ögon var utan liv, kinderna insjunkna, hyn grådaskig och skäggstubben tre millimeter långt.

    - Vill du ha en kopp kaffe, frågade jag.

    - Gärna en macka också, sa han. Har inte ätit på ett par dagar.

    Som tur var, var inte Mona hemma för då vet jag inte vad som hade. Mona och Nilla hade med tiden blivit tighta väninnor, ungefär lika tighta som jag och Nisse hade varit under de senaste tjugo åren, så jag visste att något var på gång. Rent ur sagt hade Nisse betett sig som ett svin, jämnt full och ful i truten, och att Nilla stack med deras femårige grabb var inget konstigt. Jag hade varnat honom många gånger, utan några som helst resultat.

    När jag kom ut med en bricka syntes bara en stor bak sticka upp över bordskanten, ett snarkande ljud fyllde luften. Jag ställde brickan på bordet, vände om och hämtade en filt och la om honom. Trots att det var tidigt i juni så var det allt lite kallt. Sommaren hade inte riktigt kommit än det här året om ni minns, men till slut skulle det bli en av de varmaste och torraste somrarna i mannaminne. Jag lät Nisse sova och gick över till Nilla.

    - Nisse sover på vår altan, sa jag till henne. Han ser inte frisk ut.

    - Han är inte frisk, svarade hon, men det begriper han inte.

    Det var mycket folk som bar ut saker från deras gemensamma hem och fyllde bilen som hon hade hyrt. Det skar i hjärtat att se vad som nu hände, hur något som för bara ett tag sen var ett gemensamt liv nu plötsligt skulle delas. Grannarna hade med tiden upptäckt vad som höll på att hända och kom fram en efter en till Nilla och började prata. Jag stod inte ut längre, gav Nilla en kram och vände tillbaka till mitt och Monas hus, vårt gemensamma odelbara hem. I min fantasi i alla fall.

    Mona stod på altanen och stirrade på baken som rörde sig försiktigt upp och ner i takt med snarkningarna som fortfarande ljöd över nejden.

    - Vad fasen gör han här?

    Hon kan vara vass Mona om hon vill, och speciellt var hon var vass mot Nisse.

    - Nilla flyttar idag, sa jag, och Nisse kastade hon ut för ett par dagar sen.

    Mona såg tvär ut och inte det minsta bevekad av den sötsliskiga ton jag hade i min röst. Nisse rörde på sig och satte sig upp, tittade på Mona och hans ansikte fick plötsligt ett plågat uttryck. Han tog en macka, stoppade den i munnen, tog de andra två och stoppade dem i fickan. Reste sig upp och gick fram mot Mona, stirrade hatiskt henne i ögonen.

    - Tack för skärvorna, sa han så brödsmulorna sprutade. Tror det är bäst jag sticker nu. Satkärring.
    Han höll på att sätta sin sista potatis hos mig med den kommentaren. Jag sa det åt honom ett par dagar senare.
    - Jag skiter i dig om du beter dig på det sättet mot min fru.
    Nisse var på bra humör. Troligen hade han fått ett par rejäla supar innanför västen och han såg förvånansvärt fräsch för en gångs skull.
    - Nilla kanske kommer hem igen, sa han. Hon hintade om det när jag pratade med henne sist.
    Nu visste jag vad Mona hade sagt. "Det finns inte en chans att Nilla flyttar tillbaka igen. Inte efter det som hänt."
    - Glöm det, sa jag. Nilla kommer inte tillbaka, inte efter vad som har hänt. Det vet du.
    Att leva i ett lyckligt förhållande är en gåva, anser jag. Totalt kompletterar man varandra, ger små bidrag dagligen tills man har bevisat att ett plus ett blir mer än två. Det var nog det som hade fattats i Nisses och Nillas förhållande. Nilla hade givit och Nisse hade tagit och aldrig givit något tillbaka.

    Nisse stod utanför på gatan och tittade in mot vårt hus. Det var slut på bidragen, det var dags för honom att ta tag i sitt liv. Mona var glasklar där. Inte en matbit till i vårt hus, inte ett bidrag mer till hans försörjning. Jag är inte en sån människa som klarar att stänga ute min bäste vän, trots alla hans fel och brister, trots alla hårda ord som sagts och trots det han sagt till min fru. En sjuk människas ord får man inte ta på allvar, han menade inte vad han sa, egentligen. Jag vet det, Nisse vet det, Mona vet det. Jag tog en aluminiumform, fyllde den med lite mat och gick ut till honom.
    - Ta det här, sa jag. Så snackar vi mer på jobbet i morgon.