SkrivPuff 337 - Om en explosion

Vi höll kurs den dagen. Det var Ingemar (salig i åminnelse) och så jag som undervisade. Det var i april, under det händelserika året 1998. Allt var lugnt och undervisningen gick sin gilla gång. Under lunchen ringde chefen.

    - Du måste dra, sa han. Ingemar får klara sig själv under eftermiddagen.

    - Vad har hänt ? frågade jag. Eftersom det är så bråttom.

    - En liten brand, en liten Puff bara, men de vill komma igång med produktionen så snart som möjligt och eftersom du tittat på den här typen av olycka förr...

    - Visst, svarade jag. Jag drar. Måste bara upp till kontoret och hämta några saker först.

    Ingemar var med på det hela och en timme senare var jag på väg. Robert Plant dånade i högtalarna och bilen gick som den skulle. Att åka och titta på något som hade hänt var jag var utbildad för och det ingick i mina arbetsuppgifter. I de här situationerna var man mer än välkommen till företaget det gällde. Man undersökte det som hade hänt, fastställde orsaken, lugnade ner människorna runt om och föreslog ett antal åtgärder som skulle lösa situationen. I de flesta fall hade ingenting speciellt hänt, utan de som fanns i närheten hade blivit rädda, fullt förståeligt, och inte velat använda den utrustning som hade falerat.

    Vid infarten till samhället stannde jag och tankade.

    - Var hittar man fram till företaget? frågade jag han som stod i kassan.

    Kassören tittade lite konstigt på mig, la huvudet på sned, och det var där någonstans det sög till i magtrakten på mig för första gången den här dagen.

    - Du vet att det hänt en olycka där, va?

    - Jag vet det, det är därför jag är på väg dit. För att undersöka vad som hänt.

    Jag visade honom min legitimation och han pekade ut vägen för mig. Innan jag åkte ringde jag upp min kontaktman på företaget och fick veta att jag skulle åka in en bakväg.

    - Det står en man i blåkläder och tar emot, sa han. Han öppnar, visar var du ska åka. Parkera där han pekar, så kommer jag ut och möter.

    Väl inne på området kommer en man emot mig. Han tar min väska och leder mig in i en grå, sliten låg byggnad med platt tak som fyller hela mitt synfält. Vi går genom en dörr och möts av en delegation på åtta personer. Den första presenterar sig som VD för företaget. En magerlagd karl i kostym kommer upp bakom, säger:

    - Det var mycket tråkigt det här, vi är alla chockade, men du ska veta. Vi har gjort allt vi kan.

    När någon gör ett sådant uttalande innan undersökningen har satt igång, innan jag hade fått chansen att ställa den första frågan eller ens sett vad som hade hänt, förstår jag att det är något riktigt allvarligt på gång. Suget i magtrakten förstärks och jag känner faktiskt att jag börjar bli nervös. De som står omkring blir som en grå tyst massa och alla tittar på mig.

    - Följ mig, så ska du få se.

    Mannen som jag träffade utanför skuffar undan de andra och släpper fram mig.

    - Den här vägen.

    Han öppnar en dörr in till en nybyggd lokal. Det första jag ser är det vita pulvret som ligger i driver i det lilla utrymmet, det andra är den röda färgen som tycks finnas överallt och färgar det vita pulvret blodrött, det tredje är det stora hålet i väggen beläget på andra sidan, mot bakväggen till.

    - Det var där han flög ut, säger en person som jag inte vet vem det är. Han gick rakt genom väggen och vi hittade honom på andra sidan.

    Tre timmar senare, på väg ut genom huvudentrén till min bil som de hade blivit tvungna att flytta på. Det är mörkt, jag är uppskakad av vad jag hört och sett, men på något förunderligt sätt hade jag lyckats bemästra situationen professionellt. Planerna för den vidare undersökningen var lagda, alla kontakter tagna och vi visste vad som skulle göras de närmaste dagarna. En lampa bländar mig plötsligt, fem personer trängs omkring mig, en kamera i ansiktet och mikrofon vid mun. En man skrek i mitt öra:

    - Vems fel var det? Varför har ni inte gjort något tidigare?

    Detta blev droppen. Jag slog mig fram och sprang mot min bil utan att säga något, de fem följde skrikande efter.

    - Varför vill du inte säga något?

    Det är klart att man ska säga något, ingen vill hålla media borta. Inte nu och inte då. Tidpunkten, sättet de betedda sig på och allt annat var bara så fel.

    - Ge mig två minuter, skrek jag rakt in i kameran. Ge mig två minuter att samla mig bara.

    På vägen hem stannade jag vid samma bensinstation som när jag åkte dit. Jag kände hur hela kroppen skakade och att jag inte var en lämplig bilförare just då. Helt plötsligt kom tårarna, de fortsatte rinna utan att jag kunde hejda mig och kroppen bara skakade. Jag lät det ske och tänkte på den unge pojken som hade avlidit på morgonen, hans första arbete och lycka, tänkte på hans föräldrar och den lägenhet de just hade färdigställt åt honom, tänkte på det flyttlass som aldrig skulle lämna föräldrahemmet på lördagen, tänkte på det liv den här unga mannen aldrig fick och den abrupta förändring som drabbade föräldrarna.

    2,5 år senare fick det hela sitt efterspel i Tingsrätten i samma stad, men vad fan spelade det för roll egentligen?