SkrivPuff 364 - Om året som gått

    Varför ska man bry sig om det som varit? Se framåt, inte bakåt är min devis. Det enda som är säkert är att alla kommer att ha fel. Angående någonting i alla fall. En annan sak som är säkert, är att det nya viruset kommer att mutera. Någon gång och någonstans. Om det inte har redan har hänt förstås. SAAB kommer inta att under nästa år att producera några flerbilar med GM som ägare. Tror jag i alla fall. Vad vill GM? är en bra slogan. Om de nu vill något förstås, t.ex. sälja SAAB eller lägga ner. Vad vet jag? Det är det enda som är säkert.

    2009 var det året då vi beviljade oss själv att förstöra vårt planet utan att någon kommer att lägga sig i. Skälet? Det var ingen som ville sitta med Svarte Petter. Vem fan vill ha Svarte Petter i knät? Det är då säkert. Ett fenomen vi fick se under Köpenhamnsmötet var; Kommer det att kosta något, är alla positiva människor som vet allt och kan allt, helt plötsligt borta med vinden. Så det kan bli!

    Under nästa år kommer alla krig att ta slut. Det är väl bra. Det har 2009 års norska Nobelkommitée ordnat. Barack Obama som fredspristagare var ett utomordentligt skickligt drag. Han fick inte priset för vad han redan gjort, utan för det han förväntas åstadkomma i framtiden. Se där! Ett börstips för nästa år blir. Sälj dina aktier i kulor&krut bolagen och sätt dem i skivindustrin. Speciellt ska du investera i det bolag som äger rättigheterna till "I natt jag drömde" av Cornelis Vreeswijk. Det kommer att bli årtiondets hit med tanke på att drömmen han sjunger om faktiskt kommer att slå in. Tack vare Barack Obama eller norska Nobelkommitéen. Välj själva.

     2009 års svenska regering var väl ingen hit. Eller vad säger ni? Ja, skriker några, Nej, skriker andra och det är väl så det ska vara i en demokrati. Det enda som är säkert att nästa år kommer vi att få en ny regering. Vilken partipolitisk färg den kommer att få vet ingen, men en ny regering blir det. Som alla år. Det är då säkert. Nästa år kommer vi att till skillnad från 2009 års regering få en regering som ställer sig upp som en man, om nu inte  Maud Olofsson anser tvärtom, och skriker rakt ut; "Vi är stolta över den svenska industrin och vi vill att den ska finnas kvar här i Sverige." Om inte annat för jobbens skull, eller för att det ska finnas någon anställd kvar som inte ska kunna sjukskriva sig.

    Det här året var också det året då förlagen inte ville veta av debutanter. Inte så många i alla fall och endast om de kunde tänkas sälja så mycket böcker att förlagen gick med vinst. Vilket de ju faktiskt måste göra. Annars ingen bokutgivning utan bara konkurser och hur tråkigt skulle inte det vara. Nästa år kan det i alla fall inte bli sämre, får vi hoppas.

GOTT NYTT ÅR 2010 önskar jag er alla. För, som sagt var, sämre kan det väl inte bli?

SkrivPuff 363 - En saga om den som bestämmer

    Det var en gång en man som var så stor, så stor att han inte ens fick plats i sin egen kostym. Så då kanske du kan förstå hur stor han var. Detta förargade honom, för det var ingen som trodde på honom. Inte ens de som han kallade sina vänner trodde på honom, utom en. Den mannen var den som de alla ansåg vara den mest undermåliga av alla varelser, för han var så liten, så liten. Så liten var han att vad han än köpte, så var han tvungen att lägga upp byxorna minst två storlekar. Så då kanske du kan förstå hur liten han var.

    - Jag får inte plats i min egen kostym, gnällde den stora, stora mannen. Jag är för stor.

    Det var bara den lille, lille mannen som såg att det den stora, stora mannen sa var sant, resten sa i kör.

    - Det tror vi inte på. Det är klart att alla får plats i sin egen kostym.

    När alla hans vänner utom den lille, lille mannen sa så, blev den stora, stora mannen så ledsen, så ledsen och han grät så mycket att hela hans ansikte blev vått. Hela rummet de stod i svämmade över av tårarna, vilket gjorde att alla av de normalväxta snarast blev tvungna att lämna det, för annars hade de säkerligen drunknat. Den lille, lille mannen tog då tillfället i akt att klättra upp på den stora, stora mannen och sätta sig på hans jättelika axel. Trots sin ynkliga storlek var den lille, lille mannen en mycket intelligent man. Intelligentare än vad alla andra var tillsammans och det vill inte säga lite. Han hade nämligen varit tvungen att på grund av sin litenhet vara extra listig när så behövdes och han hade under alla år han hade funnits på jorden lärt sig  hur en slipsten skulle dras. Han viskade därför i den stora, stora mannens stora, stora öra.

    - Om du syr din egen kostym, kommer den att bli tillräckligt stor för dig och passa dig alldeles utomordentligt. För du är ju den enda som vet hur stor du verkligen är. I de andras ögon är du bara så stor som de anser dig vara och det är därför de har sytt en kostym åt dig som är alldeles för liten. De är förstår du, förblindade av sin egen storlek och har därför inte förmågan att se hur stor du egentligen är.

    Då den stora, stora mannen fann detta råd vara gott, så bestämde han att sig för att sy sin egen kostym. Det var inte lätt att hitta så mycket tyg och då han inte kunde sy, så fick han hyra in åtminstone fem thailändska skräddare som kunde göra jobbet.

    - Gör armen tio centimeter längre, gav han order om när han ansåg att de hade mätt för lite. Lägg ut byxorna femtio centimeter till, var också en order som var tillämplig i sammanhanget.

    Det tog de fem thailändska skräddarna tre hela månader, tjugofem provningar och ca 200 meter tyg att färdigställa kostymen, men efter den sista provningen satt kostymen som om den vore sydd för honom, vilket den ju också var, och den stora, stora mannen blev så lycklig, så lycklig. Han ringde genast efter den lille, lille mannen.

    - Nu kan du få komma och titta på min nya kostym. Den är så fin, så fin och sitter alldeles utmärkt på mig. Den är varken för stor eller för liten utan sitter som den vore sydd för mig. Vilken den ju också är.

    Här rodnade den stora, stora mannen lite grand för han tyckte det han sa var lite larvigt, men den lille, lille mannen ansåg att det var ett utmärkt sätt att förklara vad den stora, stora mannen menade. Den lille, lille mannen sa.

    - Nu måste du ställa till fest och du ska bjuda alla dina vänner och du ska ha din nya kostym på dig, så att alla dina vänner får se din verkliga storlek och din fulla potential.

    Så blev det. Tre veckor senare så blev det ett hejdundrande kalas hemma hos den stora, stora mannen. Alla hans vänner fascinerades av den syn som mötte dem.

    - Så stor han är. Det har vi aldrig sett förut. Så väl kostymen sitter på honom.

    Den lille, lille mannen sa under sitt tacktal till alla och speciellt till den stora, stora mannen.

    - Att alla ska se hur stor eller liten man är kan anses vara förmätet. Jag anser att alla, och här gav han en känga till de som satt omkring honom, bör åtminstone ha den förmågan att se sina vänners verkliga storlek. Ni har under alla år aldrig sett hur stor denna jättelika man verkligen är. Ni har alla hånat honom för hans trånga kostymer och tafatta försök att sänka sig ner till er nivå. Idag däremot, när han äntligen visar upp sig i sin fulla glans och verkliga potential har ni inget än gapande munnar och förvånande nunor att komma med.

    Under hela sitt tal krympte den stora, stora mannens vänner mer och mer och den lille, lille mannen växte samtidigt tills han till slut nådde den stora, stora mannen nästan till naveln. Tillsammans stod de där och såg ut över de som var församlade runt middagsbordet och alla insåg då vilka det var som hädanefter spelade första fiolen.

SkrivPuff 362 - Om att behöva

    Det var en gång en liten, liten man som gick gatan fram och tillbaka i den här staden. Gatan som han gick på så var bred och vacker med utsmyckningar, blommor, målningar, restauranger, pubar och kaféer och allt annat som gör att människor anser att den ska kallas vacker. I folkmun kallades den för Den vackra boulevarden, så vacker och omtyckt var den här gatan.

    - Det är så härligt att se alla dessa människor, sa han en gång. Se dem gå fram och tillbaka med spänstiga steg och breda leenden. Stanna upp ibland, hälsa på någon man känner. Att se igenkännandets leende människor emellan gör att hela jag ryser av välbehag.

    Att gå på den här gatan var den lille, lille mannens absolut största nöje här i livet. Var dag, vardag som helg gick han där. Fram och tillbaka, fram och tillbaka utan att någonsin förtröttas eller tappa det goda humör han alltid bar på.

    Så en vacker dag i maj hände det otänkbara. När den lille, lille mannen efter att ha ätit frukost och gjort alla de morgonbestyr som alla alltid gör, han var inte olik någon människa på den punkten, kom fram till gatan för att gå sina sedvanliga rundor och se på människorna, blev det tvärstopp vid södra änden. Gatan hade spärrats av tidigt på morgonen för, som mannen klädd i kommunens kläder sa.

    - Den ska byggas om och moderniseras.

    Den lille, lille mannen blev då så arg att han började spotta och fräsa, skrika och gapa och bli så där oanständig i mun som bara riktigt arga människor blir.

    - Helvete, helvete, helvete, helvete, skrek han och lite till som absolut inte går att sprida i tryck. Så fult var  det det han sa.

    Mannen i kommunens kläder blev nu så illa berörd av den lille, lille mannens fula ord att han tog upp sin mobiltelefon och ringde sin chef för att fråga vad han skulle göra. Det är inte lätt för en kommunanställd att stå tidigt på morgonen och ta emot skäll och otidligheter från en liten, liten man som inte begriper de stora frågorna och förstår hur allt hänger ihop, men då han var en utomordentlig byråkrat gjorde han nu som sin chef sa.

    - Gå hem, sa han till den lille, lille mannen. Annars ringer jag polisen.

    Den lille, lille mannen blev då så förvånad över vad den kommunanställde sa att han inte begrep vad han skulle göra och blev ståendes tyst och stirrade rakt fram.

    - Då så, sa den kommunanställde. Du fick din chans.

    Mannen tog upp sin telefon och ringde ett kort samtal.

    - Vid södra änden. Bråkmakare. Kan eskalera.

    Under tiden den kommunanställde talade i telefon kom det ett stort antal människor som blev lika förvånade som den lille, lille mannan hade blivit samma morgon.

    - Vad står på? sa de alla. Varför denna avspärrning? Vi vill gå vår vackra boulevard upp och ner.

    Alla människor började skandera:

    - Vi vill gå vår vackra boulevard upp och ner. Upp och ner vill vi gå.

    Den kommunanställde mannen blev nu så förfärad att han återigen ringde polisen och den här gången förstod de det allvarliga i situationen och skickade omedelbart de flesta och de bästa av vad de hade och hux flux så de stod de på rätt sida och hytte åt de som skrek.

    - Vi vill gå vår vackra boulevard upp och ner. Upp och ner vill vi gå.

    Om vi nu stannar upp här, fryser bilden av den skränande människohopen där den lille, lille mannen som var så liten att han knappt syntes i de normalvuxnas sällskap, men längst fram stod han och såg rakt in i de uniformerades lagupprätthållande människorna. Vad var det som hade hänt? Varför betedde sig människorna på detta viset?

    Två år tidigare hade det rest en förfrågan i kommunfullmäktige om att upprusta den vackra vägen som gick genom staden. Den var till det yttre alldeles förtjusande, men till det inre upprutten. En genomgripande renovering var ur ett tekniskt perspektiv nödvändigt. Hade då kommunen informerat invånarna vad som skulle ske och, det allra viktigaste, varför och när det skulle ske. Nej, och det var här felet låg. Utan kommunikation kommer konflikterna som ett brev på posten och det var det som nu skedde. Den lille, lille mannen blev därför dömd till två månaders fängelse för anstiftan till upplopp och resten av de församlade fick smaka lagens långa arm till de privata akutklinikernas fromma. Som kommunstyrelsens ordförande sammanfattade det sex månader senare när han stod och återinvigde den numera fyrfiliga bilvägen tvärsigenom staden.

    - De ska lära sig att vi behövs och att det är vi som bestämmer i den här staden. Vi vill inte ha något pöbelvälde, sen får de självutnämnda kungarna vara hur små till växten de vill.

    Den numera frigivne lille, lille mannen som under sin fängelsetid hade blivit så desillusionerad att han numera knappt gick ut, promenerade aldrig mer av ren och skär lycka på den väg som en gång i tiden hade kallats för "Den vackra boulevarden".

SkrivPuff 361 - Om en ring

    - Ser du den här ringen?

    Damen som hänger tvätt visar upp sin hand. En stor guldring glänser plötsligt på hennes finger, en stråle av ljus skjuts ut och bländar omgivningen tillfälligt.

    - Den skiner när stora hjärtan är nära. Stora varma hjärtan ger mer ljus. Det är så man kan skilja själarna från varandra.

    Helt plötsligt slår det mig att det är nu jag får veta hennes hemlighet. Hon hade genom alla åren sagt till mig att det var de som hade några hjärtan kvar som vi skulle samla ihop, men vilka det var hade jag ingen aning om eller hur hon kunde veta. De andra var förbrukade, de som bara fanns men ändå inte fanns och de skulle få vara där de var. Det var bäst så.

    - Det här är din sista dag du arbetar med mig.

    Det hugger till i mitt bröst.

    - Du är färdig nu. Du har lärt dig allt du behöver. I morgon är jag borta, men först ska du få veta vad du behöver och få de verktyg som behövs.

¤

    Vi befinner oss återigen i stugan med de tre männen. Vi ser på varandra, damen som hänger tvätt och så jag, ler mot varandra, vet vad som ska ske. Hon ser plötsligt så mycket äldre ut än vad hon gjort tidigare  och jag känner mig böjd av den börda jag kommer att bära på. Det är mycket känslor som kommer att beröra mig i det arbeta jag kommer att få, känslor som kommer att ge och ta. Var man hamnar vet jag inte och hur man ska hantera det har jag ingen aning om. Den ene av de tre männen skrattar så som han alltid har gjort.

    - Han bara är för mycket, skrattar han och kippar efter andan. Pekar på mig.

    De andra två ställer sig framför mig där jag sitter på en stol mitt i rummet. Jag vet inte vad som ska ske men jag känner att det är något viktigt. Jag tittar mig omkring. Där på sidan står den unga vackra kvinnan med de klarröda läpparna och de nötbruna ögonen. På hennes höft klänger ett litet barn. Barnet ser på mig och ler. Hans leende går rakt in i hjärtat på mig och gör att jag får en kraft som inte kan brytas. Mannen man inte kan se i ögonen är också där och ger en obalans till det hela. Det är väl så det ska vara, det är hans uppgift här i tillvaron.

    - Hon har fullgjort sin plikt och är fri. Hon lämnar från och med idag över det fulla ansvaret till ...

    Jag slutar lyssna på de som står runt och lyssnar till mig själv istället och vad jag vill. Det enda jag ser är en ring som glänser och lockar, men det lockar inte mig. Ringen som visar och ger en samhörighet bland de som vet och vill jag inte bära. Det gör mig bara så fruktansvärd rädd, så rädd att hela kroppen skakar. Att ge något till de svaga och vilsna bland mänskligheten och att vara en av dem som ansvarar för allt detta. Skulle jag ge dem det de behöver? Jag vet inte om jag har den styrka och den vilja som krävs. Hur skulle jag kunna hjälpa andra att fylla sina hål, när det hål som finns i mig får mig att bara vilja skrika rakt ut övergår mitt förstånd.

    - Att hjälpa andra är att hjälpa sig själv.

    Den ene av de tre talar till mig och får mig tillbaka.

    - Denna ring visar dig vägen och ger dig möjlighet att visa andra den rätta vägen. Vårda den ömt.

    Den unga kvinnans röst ekar i mitt huvud.

    - Vi valde rätt som valde dig. Kom ihåg det. Vi finns alltid bakom dig och du står inte ensam.

    Jag ställer mig upp och tar emot ringen som jag behöver i mitt arbete. Känner det ansvar som åläggs mig. Mannen man inte kan se i ögonen projicerar en bild i mitt huvud där jag ser mitt eget misslyckande och samtidigt hör jag hans röst.

    - Du kommer att misslyckas. Var medveten om det. Jag och alla de andra finns här och tar hand om dina misslyckanden. Den som inte kan ta hand om sig själv kan inte heller ta hand om andra.

    Jag trotsar honom och trär ringen på fingret.

SkrivPuff 360 - Om minusgrader

    Tre dagar senare var det dags igen. Precis som Mona hade förutspått. Nilla stod i dörröppningen med grabben i näven och tjöt.

     - Ni måste komma. Nisse håller på med något ...

    Varken Mona eller jag hade trott på att det skulle gå bra när de flyttade ihop igen. Nilla hade kommit över dagen efter det att hon hade flyttat tillbaks.

    - Jag var bara tvungen, hade hon sagt. Det funkade inte för Nisse. Han skulle ha tagit livet av sig annars.Se själv.

    Utanför stod Nisse med sin tvååriga grabb i handen och såg ut som solen själv.

    - Gjorde jag rätt?

    Vad skulle vi säga? Mona var övertygad om att det bästa hade varit om inte Nilla hade kommit tillbaka alls. Och det sa hon också.

    - Varför kom du tillbaka? Det hade varit bättre för dig om du hade hållit dig borta. Han är inte värd att ta hand om!

    Inte värd att ta hand om. Nisse. Min vän sen ungdomen. Jag såg ut genom fönstret och tittade. Den lilla grabben for som ett skott fram och tillbaka, hoppade och studsade runt Nisse som stod där som en dum leende stenstod som bara en människa nära paradiset gör.

    Den här dagen var det annorlunda. Jag sprang direkt över när Nilla sa att det var något problem. Det var bara att tänka till så kunde man begripa vad det hela handlade om. Nisse var full igen. Trots alla hans löften, trots det positiva som hade hänt i hans liv och hur bra han såg ut att må, så gick det som det gick. Alltid. Det var som någon annan tog överhanden och tog hans plats. Trots de goda förutsatser han hade, all optimism, så gick det åt helvete.

    - Nisse! Var är du?

    Ifrån köket hörde jag någon som sluddrade den gamla visan "... uti Kalmare stad ..." Jag sprang ut och såg den stora frysboxen stå med locket uppe, all mat låg spridd över köksgolvet och en kalufs stack upp över kanten på frysen. "... uti Kalmare stad ...". Nisse kraxade.

    - Kan du får ur mig härifrån. Jag fryser så förbannat.

   

   

SkrivPuff 359 - Om att avlasta

    - Nu är det din tur.

    Hela stugan var upp och ner och en osedvanlig röra mötte mig när jag öppnade dörren. Jag fick hoppa åt sidan när hatthyllan kom farande och nästan klippte tårna av mig.

    - ... men för helvete. Nisse! Vad håller du på med?

    Ett dån hördes från övervåningen som nästan fick hjärtat att stanna på mig.

    - Kom upp, så ska du få se! Skynda dig!

    Mona hade sagt att nu var det min tur att ta hand om honom. Hon stod inte ut längre med att se röran som var, hur han misskötte sin kropp fysiskt och hur ledsen han var hela tiden. Att sitta och dadda någon som bara satt och hällde sig vinglas efter vinglas i fåtöljen och inte sa ett ljud var bara för hemskt. Tyckte Mona. Så nu var det min tur att leka barnvakt.

    - Sno dig på. Jag har funnit det! Äntligen. Sno dig ...

    Tre, fyra kliv i trappan och så var jag uppe. Det första jag gjorde var att snubbla på en hög skräp som låg i min väg och jag slog näsan i hårt.

    - Helvete, sluddrade jag. Helvete.

    Ut ur rummet kom en leende och hoppande Nisse. Han la av ett högt garv när han såg mig och i vilket tillstånd jag befann mig i.

    - Kom, sa han. Du blöder ju näsblod. Vad har hänt?

    Han satt på toalettstolen och tittade på mig medan jag tvättade av mig. Han såg fräsch ut, min gamla vän. Betedde sig som vanligt, var nykter och hel och ren. Ungefär så som skulle ha förväntat sig av en man i hans ålder och sociala status.

    - Jag har betett mig ganska så dumt. Eller hur?

    Nu var det jag som blev förvånad. Vad hade hänt? Efter vad Mona hade berättat så måste detta vara en omvändelse som kom väldigt sent i hans liv, men bättre sent än aldrig som man nu säger.

    - Ja, du har bettet dig mycket dumt, svarade jag. Skitdumt.

    - Kom, sa Nisse. Du måste hjälpa mig att städa, det var så hon sa. Annars blir det inget av med det hela. Nilla kommer hem.

    Nu satte jag mig ned i pur förvåning. Mona hade sagt till mig att Nilla hade träffat en annan man och var på väg att flytta in. Det hade också gått så långt att Nisses pojke hade börjat kalla den mannen för pappa. Och nu skulle Nilla flytta tillbaka? Hem till Nisse? Det gick inte ihop.

    - Ska vi städa, frågade jag. Så du får det fint.

    Vi började slita och släpa, ställa saker och ting på plats och allt annat där de hörde hemma. Jag sprang hem och hämtade ett antal stora svarta sopsäckar som vi snabbt fyllde med skräp, ställde ut dem på gården. Det tog inte så lång tid att få ordning på villan som man vid första anblicken hade kunde tro. Ett väl förrättat värv gör gott i kropp och själ och även Nisse såg riktigt nöjd ut. Vi ställde oss bredvid varandra. Nisse tittade på mig.

    - Hur länge har vi känt varandra nu? Tjugofem år snart, eller hur? Du är min äldste och bästa vän. Satan, vad bra du är.

    - Kom, sa jag. Så sätter vi oss därinne.

    Ett rent och nystädat hem luktar gott. Vi snusade båda lite, drog på smilbanden, såg runt och satte oss ner.

    - Satan så rent, sa Nisse. Nilla kommer att bli så glad.

    - Sätt dig, sa jag. Vi måste prata.

    Att se in i en människas ansikte är som att försöka läsa en bok. Speciellt svårt är det att läsa en bok som man har läst förut. Vad har man missat? Vad har man inte sett förut? Varför har man inte sett det? Nu såg jag en lycklig människa framför mig. En man som hade gått från den högsta lycka till den djupaste sorg och nu hade han kommit upp igen. Så högt upp hade han kommit att det var som om han flög fram, en leende svan som med stolta vingtag gled stolt fram.

    - Hur vet du att Nilla kommer, frågade jag. Vad har du fått det ifrån?

    Att ifrågasätta Nisse och hans idéer hade aldrig varit bra. Han vände i humöret och likadant nu.

    - Vad i helvete vet du om det, skrek han. Tror du inte på mig? Du ska allt få se.

    Ett ljus bländade mig, en bil körde upp på infarten och en bilmotor stängdes av. Nisse studsade upp och for ut. Två minuter senare var han tillbaka med en liten sovande tvååring i famnen och efter kom Nilla högröd i ansiktet. Sa till mig.

    - Det får bli så. Jag står inte ur annars. Jag ska förklara för Mona sen.

SkrivPuff 358 - Om en tradition

     "Vad är väl en bal på slottet?"
     "Farsan Baloo ska lära dig ..."
    Ungarna satt som fastklistrade och stirrade in i TVn.
    "Proossittttt."
    Nu skrattade den lille så att han inte kunde sitta still.
    - Han nöste .... Han fösvann....
    Mamma kom in i TV rummet.
    - Nu är det snart mat....
    "Först kom bandiljärerna."
    En omisskännlig doft av glögg spred sig när farfar steg in.
    - När blir det mat?
    "... och luktade på blommorna ..."
    Ring, ring,,,,,,,,,, Någon var på dörren.
    - Nu kommer moster och kusinerna. Precis när vi är klara. Som vanligt.
    "Vi har ekorrar i vår gran! Voff Voff."
    - Alla till bords!
    - ... men det är ju inte slut än.
    - Jag vill se färdigt först!
    - Ska ni ha några julklappar så kommer ni nu!
    Pappa började bli hungrig och sugen. Sugen på den lilla immiga flaskan han höll i handen.
    - Jag har varit snäll. Tomten kommer väl? Mamma!
    Den minsta, Kalle, fick ett bekymrat uttryck, men Mamma tog befälet.
    - Klart att Tomten kommer. Syrran, du sitter här och så får ungarna ta bordet därborta. Det blir väl kul? Kalle? Så får du sitta bredvid dina storakusiner. Farfar, du sitter bredvid mig! Som vanligt.
    "Ser du stjärnan i det blå ..."
    TVn tonade ut och stängdes plötsligt av.
    - Alla till bords.

GOD JUL