SkrivPuff 361 - Om en ring

    - Ser du den här ringen?

    Damen som hänger tvätt visar upp sin hand. En stor guldring glänser plötsligt på hennes finger, en stråle av ljus skjuts ut och bländar omgivningen tillfälligt.

    - Den skiner när stora hjärtan är nära. Stora varma hjärtan ger mer ljus. Det är så man kan skilja själarna från varandra.

    Helt plötsligt slår det mig att det är nu jag får veta hennes hemlighet. Hon hade genom alla åren sagt till mig att det var de som hade några hjärtan kvar som vi skulle samla ihop, men vilka det var hade jag ingen aning om eller hur hon kunde veta. De andra var förbrukade, de som bara fanns men ändå inte fanns och de skulle få vara där de var. Det var bäst så.

    - Det här är din sista dag du arbetar med mig.

    Det hugger till i mitt bröst.

    - Du är färdig nu. Du har lärt dig allt du behöver. I morgon är jag borta, men först ska du få veta vad du behöver och få de verktyg som behövs.

¤

    Vi befinner oss återigen i stugan med de tre männen. Vi ser på varandra, damen som hänger tvätt och så jag, ler mot varandra, vet vad som ska ske. Hon ser plötsligt så mycket äldre ut än vad hon gjort tidigare  och jag känner mig böjd av den börda jag kommer att bära på. Det är mycket känslor som kommer att beröra mig i det arbeta jag kommer att få, känslor som kommer att ge och ta. Var man hamnar vet jag inte och hur man ska hantera det har jag ingen aning om. Den ene av de tre männen skrattar så som han alltid har gjort.

    - Han bara är för mycket, skrattar han och kippar efter andan. Pekar på mig.

    De andra två ställer sig framför mig där jag sitter på en stol mitt i rummet. Jag vet inte vad som ska ske men jag känner att det är något viktigt. Jag tittar mig omkring. Där på sidan står den unga vackra kvinnan med de klarröda läpparna och de nötbruna ögonen. På hennes höft klänger ett litet barn. Barnet ser på mig och ler. Hans leende går rakt in i hjärtat på mig och gör att jag får en kraft som inte kan brytas. Mannen man inte kan se i ögonen är också där och ger en obalans till det hela. Det är väl så det ska vara, det är hans uppgift här i tillvaron.

    - Hon har fullgjort sin plikt och är fri. Hon lämnar från och med idag över det fulla ansvaret till ...

    Jag slutar lyssna på de som står runt och lyssnar till mig själv istället och vad jag vill. Det enda jag ser är en ring som glänser och lockar, men det lockar inte mig. Ringen som visar och ger en samhörighet bland de som vet och vill jag inte bära. Det gör mig bara så fruktansvärd rädd, så rädd att hela kroppen skakar. Att ge något till de svaga och vilsna bland mänskligheten och att vara en av dem som ansvarar för allt detta. Skulle jag ge dem det de behöver? Jag vet inte om jag har den styrka och den vilja som krävs. Hur skulle jag kunna hjälpa andra att fylla sina hål, när det hål som finns i mig får mig att bara vilja skrika rakt ut övergår mitt förstånd.

    - Att hjälpa andra är att hjälpa sig själv.

    Den ene av de tre talar till mig och får mig tillbaka.

    - Denna ring visar dig vägen och ger dig möjlighet att visa andra den rätta vägen. Vårda den ömt.

    Den unga kvinnans röst ekar i mitt huvud.

    - Vi valde rätt som valde dig. Kom ihåg det. Vi finns alltid bakom dig och du står inte ensam.

    Jag ställer mig upp och tar emot ringen som jag behöver i mitt arbete. Känner det ansvar som åläggs mig. Mannen man inte kan se i ögonen projicerar en bild i mitt huvud där jag ser mitt eget misslyckande och samtidigt hör jag hans röst.

    - Du kommer att misslyckas. Var medveten om det. Jag och alla de andra finns här och tar hand om dina misslyckanden. Den som inte kan ta hand om sig själv kan inte heller ta hand om andra.

    Jag trotsar honom och trär ringen på fingret.