SkrivPuff 360 - Om minusgrader

    Tre dagar senare var det dags igen. Precis som Mona hade förutspått. Nilla stod i dörröppningen med grabben i näven och tjöt.

     - Ni måste komma. Nisse håller på med något ...

    Varken Mona eller jag hade trott på att det skulle gå bra när de flyttade ihop igen. Nilla hade kommit över dagen efter det att hon hade flyttat tillbaks.

    - Jag var bara tvungen, hade hon sagt. Det funkade inte för Nisse. Han skulle ha tagit livet av sig annars.Se själv.

    Utanför stod Nisse med sin tvååriga grabb i handen och såg ut som solen själv.

    - Gjorde jag rätt?

    Vad skulle vi säga? Mona var övertygad om att det bästa hade varit om inte Nilla hade kommit tillbaka alls. Och det sa hon också.

    - Varför kom du tillbaka? Det hade varit bättre för dig om du hade hållit dig borta. Han är inte värd att ta hand om!

    Inte värd att ta hand om. Nisse. Min vän sen ungdomen. Jag såg ut genom fönstret och tittade. Den lilla grabben for som ett skott fram och tillbaka, hoppade och studsade runt Nisse som stod där som en dum leende stenstod som bara en människa nära paradiset gör.

    Den här dagen var det annorlunda. Jag sprang direkt över när Nilla sa att det var något problem. Det var bara att tänka till så kunde man begripa vad det hela handlade om. Nisse var full igen. Trots alla hans löften, trots det positiva som hade hänt i hans liv och hur bra han såg ut att må, så gick det som det gick. Alltid. Det var som någon annan tog överhanden och tog hans plats. Trots de goda förutsatser han hade, all optimism, så gick det åt helvete.

    - Nisse! Var är du?

    Ifrån köket hörde jag någon som sluddrade den gamla visan "... uti Kalmare stad ..." Jag sprang ut och såg den stora frysboxen stå med locket uppe, all mat låg spridd över köksgolvet och en kalufs stack upp över kanten på frysen. "... uti Kalmare stad ...". Nisse kraxade.

    - Kan du får ur mig härifrån. Jag fryser så förbannat.