SkrivPuff 362 - Om att behöva

    Det var en gång en liten, liten man som gick gatan fram och tillbaka i den här staden. Gatan som han gick på så var bred och vacker med utsmyckningar, blommor, målningar, restauranger, pubar och kaféer och allt annat som gör att människor anser att den ska kallas vacker. I folkmun kallades den för Den vackra boulevarden, så vacker och omtyckt var den här gatan.

    - Det är så härligt att se alla dessa människor, sa han en gång. Se dem gå fram och tillbaka med spänstiga steg och breda leenden. Stanna upp ibland, hälsa på någon man känner. Att se igenkännandets leende människor emellan gör att hela jag ryser av välbehag.

    Att gå på den här gatan var den lille, lille mannens absolut största nöje här i livet. Var dag, vardag som helg gick han där. Fram och tillbaka, fram och tillbaka utan att någonsin förtröttas eller tappa det goda humör han alltid bar på.

    Så en vacker dag i maj hände det otänkbara. När den lille, lille mannen efter att ha ätit frukost och gjort alla de morgonbestyr som alla alltid gör, han var inte olik någon människa på den punkten, kom fram till gatan för att gå sina sedvanliga rundor och se på människorna, blev det tvärstopp vid södra änden. Gatan hade spärrats av tidigt på morgonen för, som mannen klädd i kommunens kläder sa.

    - Den ska byggas om och moderniseras.

    Den lille, lille mannen blev då så arg att han började spotta och fräsa, skrika och gapa och bli så där oanständig i mun som bara riktigt arga människor blir.

    - Helvete, helvete, helvete, helvete, skrek han och lite till som absolut inte går att sprida i tryck. Så fult var  det det han sa.

    Mannen i kommunens kläder blev nu så illa berörd av den lille, lille mannens fula ord att han tog upp sin mobiltelefon och ringde sin chef för att fråga vad han skulle göra. Det är inte lätt för en kommunanställd att stå tidigt på morgonen och ta emot skäll och otidligheter från en liten, liten man som inte begriper de stora frågorna och förstår hur allt hänger ihop, men då han var en utomordentlig byråkrat gjorde han nu som sin chef sa.

    - Gå hem, sa han till den lille, lille mannen. Annars ringer jag polisen.

    Den lille, lille mannen blev då så förvånad över vad den kommunanställde sa att han inte begrep vad han skulle göra och blev ståendes tyst och stirrade rakt fram.

    - Då så, sa den kommunanställde. Du fick din chans.

    Mannen tog upp sin telefon och ringde ett kort samtal.

    - Vid södra änden. Bråkmakare. Kan eskalera.

    Under tiden den kommunanställde talade i telefon kom det ett stort antal människor som blev lika förvånade som den lille, lille mannan hade blivit samma morgon.

    - Vad står på? sa de alla. Varför denna avspärrning? Vi vill gå vår vackra boulevard upp och ner.

    Alla människor började skandera:

    - Vi vill gå vår vackra boulevard upp och ner. Upp och ner vill vi gå.

    Den kommunanställde mannen blev nu så förfärad att han återigen ringde polisen och den här gången förstod de det allvarliga i situationen och skickade omedelbart de flesta och de bästa av vad de hade och hux flux så de stod de på rätt sida och hytte åt de som skrek.

    - Vi vill gå vår vackra boulevard upp och ner. Upp och ner vill vi gå.

    Om vi nu stannar upp här, fryser bilden av den skränande människohopen där den lille, lille mannen som var så liten att han knappt syntes i de normalvuxnas sällskap, men längst fram stod han och såg rakt in i de uniformerades lagupprätthållande människorna. Vad var det som hade hänt? Varför betedde sig människorna på detta viset?

    Två år tidigare hade det rest en förfrågan i kommunfullmäktige om att upprusta den vackra vägen som gick genom staden. Den var till det yttre alldeles förtjusande, men till det inre upprutten. En genomgripande renovering var ur ett tekniskt perspektiv nödvändigt. Hade då kommunen informerat invånarna vad som skulle ske och, det allra viktigaste, varför och när det skulle ske. Nej, och det var här felet låg. Utan kommunikation kommer konflikterna som ett brev på posten och det var det som nu skedde. Den lille, lille mannen blev därför dömd till två månaders fängelse för anstiftan till upplopp och resten av de församlade fick smaka lagens långa arm till de privata akutklinikernas fromma. Som kommunstyrelsens ordförande sammanfattade det sex månader senare när han stod och återinvigde den numera fyrfiliga bilvägen tvärsigenom staden.

    - De ska lära sig att vi behövs och att det är vi som bestämmer i den här staden. Vi vill inte ha något pöbelvälde, sen får de självutnämnda kungarna vara hur små till växten de vill.

    Den numera frigivne lille, lille mannen som under sin fängelsetid hade blivit så desillusionerad att han numera knappt gick ut, promenerade aldrig mer av ren och skär lycka på den väg som en gång i tiden hade kallats för "Den vackra boulevarden".