SkrivPuff 359 - Om att avlasta

    - Nu är det din tur.

    Hela stugan var upp och ner och en osedvanlig röra mötte mig när jag öppnade dörren. Jag fick hoppa åt sidan när hatthyllan kom farande och nästan klippte tårna av mig.

    - ... men för helvete. Nisse! Vad håller du på med?

    Ett dån hördes från övervåningen som nästan fick hjärtat att stanna på mig.

    - Kom upp, så ska du få se! Skynda dig!

    Mona hade sagt att nu var det min tur att ta hand om honom. Hon stod inte ut längre med att se röran som var, hur han misskötte sin kropp fysiskt och hur ledsen han var hela tiden. Att sitta och dadda någon som bara satt och hällde sig vinglas efter vinglas i fåtöljen och inte sa ett ljud var bara för hemskt. Tyckte Mona. Så nu var det min tur att leka barnvakt.

    - Sno dig på. Jag har funnit det! Äntligen. Sno dig ...

    Tre, fyra kliv i trappan och så var jag uppe. Det första jag gjorde var att snubbla på en hög skräp som låg i min väg och jag slog näsan i hårt.

    - Helvete, sluddrade jag. Helvete.

    Ut ur rummet kom en leende och hoppande Nisse. Han la av ett högt garv när han såg mig och i vilket tillstånd jag befann mig i.

    - Kom, sa han. Du blöder ju näsblod. Vad har hänt?

    Han satt på toalettstolen och tittade på mig medan jag tvättade av mig. Han såg fräsch ut, min gamla vän. Betedde sig som vanligt, var nykter och hel och ren. Ungefär så som skulle ha förväntat sig av en man i hans ålder och sociala status.

    - Jag har betett mig ganska så dumt. Eller hur?

    Nu var det jag som blev förvånad. Vad hade hänt? Efter vad Mona hade berättat så måste detta vara en omvändelse som kom väldigt sent i hans liv, men bättre sent än aldrig som man nu säger.

    - Ja, du har bettet dig mycket dumt, svarade jag. Skitdumt.

    - Kom, sa Nisse. Du måste hjälpa mig att städa, det var så hon sa. Annars blir det inget av med det hela. Nilla kommer hem.

    Nu satte jag mig ned i pur förvåning. Mona hade sagt till mig att Nilla hade träffat en annan man och var på väg att flytta in. Det hade också gått så långt att Nisses pojke hade börjat kalla den mannen för pappa. Och nu skulle Nilla flytta tillbaka? Hem till Nisse? Det gick inte ihop.

    - Ska vi städa, frågade jag. Så du får det fint.

    Vi började slita och släpa, ställa saker och ting på plats och allt annat där de hörde hemma. Jag sprang hem och hämtade ett antal stora svarta sopsäckar som vi snabbt fyllde med skräp, ställde ut dem på gården. Det tog inte så lång tid att få ordning på villan som man vid första anblicken hade kunde tro. Ett väl förrättat värv gör gott i kropp och själ och även Nisse såg riktigt nöjd ut. Vi ställde oss bredvid varandra. Nisse tittade på mig.

    - Hur länge har vi känt varandra nu? Tjugofem år snart, eller hur? Du är min äldste och bästa vän. Satan, vad bra du är.

    - Kom, sa jag. Så sätter vi oss därinne.

    Ett rent och nystädat hem luktar gott. Vi snusade båda lite, drog på smilbanden, såg runt och satte oss ner.

    - Satan så rent, sa Nisse. Nilla kommer att bli så glad.

    - Sätt dig, sa jag. Vi måste prata.

    Att se in i en människas ansikte är som att försöka läsa en bok. Speciellt svårt är det att läsa en bok som man har läst förut. Vad har man missat? Vad har man inte sett förut? Varför har man inte sett det? Nu såg jag en lycklig människa framför mig. En man som hade gått från den högsta lycka till den djupaste sorg och nu hade han kommit upp igen. Så högt upp hade han kommit att det var som om han flög fram, en leende svan som med stolta vingtag gled stolt fram.

    - Hur vet du att Nilla kommer, frågade jag. Vad har du fått det ifrån?

    Att ifrågasätta Nisse och hans idéer hade aldrig varit bra. Han vände i humöret och likadant nu.

    - Vad i helvete vet du om det, skrek han. Tror du inte på mig? Du ska allt få se.

    Ett ljus bländade mig, en bil körde upp på infarten och en bilmotor stängdes av. Nisse studsade upp och for ut. Två minuter senare var han tillbaka med en liten sovande tvååring i famnen och efter kom Nilla högröd i ansiktet. Sa till mig.

    - Det får bli så. Jag står inte ur annars. Jag ska förklara för Mona sen.