SkrivPuff 2011:85 - Om att vara bäst

   Jag gick gatan ner denna tidiga majmorgon. Det var en ren och fin och bred gata. Hade man varit på det humöret kunde man nästan ha kallat den för en boulevard. Affärerna som låg uppradade en efter en med sina välputsade fönster och färggranna inredningar skrek ut sitt budskap "Kom och köp, kom och köp." , men inte till vem som helst.
   I det största av skyltfönster stod en docka lite på sned. Dockan var inte klädd, inget hår hade den och en arm fattades. Innanför höll en ung kvinna på och packade upp en kartong med kläder. Jag stannade och ställde mig framför fönstret och studerade vad hon gjorde. Efter ett tag tittade hon upp ur sin koncentration och såg mig. När våra blickar möttes kunde jag se rakt in i ett par ögon som gav ett häpet uttryck. Hon skakade sitt blonda hår och pekade samtidigt på dörren.
   Dörren var öppen så jag tog tillfället i akt och klev in. Den unga kvinnan hade berört mig med sin blick på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
   - Hej, sa hon och sträckte fram en näpen liten hand. Kan du ställa upp kartongen åt mig på hyllan bakom? Jag når inte dit.
   Affären var större än jag trodde och vad man kunde se från utsidan. Butiksytan uppskattade jag till minst etthundrafemtio kvadratmeter och sen fanns det en dörr ut mot baksidan. Rummet dignade av kläder. På väggarna satt hyllor fastskruvade från golv till tak och på golvet stod hängare där det inte fick plats en skjorta till. I taket snurrade en fläkt sakta, sakta och rörde knappt upp det lilla damm som fanns.
   - Behöver du hjälp med något mer, frågade jag. Jag har hela dagen på mig.
   Hela hon lyste upp. Det var som om solen letade sig in i den trots allt lite brunmurriga lokalen och fyllde varje vrå med lite liv. Hennes melerade ögon såg rakt in i mig och jag fick återigen samma känsla som strax innan.
   - Du kan börja med att plocka undan kartongerna och lägga dem i återvinningen på baksidan.
   Denna morgon blev en förunderlig morgon och en morgon jag inte trodde var möjlig. Det blev ett hivande och ett bärande, ett slitande och ett släpande och ett frustande innan jag fick alla kartonger liggande platt på golvet. När hon då och då tittade på mig, lite i smyg så där, kunde jag se att det var en ung och glad vacker kvinna som gladdes åt den hjälp hon fick.
   Fem tillplattade kartonger fick plats i min famn när jag bar ut dem på baksidan. Med det sötaste av leenden öppnade hon dörren och släppte ut mig.
   - Där kan du lägga dem.
   Hon pekade mot en container som stod uppställd mot en vägg på innergården. Gården var en typisk innergård för det här området. Lite trångt, mörkt och murrigt, skitiga gula fasader och små fönster som stirrade ut, en piskställning för mattor på en total stenlagd yta förutom ett ställe, där en stackars tanig björk tappert kämpade mot både närings- och ljusbrist. Det luktade urin och skräp mitt bland alla cyklar. Inte en människa syntes.
   Tre vändor senare var alla kartonger utburna och jag var svettig.
   - Nu tar vi en kopp kaffe, sa hon och visade in mig i ett litet kök på baksidan. Det är vi värda.
   Hennes kaffe smakade som himlens honung i allt det fördolda. När jag satt där och såg på henne kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på mitt liv och hur det har sett ut fram till nu. Att varje dag sitta framför TVn och äta en hastigt tillagad måltid och sen gå och lägga sig när klockan blivit så dags. Det var inte de kvällar och det liv som tilltalade mig längre. Jag behövde någon att prata med, att dela mina tankar med och någon att hålla om. Någon som gav mig en varm känsla tillbaka och bra svar på de funderingar jag har, för nu och i framtiden.
   - Jag vill träffa dig igen, sa jag och såg rakt in i henne.
   Den blick jag fick tillbaka kunde skära urberget i bitar.
   - Du kan gå nu, svarade hon utan ett leende.
   Jag gick återigen gatan ned. Den breda och välstädade gatan som man lika gärna kunde kalla boulevard hade tappat sin lyster denna majmorgon. Det var något som fattades och en död känsla la sig som ett band runt bröstet på mig. Det var inte så jag betedde mig egentligen. Hur fel allting kan bli, trots de bästa av intentioner.
   I bakfickan låg det något och skavde. Något som inte hade funnits där innan. Jag stack ned handen och tog upp en kartongbit. Samtidigt som jag läste de runda kvinnliga siffrorna som bildade ett telefonnummer gick jag runt hörnet och kände förmiddagssolens strålar träffa mig och hela mitt jag blev varm inifrån och ut.

SkrivPutt 2011:74 - Om en muta

   Scenen var satt och aktörerna var väl övade och införstådda med vad de skulle göra. Huset var det gamla vanliga, intetsägande sextiotal och lägenheten putsad intill oigenkännlighet. Regissören, som var en kvinna vid pass trettio, ljushårig och kickt klädd och lystrade till namnet Dolly, gick runt och kontrollerade kamerorna som satt dolda i varje hörn där vägg mötte tak.
   - Testing, testing, sa hon med jämna mellanrum och varje gång tittade hon in i den uppsatta kameran. 1, 2, 3. Testing, testing ...
   In genom dörren kom en äldre herre. Klädd i en sliten grå kostym, hatt och ett äldre par handsydda välputsade skor.
   - Buu, sa han och drog försiktigt på munnen när han såg hennes reaktion.
   Om hon var regissören, så var han författaren till det som nu skulle utspela sig i realtid. De hade gått igenom scenen gång på gång. Replik för replik. I en vecka nu. Var Peter ska stå för bästa effekt, hur Nilla ska röra sig utan att offret, den okände, skulle ana det minsta. Till slut hade hon tröttnat och fräst tillbaka, men han hade bara lett som svar och sagt. "En gång till, så att vi är säkra på att det stämmer."
   - Är allt klart och förberett som vi sagt?
   Hans lugna klara blick såg rakt in i henne. "Erfarenhet", sa den och det var nog det som fick henne att trots allt gå igenom scenen en gång till.
   - Nils, tror du inte ...
   Längre kom hon inte innan han med ett lugnt men bestämt svar förde henne tillbaka till dagordningen.
   - Inga ändringar. Det är försent nu.
   Peter kom in klädd i sin djupblå Armanikostym med matchande slips och ställde sig vid fönstret och tittade ut. Nilla satte sig i fåtöljen, iklädd sin rosaskimrande Chaneldräkt och la benen i kors och visandes mer än vad som var nyttigt.
   - ... och så kommer han in här. Peter, då står du där, och Nilla, du sitter så. Perfekt.
   - Jag är faktiskt utbildad för det här.
   Peters röst var iskall.
   - Nej, det är  du inte, svarade Nils lugnt. För scenen ja, men inte för det här skådespelet. Gör som du blir tillsagd.
   Repetitionen gick sin gilla och sedvanliga gång. De förflyttade sig som de övat mängder av gånger innan och sa de repliker de skulle. Inlevelsen var inte på topp, rörelserna sävliga och rösterna mer läste än aktivt spottade ur sig det som var skrivet.
   - Lite mer inlevelse, tack. Backa till position tjugotre. Börja vid replik tre. Peter. Varsågod.
   Dolly tittade på Peter som hade ställt sig i ena hörnet.
   - Peter. Varsågod. Börja!
   Dörrklockan ringde hårt. Alla i rummet stelnade till utom den äldre mannen som snabbt pekade åt köket till, tog Dolly under armen och försvann snabbt efter ett par snabba ord.
   - Action, sa han. Nu gäller det.
   Peter gick ut mot dörren, Nilla satte sig i fåtöljen och båda gick in i den roll de tränat för de senaste dagarna och blev till paret Wilsson, Peter och Nilla Wilsson. Känd svensk finansfamilj med tvivelaktigt förflutet från USA, utvandrad sen trettio år och på återbesök i det gamla hemlandet.
   Girighet är en mänsklig egenskap som kan få den mest respektabla människa att vid något tillfälle under livet tippa över. För andra är det ett levebröd. Den enes död, den andres bröd där den starke äter den svage på villkor som inte gör dem jämspelta. Hot, trakasserier och mord. Allt är tillåtet i den världen där normala oskyldiga, laglydiga människor inte vistas. Någon gång läser man om det i tidningarna; att någon underhuggare blir tagen av polisen för att de betett sig klumpigt och slagit ner någon på krogen. Däremot läser man aldrig om de som rör sig i de rätta salongerna och röker de rätta cigarrerna från Kuba och dricker Svart Renault till kaffet i ett runt och rutmönstrat kristallglas.
   Det enda sättet att slå dessa människor på fingrarna är att använda sig av deras metoder. Att spela på deras halva på fotbollsplan och efter deras regler. Denna dag och detta spel var schackdrag nummer ett som fick den man som man med lagliga metoder jagat de senaste tjugo åren på fall.
   Den lugna kommissarien Nils gick två veckor senare i pension och bosatte sig i Thailand för gott, regissören Dolly återtog sitt rätta namn och sitt rätta yrke som sjuksköterska på Kärnsjukhuset i Skövde men fortsatte att utöva sin hobby som regissör på Skövde ABF förening. Skådespelarna Peter och Nilla framlever numera sina dagar som underbetalda aktörer på Stockholms stadsteater.
   Den man som man till slut lyckades döma till livstid för grov ekonomisk brottslighet, anstiftan till mord och mordbrand mördades på en toalett på Kumlas säkerhetsavdelning två veckor efter att han anlänt. Mördare okänd, men en av de intagnas familj fick en väsentlig högre levnadsstandard efter dådet. Den totala kriminella verksamheten gick däremot inte ned.

SkrivPuff 2011:62 - Om att försöka

Idag har jag försökt.
Jag har pratat i telefon.
Jag har skrivit en text på datorn.
Jag har pratat med en för mig okänd man på stan.
"Därinne har du ett Systembolag", sa jag till han som såg att behöva något att dricka.
Jag sa också "Tack" till kassörskan på ICA. Den affär jag var på väg till just då.
På vägen tillbaka till kontoret mötte jag åter den törstiga mannen. Han hade ingen påse i handen.
På eftermiddagen lånade jag konferenstelefonen av sekreteraren och, nu blir jag riktigt stolt över mig själv, jag såg till att även NetMeeting fungerade under samtalet.
"Thanks Per", sa John till mig efteråt.
"Det gick ju bra det där", sa chefen förvånat till mig.
Jag höll med. Fast vara förvånad? Jag försökte ju verkligen.

SkrivPuff 2011:54 - Om att bli godkänd

Hur många gånger ska du behöva vända dig om?
Hur många gånger ska du fråga?
Du vet och jag vet och alla andra i din närhet också.
Förutom en eller två.

När var första gången, andra, tredje ...? I all oändlighet?
När ska det ta slut?
Du hoppas och jag hoppas och alla andra i din närhet också.
Förutom en eller två.

Äntligen nådde du fram till vägs ände.
Äntligen var du framme.
Du förstod och jag förstod och alla andra i din närhet också.
Förutom en eller två.

SkrivPuff 2011:42 - Om intelligens

   Hon visade upp ett litet snett leende, tittade under lugg rakt på mig och log. Basen i rummet bredvid gick rakt genom väggen och resonansen dunkade in i bröstet på mig. Eller också var det hon. Jag vet ärligt talat inte hur det hade gått till. När, var, hur och varför?
   Dagen blev mörk efter ett kort stund och det gjorde att natten var lång och dess aktiviteter dominerade. Hur hamnade jag här? Frågan var berättigad, då slumpen alltid ställer till allt för många spratt för mitt dagliga vara. Huset vi befann oss i var gammalt och slitet och luktade mögel och svett och gammalt matos. Jag mindes svagt varför när jag såg på henne, men när hade inte behagat komma åter till mig.
   Den unga kvinnan var så lockande att jag inte kunde låta bli. Tre timmar tidigare hade jag sträckt fram ett finger i luften, bartendern på den trånga irländskinspirerande baren hade reagerat som han var lärd och strax därpå hade jag en kall ljusgul skummande Staropramen framför mig. Öl släcker törsten bättre än de flesta drycker. Dess beska blandat med en touch av honung får mig alltid att rysa av välbehag.
   På andra sidan fanns hon. Längst in i hörnet satt hon ensam och tittade rakt fram. Vem hon log mot kunde jag inte se. Kanske hon log åt en tanke som drog förbi eller något som någon annan sa? Jag vet egentligen inte varför men det blev som det blev. Underliga äro Herrens vägar.
   Hon kom och satte sig bredvid mig. På pallen och nära. Alltför nära då mitt lår började koka efter ett par minuter. Cool kille. Hon satte upp ett finger i luften och en likadan skummande öl som min ställdes framför henne. Det mörka håret föll naturligt över hennes axlar, hennes smala fina händer låg och vilade på bardisken samtidigt som de smeksamt omfamnade det immiga glaset.
   Varje gång hon rörde sig fick det min kropp att reagera. Jag fick ståpäls, magen kurrade och mitt inre fylldes med sådan energi att jag svårt att sitta still. Hela hennes varelse utsöndrade sådan värme att det fick mig att vilja vara någon annanstans, men samtidigt inte. Jag njöt. Känslans makt över intelligensen.
   Hon såg på mig och det var det som slutligen fick mig att trilla över kanten. Hennes knallröda läppar och långa, svarta ögonfransar stängde allt annat ute och fick mig att bara vilja ta med henne därifrån. Hon log.
   - Nu blir det fest, skrek hon rakt ut. Nu ska vi parta hela natten lång.
   Det var början på slutet. För mig, för alla runt omkring mig och för hela den tillvaro som jag brukade kalla min. Festen urartade framåt småtimmarna och hon gjorde sitt bästa att få ut dem ur lägenheten. Det var då jag även insåg när vi hade hamnat där vi hamnat.
   - Vi tar en taxi, hade hon sagt. Så går det fort.
   Eftertankens kranka blekhet for genom kroppen. Hur i helvete tar jag mig ur detta? Inte så cool kille. Intelligens var är du när du behövs? Hon log mot mig och sträckte ut en hand. Vill, vill inte. Får, får inte. Såra, men vem bryr sig.
   - Det är ändå för sent, sa hon. Ge upp.
   När jag såg henne sitta där förstod jag vad allt gick ut på. Dunkandet hade upphört och släppt mina tankar fria och alkoholen var på väg ut ur kroppen. Hela hennes väsen skrek på samma våglängd och i samma tonart som min. Får, får inte, men vill, vill och vill. Det var då jag förstod hur jag skulle göra och det fullföljde jag. Ett beslut som jag fram till idag aldrig har ångrat.
   Och jag gjorde rätt, eller hur?

SkrivPuff 2011:387 - Om medkänsla

   Vem i hela världen kan man lita på? Frågan är berättigad nu som då. Är jag trovärdig? Är Nilla och Mona trovärdiga? Nisse? Glöm det. Han brände sin trovärdighet strax innan han fyllde tjugofem. Gör det honom till en bättre eller sämre människa än alla vi andra?

-------------------------------

   - Sitt inte där som den jävla nolla du är. Nu ska vi fixa till våra liv.
   Nisse stod där framför mig barbent med shorts och iklädd manlig knytskjorta. Vädret var varmt, solen sken och det var sommar, sommar, sommar ... Själv satt jag i solstolen med en kopp isté och försökte hålla mig så sval som det bara gick.
   - Ta på dig skorna så drar vi.
   Mona stack ut huvudet på baksidan.
   - Vill du och Nilla komma över på middag ikväll?
   - Tack och bock, svarade Nisse. Vi kommer a la bonheur. Din man och jag ska ut och leka lite, så jag snor honom ett par timmar.
   Telepati och ytterligare telepati. Jag brukar beskriva mitt och Monas förhållande som att ett plus ett blir ungefär lika med tre och med den koppling vi har, borde hon förstå. Inget hjälpte, Mona bara garvade och sa att jag behövde göra något nyttigt på semestern.
   - Vi ska fixa kaffe och bullar till de gamla, sa Nisse, så ta med dig alla dina gamla termosar du har liggande.
   Två timmar senare stegade vi överlastade in på det gamla sjukhemmet. Vi tog min bil förstås för Nisses var på verkstad. CV2, my ass. Duger inte till något. Föreståndaren kom med öppna armar mot oss.
   - Kom, kom. Vi ska vara på baksidan. Vi har dukat ett långbord.
   Hennes exalterande röst stod i bjärt kontrast till omgivningen. Den lukt som finns på ett sådant ställe går inte att beskriva, den måste upplevas. Har man väl lärt känna den, så glömmar man den aldrig. Det är en lukt som påminner oss alla om var vi en gång skall hamna, var vi är ämnade att bli och att allt däremellan bara är vägen nedåt.
   - De får bara gå ut när någom som vi kommer, sa Nisse i en viskning. Annars är de inlåsta.
   Runt bordet satt trettio äldre före detta samhällsbärare tillsammans och bara väntade. När Mona och jag träffades av blixten var det slumpen som styrde. I detta vi såg framför oss fanns ingen slump eller fri vilja. Det var bara ålder, sjukdom och för tidig levande död. I normalfallet. Idag var det fest.
   - Ska  det vara en liten knaber i kaffet?
   Farbrorns blick fick något levande och gammelreligiöst i blicken och snålvattnet började att rinna i hans tandlösa mun när Nisse frågade.
   - Skål på sig, sa Nisse och halsade lite ur en spetsad Loka lime.
   Två timmar senare blev jag och Nisse utkastade. Föreståndarens sista ord ringde i örat på mig i alla fall när hon gjorde klart för oss att dit var vi inte välkomna tillbaka, medan gubbarna lyckligt jollrade och önskade oss välkomna åter. Huruvida Nisse förstod något är obekant, då jag var tvungen att mer eller mindre bära honom ut till bilen.

-------------------------------

   Vem i hela världen ska kan man lita på? Frågan är lika berättigad nu som strax innan. Är jag trovärdig? Är Nilla och Mona trovärdiga? Nisse? Kanske, kanske inte. Det måste vara upp till var och en att avgöra, då det är ens egna personliga referensramar som avgör om en karaktär är trovärdig eller inte.
   Medkännande är han dock i alla situationer. En god människa som känner och gör vad han måste göra för andra utan att tänka på sig själv och de konsekvenser han sätter sig i. Han är en medkännande medmänniska i mångt och mycket och oftast inte hård till sinnet förutom då han får för mycket i sig. Alla hans egenskaper gör att han hamnar lättare än andra lite snett i tillvaron. Gör det honom till en bättre eller sämre människa än alla vi andra?

PS
   För övrigt så var inte Nisse med på middagen på kvällen.
DS

SkrivPuff 2011:36-2 - Självsäker (2)

   Brorsan var lika vit i ansiktet som rummet och dessutom  uppkopplad i en maskin som andades åt honom. Han levde, eller som läkaren i vitt sa;
   - Han ska vara tacksam för att det gick fort och att skottet tog rätt.
   Grabben som var först ut ur ambulansen var en effektiv rackare. Han berömde mitt första förband, la ett nytt och rent och sen åkte brorsan in i ambulansen som en brödlimpa åker in i ugnen. Att åka ambulans är som att åka slänggunga i sheriffbrudens illgröna lilla VW bubbla, och det vill inte säga lite. Ambulansen tjöt som värsta brandlarmet och blandarna på taket kastade otäcka skuggor inne i den lilla kupén.
   När jag väl fick tag på svägerskan så blev det värsta vattenfallet och hulkandet fortsatte bra länge innan jag lyckades få en syl i vädret.
   - Packa dig hit, skrek jag åt henne. Ta en taxi och stuva in ungarna. Han behöver dig här och nu.
   Brorsan skulle överleva. Vi visste det, läkaren sa så och sjuksyrrorna sprang inte direkt benen av sig när han tio timmar senare kom ner från operation, men vad framtiden skulle ha i sitt sköte kunde varken gud eller hans jämlike, överläkaren på operationsavdelningen förutse.
   - Dra dig hemåt du, sa jag åt svägerskan. Du behöver vila och ungarna behöver tas om hand.
   Alla vet vi hur björnhonan beter sig om man kommer emellan henne och hennes ungar, så det gick åt en hel del övertalning och tillika löften innan hon lyfte på dödköttet och mer död än levande tog sig hemåt tillsammans med sina ungar.
   I en situation som denna har jag bara befunnit mig en gång tidigare i mitt liv och det är inget jag rekommenderar eller eftersträvar. Hoppet kommer och hoppet går, men lycklig den som hoppet hos består. Det är själva kärnan i förutsättningen för att inte förlora förståndet när man förstår situationens allvar. Jag har försökt att gottgöra och sona mitt uppförande den dag morsan dog. Det var både före och efter kan man säga. Efter det att jag gått i land och före det att jag blev tillräckligt nykter.
   Brorsans konstaplar letade upp mig på en parkbänk mitt emot Nya Parken, precis när jag hade fått i mig mer än för mitt eget bästa. Farsan talade om för mig efteråt att han hoppades att han slapp se mig mer efter begravningen. Han lovade också att, om jag dök upp lika stupfull då, så skulle han totalt strunta i vad konvenansen säger och personligen antingen kasta ut mig ur kapellet eller begrava mig tillsammans med morsan. Valet skulle vara mitt.
   - Hej brorsan, sa jag när han vände huvudet mot mig och slog upp ögonen. Det är bara jag som tittar in.