SkrivPuff 2012:007 - Om att belöna

   "Det är så det ska vara."
   Nilla skrek högt rakt ut, ögonen var vassa, ansiktet stramt, men munnen spelade glad. De var på väg hem, det var sent i oktober och natten var tidig.
   "Jag fryser."
   Nisse ställde sig vid ett skyltfönster, stirrade bångstyrigt rakt in i det vita ljuset och vägrade gå en meter till. Det luktade avgaser och betong, hundskit och varm korv i skön förening. Gatlyset spred ett gulaktigt sken och gav en grå skugga åt dem som inte ville så här dags i oktober. Nisses gråbruna yllekofta försvann i mörkret, hans lilla keps satt långt fram och skymde hans ögon. Lika bra var väl det.
   "Kom då."
   Nilla såg tillbaks på den truliga, sneda och magra gestalten som vänt henne ryggen.
   "Kom då. Vi måste hinna med bussen. Vi måste hem."
   Nillas röst skar sig lite, när hon ville betona och inskärpa i Nisse att nu var det dags att gå hem. Hon märkte att han ryckte till lite grand när han hörde ordet hem, eller också var det för att hennes röst skar sig. Hon visste inte längre. Det var annorlunda förr, sämre, inte som nu. Nu var han i alla fall nykter. Det var hans belöning till henne och Oskar var hennes belöning till honom. Deras pakt. Hon rös till, älskade honom trots allt. Gjorde ont.
   Nisse vände sig om och såg på henne. Människorna runt om väjde lite för honom, några såg på honom och sen på Nilla, men de flesta av dem brydde sig inte. Brydde sig inte om dem och deras liv.
   "Vi är som en flugskit i helvetet för dem", tänkte han och såg samtidigt på Nilla som stod där och väntade och ville hem.
   Han lovade och lovade. Då var då och sen blev nu och exakt som han lovat henne, i skön förening. Han rör till, älskade henne trots allt. Gjorde ont.
   Han hade varit nykter i tre år nu. Som han lovat henne. Sen kom Oskar, som hon hade lovat honom och som de hade lovat varandra. Han var deras belöning för deras gemensamma framtid, men de visste inte längre vad det var och vad de lovat varandra. Det enda han visste var att han nu ville hem. Hem med Nilla, hem till Oskar och deras gemenskap. Han vände sig om och log mot henne, tog ett steg framåt mot henne på samma gång som hon tog ett steg mot honom. De tog varandras händer.
   "Nu går vi hem", sa Nisse. "Hem till Oskar."

SkrivPuff 2011:211 - Om lyhörd

   Där är den, tänkte jag samtidigt som jag kom in genom dörren, pustandes och frustandes efter den långa promenaden i svampskogen. Jag stod där i mina slitna jeans, höga stövlar, t-shirt och tunn fleecejacka. Det tjocka långa håret var full av mossa och barr från grenar jag ofrivilligt fått med mig och i korgen som jag höll i höger hand dignande det av skogens frukter.
   Den nyinköpta klockan på stadsauktionen slog fem tunga slag. Hon hade haft rätt, min förra fru, det skulle vara en klocka där. Den dyra lätt crémefärgade sammetstapeten som jag satt upp, matchade tillsammans med de ståtliga gamla högaståndsmöblerna, den höga bruna klockan med sina utsirade och svarvade detaljer.
   Det hade varit en bra dag. Ute var det fortfarande cirka tjugotvå grader, lätt molnigt och en svag sydostlig vind. Den här sista veckan av semestern gjorde jag som jag brukade och utnyttjade tiden till att gå i den mörka djupa skogen med alla sina dofter, färger och läten. Att tyst gå där och lära känna stenarna, träden, de små klippliknande utskjuten i branterna, mossan som täcker och veta var man ska lyfta på fötterna innan det fuktiga i sänkan tränger in till fötterna.
   Om man går så där tyst och försiktigt som man kan, ser sig omkring och lyssnar, kan man både få se och höra vad man annars missar. Höra fågeln som varnar, råbocken som ser dig men inte du den, höra älgen och kanske, kanske få se hans stora kliv mellan träden.
   Mellan stenarna på sluttningen ligger ett skelett. Benen skiner vita och är till hälften täckta av det som växer. Skallen är smal och i käkbenen sitter tänderna kvar, ögonhålorna är tomma och djupa. I vintras bakom huset, såg jag spår som efter en hund som följde i spår efter ett rådjur. Spåren efter det förföljande djuret var långsmala tassar, elva centimeter långa och ett par centimeter breda med fyra karakteristiska tår i en solfjäder framåt. Vargen måste ha fått sig ett rejält skrovmål.

SkrivPuff 2011:185 - Om att backa

   Där jag går finns ingen. Tyst. Ensamt. Vandraren i mig vill inget annat, men får inte. Var finns jag, undrar någon. Var finns du, svarar jag. Ingenstans och överallt. Är det så det är? Kanske, kanske inte är svaret. Det är så alla säger till mig, i alla fall. Säger de så till er? Om inte så ljuger någon. Tror jag?  Vad tror ni?
   Den dagen klockan slog åtta, vaknade jag med ett ryck. Det var sista gången i det rummet, tänkte jag innan jag drog vidare. Rummet var nog det bästa jag rummet hade haft fram till dess och till nu. Ni skulle sett de smutsgula tapeterna, den säckiga madrassen och den skitiga lampan i taket. Lukten! Jag höll på att glömma lukten i det rummet. Har ni känt hur gammal piss luktar? Den kvävande lukten som sticker i näsan och gör att man andas genom mun. Har ni tänkt på hur torr i halsen man blir då?
   Jag ville inte vara med, men de tvingade mig. Tre män stod framför mig och pekade. Det var en kort, en lång och en mittemellan. Den korta var klätt i gult, den långa i rött och den mittemellan i någon obestämbar grå färg.
   "Du går först", sa den långe gule med bestämd mun och grov röst. Ögonen smalnade och de buskiga ögonbrynen låg tätt över näsroten. "Jag vill inte se dig mer sen."
   Den röde såg ner i golvet samtidigt som han log och viftade med högerarmen. Kroppshållningen var sned, ögonen syntes knappt, men rösten desto gällare.
   Det var som pappa alltid hade sagt.
   "Om hon vill det du inte vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Pappa levde som han lärde. Mina tre halvbröder stod framför mig.
   "Det är dags nu", sa den gråe. "Vi måste göra vad som är sagt att det ska bli gjort."
   Om det nu är så att man måste det man inte vill? Varför då, frågar du. Vem säger att det måste vara så? Pappas råd hade fört mig till en plats i livet, där inte jag trodde att jag skulle befinna mig.. Mitt i livet.
   "Ha, ha", skrattade jag.
   Den första var en liten rödhårig sak, den andra var en blondin och i den takten gick det på. I pappas anda. Vid pass fyrtiotre kom en brunhårig kvinna i min väg.
   "Jag vill det du vill", sa hon. "Inte tvärtom och det får du leva med. Om du vill leva med mig."
   Mina bröder höll inte med. Pappa sa.
   "Om hon vill samma sak som du vill? Sätt på henne. Det är det enda som hjälper."
   Det var där vi var nu. Kyrkan stod i full blom och bänkarna var fulla av människor. Sådana människor jag kände, hon kände och sen var det fullt av människor ingen av oss kände. Prästen stod längst fram när vi gick gången ner och såg alla sorgklädda människor som satt där. Kantorn spelade "Blott en dag". Alla ryckte till när de såg den vita kistan som stod längst fram i koret.
   Längst fram till höger skulle vi sitta. Jag, mina bröder och min far. Trots fuktlukten var det där vi var tvungna att vara den här dagen.
   "Satte du på henne ordentligt", frågade min far. "Det är det enda som duger när tillståndet är som det synes vara."
   Att vara där vi var den dan gjorde oss alla stumma. Jag ville, men kunde inte då alla andra kunde men inte ville .
   "Se dig ikring", sa jag. "Annars blir det som alla andra vill och det är det ingen som vill."
   "Om det är så", sa den röde, "kommer inget att vara som det alltid har varit."
   "Tre gånger tre är lika med allt jag vill", sa den gule och gömde ansiktet i händerna.
   "Jag kommer alltid att göra som någon annan sagt" sa den gråe. "Annars fungerar det inte."
   "Jag hoppas att du alltid följde mitt råd", sa pappa. "Annars blir inte damerna glada."
   Det var då jag inte ville vara med längre. Ensam och tyst backade jag till det som en gång gjorde mig till den jag är idag.

SkrivPuff 2011:182 - Om ett rep

   Det var Sheriffbruden som ringde.
   - Sno dig hit, om du vill se liket.
   Det var torsdag morgon. Tror jag. Början av gårdagen minns jag dock mer än väl. Det hade börjat bra. Fest i parken, sill och snaps och öl, grillade revben och mer öl. Skratt, liv och rörelse och goda vänner. Långbord och campingstolar. Alla var där. Putte, brorsan med familj och Sheriffbruden. Brorsans ungar kutade runt i det gröna gräset och använde kylväskorna som rundningsmärken. Solen sken och en sval bris gjorde livet uthärdligt.
   - Kom, sa brorsan, så ska du få veta något du inte borde.
   Om jag får veta något, så är det för att brorsan vill veta något av mig. Det var som han sa.
   - Du vet att det är jag som är polis. Om jag vill att du ska veta något, är det för att jag har nytta av det. Glöm inte bort det.
   Det sista morsan sa till mig innan hon lämnade oss för gott.
   - Din bror älskar dig, trots allt. Kom ihåg det. Ta hand om honom, han har det inte lätt. Lova mig det.
   Jag tänkte på vad morsans sagt när vi gick bort mot lekplatsen. Brorsan haltade lätt efter skadan han hade fått under slutrundan med Fule David. Hans ansiktsuttryck var sammanbitet, ögonen smala och munnen fick en beslutsamhet jag aldrig sett förut. Hans händer lyftes upp i en nedåtgående spiral  när han tog sats.
   - Du har säkert läst om det i Norpan, sa han. Skjutövningarna som var på Gamla Rådstugugatan för ett par dagar sen. Vi har nog hittat den som låg bakom.
   - Kan ni bevisa det, frågade jag. Tro gör man i kyrkan. I rättan behöver man bevis.
   - Kommer du ihåg Puttes bilder från din övervakning av rådman Bengtsson?
   - Vem har berätta det, frågade jag. Det ska inte du veta?
   Två dagar tidigare så hade jag och Sheriffbruden suttit på kontoret. Hon var inte glad den lilla lärkan. Vad som hänt, vägrade hon att säga, men något var det som fick henne att se ut som ett kilo citroner.
   - Kolla, skrek Putte exalterat när han stoppade in kabeln i datorn. Kolla.
   När Putte har hittat något, så vill han verkligen. hela kroppen bara dansade och munnen log. Puttes mun är lite annorlunda än hos oss andra. Tänderna mitt i är vitare än alla de andra runt om. Jag såg till att han hamnade hos en tandläkare efter historien med Fule David, hos en som Sheriffbruden rekommenderat och sen var gluggen i tandraden i övervåningen snart fylld med kritvita och perfekta tandkopior. Putte fixade allt som jag inte ville göra. Att spana och fotografera var essensen av hans liv, och när han verkligen hade något att visa visade han, numera, upp ett riktigt sött och professionellt leende.
   - Han ligger jävligt på det, sa brorsan och log.
   En kråka skrek högt och en flock kråkor flög upp och förmörkade för ett ögonblick himlen och brisen stannade av för ett ögonblick.
   - Vi ska äta nu, sa jag. Nu är det fest. Vi får ta det andra i morgon. Skål på dig.
   Det var det sista jag kom ihåg innan Sheriffbruden ringde nu på morgonen.
   - Hur fan kom jag hem, frågade jag henne. Jag minns ingenting efter det att du stack igår.
   Sheriffbruden var den brud som hade en gång i världen sa att jag var den som skulle bli far till hennes barn, men när Petri kom in i bilden hamnade jag i de yttre räjongerna och hennes fokus förflyttades österut. Trots det var hon kvar i Norrköping och hos Norrköpingspolisens mordrotel och var brorsans ställföreträdare. Hennes röst krävde att jag lydde. Den var vass som ett rakblad och visste precis vad den ville. Stackars den som kom i vägen.
   - Det var jag som såg till att du kom hem, svarade hon. Allt för tidigt din jävla suput. Jag skiter i hur du mår. Ta en taxi. Nya Rådstugugatan. Jag står där.
   Adressen gav upphov till minnen. Det var i hörnet Kristinagatan och Nya Rådstugugatan som Fule David haft sitt kontor och där brorsan blivit skjuten. Jag hade undvikit gatan sen dess då jag inte ville uppleva samma sak än en gång. Jag var inte den som var den. Jag hade sett hur kulor hade slagit ini kroppar förut, döda människor var inget farligt och betydde ingenting om nu inte det var en närstående eller kär person som föremålet för det dödliga våldet.
   När taxin stannade framför porten stod Sheriffbruden där och såg nöjd ut. Hennes leende fick något i mig att spritta och när hon rystade på det halmgula långa håret, var deja vú känslan uppenbar. Jag visste ingen som var så mottaglig och villig när det de ryckande känslorna i kroppen satte till. Hennes långa ben instoppade i de tajta jeansen och den gula rutiga skjortan som satt tajt över hennes kropp fick mig verkligen att vilja återuppta den täta bekantskap vi en gång haft. När jag såg revolverbältet som satt hårt åt över axeln och där remmen delade på brösten gjorde att jag inte kunde slita blicken från henne.
   - Lägg ner! sa hon. Det kommer aldrig att hända igen. Glöm och kom med här i stället.
   På tredje våningen i det gulgrå huset stod ett par konstaplar på vakt och såg uttråkade ut. Sheriffbruden lyfte upp det blåvita bandet. När vi kom in sovrummet strax till vänster om ingången, såg jag en kropp som hängde i ett rep i en krok i taket. Sheriffbruden gick in och vände upp ett blålila och lätt uppsvällt ansikte mot mig. Sheriffbruden höll upp ett av Puttes fotografier och log, så att mitt hjärta inte ville vara någon annanstans.
   - Den här kommer aldrig att ställe till något mer jävelskap, eller hur?

SkrivPuff 2011:177 - Om att försköna

   Brorsan stod där och såg ut över Bråvikens inlopp. Det var dagen efter det att jag och Sheriffbruden hade lämnat in skilsmässopappren för sjuttonde gången den här veckan. Putte var iväg på sitt och hela fallet stod och stampade.
   - Varför så jävla tidigt, frågade jag när jag klättrade upp på klipphällen där brorsan stod och såg godmodig ut.
   - Titta, sa han och pekade ut över Bråvikens inlopp, så kanske du fattar.
   Solen stod redan halvvägs och den sommardjupblåa himlen lyste. På fjärden stod de vita seglen som spärrballonger och skummet yrde kring både för och akter. Ett antal motorbåtar åkte slalom mellan seglen och fick de att guppa käckt i svallvågorna.
   - Vad har detta med fallet att göra, frågade jag.
   Sheriffbruden vaknade sur som attan i morse och gav mig en skopa ovett.
   - PMS, frågade jag och bet mig samtidigt i tungan.
   - Jag sticker upp till kontoret, svarade hon skarpt. Och du. Du behöver inte fråga efter mig mer.
   Samtidigt som yrvädret smällade igen dörren ringde Putte.
   - Han går framför mig, väste han.
   Putte är inte den som pratar i onödan, men eftersom han är den han är, så brydde jag mig inte. Vem det var som "gick framför" hade jag ingen aning om. Det var efter det brorsan ringde och beordrade mig hit.
   - Ser du inte den där båten som kryssar där ute.
   Han pekade på ett av de större segel som kryssade på fjärden. Ansiktsuttrycket hade fått ett uttryck av spänning och en koncentration som han sällan annars visar. Den där lilla ådran under högra ögat bultade lite försiktigt, så som den alltid gör när polisradarn är påkopplad.
   - Finns godset i den, frågade jag och höjde lite på rösten. Jag trodde att de tog in sakerna via Stockholm.
   - Både och, svarade min bror. Både och. De är inte dumhuvuden vi har att göra med. Inga dumhuvuden, nej, men det här är något annat.
   Putte hade visat mig och Sheriffbruden bilderna från gårdagens spaning. När ett ansikte dök upp, fick det Sheriffbruden att verklligen se upphetsad ut.
   - Gullet, sa jag. Lugna ner dig lite och berätta istället.
   - Bete dig, för fan. Och kalla mig aldrig gullet mer. Hör du det!
   - Förlåt, förlåt, svarade jag. Ska aldrig hända igen.

   Det var därför jag stod här nu fick jag veta av brorsan. På bilden fanns en av europas mest efterlysta ryska skurkar. Han visade upp en bild som bar Interpol's stämpel och föreställde samma man som vi sett igår. Lite snedare leende och kornigare bild, men ändock densamma.
   - Det är en riktigt skurk, du har där ute, sa brorsan. Den har hela europa velat sätta handklovar på och nu har vi honom. Han finns i båten därute. Jajamensan.
   - ... och allt tack vare Putte, flikade jag in. Han är allt en skön lirare.

SkrivPuff 2011:167 - Om något komplicerat

   Jag är på väg hem den här dagen och jag är fem. Bredvid mig på stigen går en kvinna som håller mig hårt i handen. Hon stod och väntade på mig vid den stora stenen som ligger precis i korset där de två stigarna möts och sen följde hon bara med. Hon sa att hon hette Minna och att hon var min kompis. Minna har ett stort brunt hår och alldeles röda läppar och hennes ögon ser så glada ut. De liksom skrattar när hennes mun skrattar. Minna skrattar åt allt som jag berättar för henne, så där som kompisar gör. I den andra handen har hon en stor korg.
   Skogen är det ställe jag leker i för det ligger så nära där mamma och pappa har vårat hus. Mamma säger att jag måste vara försiktig när jag är i skogen, men pappa säger att den där jävla lilla dungen är väl inget att vara rädd för. Pappa säger alltid fula ord, sådana ord man inte får säga. Jag brukar hålla för öronen då.
   Minna säger att vi ska sätta oss på gräsmattan när vi kommer ut ur skogen.
   "Vill du ha lite saft", frågar hon. "Tycker du om svartvinbärssaft?"
   Jag nickar till svar för jag vet inte vad svartvinbärssaft är för något. Hennes smala snälla händer räcker fram ett glas mot mig. Det är nästan svart det som är i glaset, men när jag smakar på det blir jag glad. Jag spiller lite på min tröja, men Minna ser det och torkar genast bort fläcken.
   "Så att inte mamma eller pappa ser det", säger hon. "Det får bli din och min hemlis."
   Sen skrattar hon och tittar på mig så där kul och gör några grimaser och jag börjar också skratta. Om mamma och pappa skulle få reda på att Minna och jag är kompisar, så skulle pappa säga att jag ljuger. Pappa säger jämnt att jag ljuger.
   "Du är en fin pojke", säger Minna och klappar mig på kinden, "med en stor fantasi. Det är så pojkar ska vara.".
   Hennes händer är så mjuka och fina och lena. När hon klappar mig börjar jag nästan gråta. Det är som om något i bröstet vill ut och jag känner hur det blir blött i mina ögon.
   "Jag har också en pojke som du", säger hon. "Han heter José. Han tycker också om att vara i skogen. Det är i skogen pojkar ska leka."
   Jag är jämnt i skogen och leker. Det finns så många saker att se på och leka med. Där finns stora stenar, stora gröna träd, små träd och andra grejer som är bra att ha. I skogen finns det också små djur som sticks. Mamma kallar dom för myggor. Jag tycker inte om myggor, för jag får stora röda märken som kliar där de stuckit mig. Bakom den stora stenen finns det två stora hål. Jag tror tomten bor där.
   Mamma tror inte på tomten. Hon tror på pappa.
   "Det ska du ha klart för dig din lilla lögnhals", säger pappa, "dig tror jag inte på. Jag tror på mamma och hon tror på mig."
   Mamma säger inget när pappa hör på. På kvällen när jag ska gå och lägga mig kommer mamma upp och stoppar om mig. Hon ser på mig med snälla ögon och säger tyst.
   "Jag tror visst på dig. Du är min fina pojke. Glöm inte det."
 

SkrivPuff 2011:157 - Om att vinna

   Himlen var blå, den här dagen. "Himmelsblå", tänkte Stefan när han kisande tittade upp. Han log lite för sig själv då brisen träffade kinden som en varm smekning. "Försommar."
   Det var den på året då han inte ville vara med längre och speciellt den här dagen kunde det lika gärna regna. Skolan var slut och alla skingrades med vinden och försvann bort.
   - Vi ses i höst, skrek de till varandra och borta var de. Men inte Stefan.
   Pappa sa alltid att de trivdes bäst i stan. "Varför ska vi åka någon annanstans när vi har det så bra här?"
   När han kom hem med sitt utlåtande som hans klassföreståndare skrivit, sa pappa det han hoppades han skulle säga.
   - Du har bra betyg. Jag vill att du ska veta att jag ser hur duktig su är och hur hårt du arbetar. Grattis.
   Hans fröken i matte sa att om han bara arbetade lite mer nästa höst så skulle han lätt få NVG. Det var inte många som fick så fina omdömen som han. De hade jämfört innan de försvann bort. Lisa hade blängt på honom när hon såg vad lärarna skrivit.
   - Du är en riktig rövslickare, sa hon innan hon också försvann.
   När Lisa försvunnit bort stod han ensam kvar och funderade. Skolgården var som en dammig öken. Byggnaden i sten byggdes någon gång på trettiotalet och om man tittade närmare på stenen så syntes det. De höga fönstren i fem lager omgärdade den stora porten som ledde in till den slitna stentrappan. Väggarna var hårda och det ekade av barnskratt flera timmar efter det att de lämnat skolan. Det gröna koppartaket var det enda som var något av värde. Tyckte de flesta av stadens styrande män.
   Det hade varit en infekterad debatt både i kommunfullmäktige och i den lokala tidningens insändarspalter om skolans vara eller inte vara. Det blev som kommunfullmäktiges ordförande sa.
   - Eftersom vi nu har så många fina fria skolor här i vår lilla stad, kommer den kommunala skolan att läggas ner när de sista eleverna lämnar. Senast då.
   Stefan tyckte om sin skola. Pappa hade förklarat för honom att han var den siste eleven, tillsammans med alla andra elever i deras årskurs förstås. Efter att de gått ut nian nästa år skulle skolan läggas ner. Det diskuterades flitigt i klasserna om varför och lärarna hade ett sjå att få eleverna att förstå, då de själva inte förstod, men nu var beslutat fattat i god demokratisk anda.
   Stefans lärare kom fram till honom och tog honom i handen.
   - Bry dig inte om Lisa, sa hon. Du har förtjänat det vi har skrivit.
   Hon var bra. Hans mattelärare. Ljust hår, lite burrigt och en mun som log och kunde förklara. Förklara på ett sätt som gjorde att man förstod och att det blev roligt. På en och samma gång..
   - Kommer vi att ses i höst, frågade Stefan. Du blir väl kvar?
   Hon log lite tveksamt. Tittade rakt in i honom.
   - Nej, svarade hon. Jag ska börja i den nya skolan på andra sidan stan.