SkrivPuff 2010:38 - Om något dyrt

    Sheriffbruden och undertecknad, Fritte Nilsson, den skarpaste hjärnan som gått i ett par skor, åtminstone på den övre delen av Bergslagsgatan, nummer mellan 55 och 61, gick Himmelstalundsvägen ner och småsnackade på väg mot Turkens lunchsylta. Var Putte befann sig hade jag ingen aning om.
    - Kolla!
    Sheriffbruden pekade tvärs över gatan och in på en gård där två män försiktigt bar ut en stor kristallkrona ur en port. Den glittrade i det februaribleka solljuset när prismorna bröt de få strålar som trots allt fanns. Hon såg med en längtansfull blick som betydde "Vill ha!" men strax därpå insåg hon att med den lön en sheriff i dagens Sverige har, skulle den drömmen aldrig slå in.
    - Det får bli Lotto på lördag, sa jag i en lättsam ton. Så kan du handla vad fan du vill på måndag.
    Med den erfarenheten jag har borde jag ha lärt mig att hålla truten när läget inte är det rätta. Det fick mig att instinktivt tänka på den stackars tyska lillgrabb som tog mönstring i Hamburgs hamn en mörk augustinatt, sent sjuttiotal. Han gjorde allt för att komma bort från den internatskola som hans föräldrar skulle sätta honom i, få honom utbildad och sen in i pappsens firma med tillhörande stortysk villa och Mercedes. Det dröjde inte mer än två månader så hade han kapitulerat, ringt hem från första bästa hamn vi la till i, fått en biljett hem nedskickad och sen var han fast i föräldrarnas framtidsplaner. Allt för att han inte kunde hålla tyst när han borde. Jag försökte lära honom när, var och hur käften kunde få lov att glappa, men i alla andra lägen så skulle det vara tyst. Speciellt tyst skulle han vara när 1e styrman höll låda och gav order, men det var då det sket sig. Efter att ha gått dubbla vakter under två veckor var han på gränsen till att bryta ihop.
    - Tjaba.
    Turken gjorde inte som vanligt high five när vi knallade in i hans alldeles utmärkta lunch restaurang. Det var synnerligen tunnsått med människor i lokalen vilket gjorde mig konfunderad för en sekund eller två.
    - Två dagens, hojtade jag i alla som jag brukade. Och snabbt ska det gå. Tjop, tjop ...
    Min väna stämma fick två degon som satt och sörplade pilsner vid ett av borden att vända sig om.
    - Håll käften, sa truten i fråga med en klar grekisk brytning. Det är stängt nu.
    Jag såg att den väna långskaftade Sheriffbruden fick något mörkt i blicken och gick fram mot de två sörplande fäna. Hade de här två sett hur Sheriffbruden hade knackat ner den dåvarande men numera svartvingade t.f. mordrotelchefen Jansson, så borde det åtminstone pirra lite grand av förskräckelse.
    -Är ni rädd om ert dyrbara liv, så drar herrarna nu, sa hon med en röst som dröp av sarkasm.
    De båda herrarna var inte det minsta rädda om sina dyrbara liv, utan studsade upp för den enkla match de trodde hon var. Två box av det tuffare slaget senare, så låg herrarna raklånga på golvet och kippade efter andan. Jag tyckte att jag borde ge henne ett handtag, så jag gick fram och drog varsin känga rakt i mellangärdet.
    - Vill ni inte ha mer, så kommer ni inte tillbaka, väste jag med min allra tyngsta och farligaste röst. Ölen bjuder vi på.
    Turken såg inte det minsta lättad ut efter den flygtur vi bjöd de båda fäna på.
    - De är ute efter mig,sa han. Sen dina kolleger slutade att äta här för en månad sen, har den skitiga greken kommit tillbaka och vill ta ifrån mig det dyraste jag har. Läs.
    Han räckte fram ett kontrakt och efter en snabb genomläsning insåg vi att om turken skrev på, så skulle han inte bara bli av med restaurangen, han skulle också få betala en ansenlig summa för den äran.
    - Jag tror vi får ta en paus i jakten på tvillingarna, sa Sheriffbruden. Vi måste prioritera detta för stunden.