SkrivPuff 2010:44 - Rasande

Det var ett jävla liv på TVn.
    - Skruva ner!
    Nisse gapade högt och ljudligt, rapade och garvade i en och samma inandning. Klockan var åtta på kvällen, vi satt hela gänget i den stora soffan och bara softade. Nisse tände en cigg, log med hela ansiktet och vräkte sig bakåt in i Monkans famn.
    Den här gången var det annorlunda. I vanliga fall var stämningen ganska så cool, vi var lugna och fina och glada. Normala artonåringar var vi, osäkra och dödssäkra på en och samma gång. Sökande. Vad som hade hänt var oklart och varför stämningen inte var så soft som jag önskade förstod jag inte.
    - Stäng av skiten!
    Rösten hade ett bett som ingen av oss hade hört förut. Monkan satte knät i ryggen på honom och tryckte till.
    - Lugn! Vad skriker du för?
    Oron spred sig i soffan. Jag hoppade upp och satte mig vid kanten. Såg på de andra.
    - Vad fanken skriker du för?
    Nisse for upp och stirrade på mig.
    Hans ögon var svarta, hans ansiktsfärg högröd och munnen som ett streck.
    - Vad har du för dig?
    Jag satte ögonen i honom, ville få honom att tagga ner och bli "go och gla´ mjölkchoklad" som alltid. Innan jag förstod vad som hände for Monkan upp.
    - Nu skiter jag i det här!
    Hon stack som en kobra i djungeln och for upp för trappan, två sekunder senare hörde vi hur dörren slogs igen med en smäll.
    - Det var den de ...
    Nisses röst var vass och besviken på en och samma gång. Det var en syn som jag inte skulle glömma i första taget. Nisse satte sig i fåtöljen bredvid.
    - Sicken jävla bitch, sa han. Hon kan fara åt helvete...
    Jag tittade på den nya tjejen som var med oss för första gången. Ryckte lite urskuldande på axlarna. Hon såg på mig, visade att jag skulle sätta mig bredvid henne. Det var under en lunch jag hade spottat henne. Min kropp blev som gelé när hon kom och satte sig vid bordet bredvid. Hennes lukt gick rakt in i mitt sinne på ett sätt som jag aldrig tidigare hade förstått. Nu gick det för lätt, jag var en av skolans tuffaste grabbar. Tack vare Nisse och hans sätt att vara, så pekade alla tjejer på oss när gracerna skulle fördelas.
    - Vad fan håller du på med?
    Nu var det så att vi var hemma hos Nisse, så att ifrågasätta han själv och hans sätt att vara, var ganska så fel, men man får inte bete sig hur som helst. Inte ens Nisse fick det.
    - Ska vi gå?
    Mona viskade i mitt öra och det klick som mitt huvud fylldes med var outhärdligt skönt och evigt. Det enda jag då ville var att be den bedrövliga, ilskna bålgetingen till Nisse att fara åt helvete, så att jag kunde få vara för mig själv med ljuva vestal som sökte min sida.
    - Vi går, sa jag. Du verkar inte vara i balans, så då drar vi.
    Nisses ansikte glödde. Hans ögon hade inte blivit så milda och mjuka som jag var van vid att se dem. Jag förstod inte och lutade mig mot Mona.
    - Vad har hänt? frågade jag. Vad ser du som jag inte ser?
    Nisse tittade på mig.
    - Du kan dra åt helvete, skrek han. Och ta den jävla horan med dig. Försvinn!
    Vi följde det råd han gav oss. Mona tog min hand och drog mig ut ur rummet. Jag stannade i dörröppningen, vände mig om och tittade på min vän. Han satt i fåtöljen och tittade rakt fram, sträckte sig efter cigarettpaketet som låg bredvid honom, tog ut ett pinne och tände den. Det var en ung man som inte var Mr 100% vi lämnade efter oss. Vad som hade hänt har jag ingen aning om, men han som satt där utgjorde en föraning om något som komma skulle.
    Jag och Mona försvann snabbt och lämnade honom efter oss i ett bedrövligt skick. Nisse sa ett par dagar efteråt att han själv inte begrep vad som hade hänt eller hur han hade regerat. Monkan och han hade snackat och förlåtit varandra dagen efter. Jag försökte få honom att förstå hur jag kände och att Mona var något speciellt. Att man inte fick lov att bete sig hur som helst mot sina kamrater och på det sätt han betedde sig var allt annat än försvarbart.
    Nisse tittade mig in ögonen, sträckte fram näven och sa.
    - Detta ska aldrig upprepas, sa han.
    Och det trodde jag på.