SkrivPuff 2010:32 - Om ett lyckligt slut

    Hon satt på en obekväm pall i det vitmålade rummet, ljuset brann försiktigt på det lilla bordet och mannen som låg i sängen såg så obeskrivligt vacker och lugn ut, som om han sov. Sköterskan hade följt med henne in, ställt fram pallen, dragit ner lakanet och hade sen utan ett ord lämnat dem ensamma. Kvinnan reste med ett visst besvär på sig, lutade sig fram över mannen och rättade till hans lugg. Den hade alltid varit så spretig. Hon luktade lite på honom. Samma lukt som hon hade känt den dag de träffades för första gången, hans lukt, och den lukt som hon hade blivit så omättligt förälskad i.
    Det var på hennes tjugoårsdag han helt plötsligt hade stått framför henne. Lett så där charmigt, lämnat över en bukett blommor från skogsdungen bakom skogen och samtidigt lutat sig fram och gett henne en kyss på kinden. Satt sitt bomärke på henne och lämnat sin doft i hennes näsborrar, en doft som sen aldrig hade försvunnit.
    Först hade hon blivit lite stött, hon hade allt känt igen blommorna, men strax därefter, av någon anledning som hon inte begrep, hade hon ansett att det var den vackraste bukett vårblommar hon någonsin hade fått. Efter det hade de börjat att umgås mer och mer och sen var det de två.
    De hade fått ett bra liv tillsammans, aldrig ett ont ord hade de sagt till varandra även om de hade varit oense många gånger. Respekt! Det var ledordet i deras förhållande ansåg hon. Att respektera varandra och varandras åsikter och viljor.
    Den känsla de hade för varandra var något unikt för dem båda. Hon ansåg det och han erkände vid flera tillfällen att om hon inte fanns där bredvid honom och med honom, så var han inte hel. Han ville hela tiden ta på henne, hålla om henne och kyssa henne och begrava sin doft i hennes näsborrar, så som han hade gjort den där första gången. Kärlek. Hon log lite där hon satt bredvid honom i det kala sjukhusrummet, i den kalla lågans sken. De hade varit lyckliga.
    Tre barn hade de fått som nu var utflugna och hade egna familjer. De hade allt varit lite oroliga för den yngste sonen och talat om det många gånger. Han var en så orolig själ, kunde inte sitta still liksom, men det hade ordnat sig till deras oförställda glädje. En trevlig kvinna hade han fått, om än lite manhaftig kunde hon allt tycka.
    Nu satt hon här, på en obekväm pall i ett kalt och sterilt sjukhusrum. Hon hade varit uppe kvällen innan, som vanligt och kysst honom godnatt så som hon alltid hade gjort så länge de hade varit tillsammans. Det var bara den sista månaden, efter det att han hade blivit sjuk, som de hade blivit tvungna att sova åtskilda från varandra en längre tid och för första gången på åratal gick hon och la sig för sig själv i den stora sängen hemmavid. Det hade känts lite konstigt de första kvällarna, men tanken på att han ändå fanns där någonstans gjorde att hon till slut lärde sig.
    Kvällen innan hade varit något speciellt. De hade suttit där med varandra, hållt i varandras händer och talat försiktigt och tyst. Han ville inte att hon skulle gå och hade blivit orolig, försökt resa på sig och ville följa med. Hon ville inte heller gå, ville inte lämna honom där, ville ha hem honom, men de hade sagt att det inte gick och att hon var tvungen.
    Hon kom ihåg bilden av hans sista ögon. För första gången under hela deras liv tillsammans log de inte, utan såg bara uppgivet efter henne när hon stängde dörren bakom sig. Det var som en föraning av vad som komma skulle och det var första gången hon förstod att han visste. Den natten sov hon inte utan låg och väntade. På morgonen ringde de från sjukhuset och berättat att det hade inträffat, det som de alla i hans omgivning hade väntat på och förberett sig för, det oundvikliga.
    Kvinnan reste sig åter upp från den obekväma pallen, öppnade sin väska och tog fram en gammal bukett torkade vårblommor. Hon la buketten försiktigt på mannens bröst, kysste honom för sista gången, blåste ut ljuset och gick sen med lite stapplande steg ut ur det kala sjukhusrummet.