SkrivPuff 2010:36 - Om något njutbart

    Putte såg så där lagom upphetsad ut medan jag dansade på tårna i vild extas. Det var vidrigt och samtidigt helt enkelt bedårande det som stod framför oss. Hela jävla sörjan bara glödde, som en glassbomb av något slag eller en full måne en stjärnklar natt.
    - Vad är det för något?
    Den enda som var helt cool var Sheriffbruden. Hon stirrade långt och misstänksamt på föremålet som låg på marken helt oskyddad för vädrets makter. Jag gick fram och sparkade på det.
    -Uff, uff, sa det. Uff, uff.
   Mina båda trogna kamrater i fält skuddade stoftet något snabbare än vad chiefen på M/S Dirtbag gjorde när tullbåten närmade sig när vi skulle lägga till i Rio de Janeiro en varm sommardag i slutet av sjuttiotalet. Den lysande högen började röra sig upp och ner, mumlade återigen "uff, uff..." innan den slutligen säckade ihop under ett utdraget "pschhhh".
    Vi drog oss tre meter bakåt när den vidriga stanken spred sig i omgivningen.
    - Vad fan är det för något?
    Sheriffbruden stod på sig. Detta skulle utredas in i minsta detalj och sanningen avslöjas när tiden var inne. Typiskt snutar.
    - Skit i det du, sa jag. Vi har viktigare saker att ta hand om.
    Min torra röst fick henne att rycka till.
    - En sak ska du ha klart för dig, jag gör vad jag vill och har du åsikter, kan du fara åt helvete.
    När Sheriffbruden är på det humöret är det bäst att hålla sig på behörigt avstånd, men vet aldrig vad som kan ske. För det mesta överlever man, men en verbal kölhalning sätter alltid sina spår som tar tid att läka ut. Jag höll truten och hoppades att Putte skulle göra samma sak, men icke.
    - Jag tycker vi drar ...
    Om blickar kunde döda, så borde nu Putte omedelbart ha förpassats sex fot under jorden. Nu var ju Sheriffbruden den hon var, så därför överlevde Putte.
    - Vi ska utreda detta i grunden.
    Trots att vi inte delade hennes åsikt var det ju det enda vi kunde göra. Situationen påminde mig om den situation jag befann mig i när vi skulle hacka is under en vinterstorm på den numera upphuggna M/S Lilly mellan Aberdeen och Reykjavik den riktigt kalla och vidriga december 1981. Kapten låg på som bara den för att vi skulle göra mer än vad vi kontrakterade för. Den lilla Filippinske kocken var inte gjord för is eller den temperatur som var utanför hytten. Han vägrade, han argumenterade och skrek i högan sky, men kapten hade bestämt sig. Kocken skulle ut och hugga is. "Kunde han hacka en lök, kunde han hacka is", var kaptenens argument. Stackaren gjorde sin fru till en allt för tidig änka och sina barn faderlösa, när den första vågen sköljde över den sönderrostade skorven.
    Sheriffbruden gick närmare blobben som låg framför oss. Hon böjde sig ner, tittade på den, luktade på den och till slut tog på den.
    - Uff, uff, sa den. Uff, uff.
    Den här gången var Sheriffbruden lite mer försiktig, så det "pschhhh" vi väntade på inträffade inte.
    - Nu vet jag, sa hon. Nu vet jag.
    Hela honvarelsen rätade på kroppen, log med hela ansiktet och utbrast.
    - Detta att undersöka och ta reda på saker och ting är helt underbart. Eller hur? Jag njuter i varje fiber av min kropp när lösningen närmar sig, när jag ser sambanden och hur allt hänger ihop.
    Jag tittade på Putte och vi båda skakade på våra huvuden, log lite snett och insåg att Sheriffbruden och vi båda inte spelade i samma liga.