SkrivPuff 2010:33 - Om ett nattjobb

    Det dånade i den stora salen av maskinens regelbundna rytande. Mannen som satt på en stol och tittade trött rakt fram hade gjort så de sista tjugo åren. Skärpan kanske inte var direkt på topp, men han visste hur allting fungerade, kände varenda rörelse i golvet, kände igen varje ljud. Erfarenhet. Någon gång ibland reste han trots allt på sig, mest för att ha något att göra, och gick fram till ett antal bildskärmar som satt på en ställning tjugo meter bort. Visarna stod alla på klockan två, slog lite försiktigt fram och tillbaka, som för att retas. Mätaren längst ner till höger visade inget värde alls. Mannen suckade till, han hade konstaterat samma sak tusen gånger innan, knackade lite förstrött men samtidigt försiktigt på glaset, visaren hoppade till och indikerade återigen det värde den borde.
    Mannen gick tillbaka till stolen, satte sig, böjde sig ner och tog fram en liten väska i blå smärting. Ur den slitna väskan plockade han ur en kaffetermos, skruvade av locket, tillika mugg, och hällde upp en kopp. Han rotade lite mer i väskan och hittade en sked, som han torkade av på overallen, och två sockerbitar som han la i koppen. När sockret hade löst sig under ett förstrött rörande drack han en slurk. Det annars så nollställda aniktet fick helt plötsligt en annan ton, mungiporna närmade sig öronsnibben och hade man kunnat höra hans utandning i det konstanta maskindånet, så hade man karaktäriserat det som njutningsfullt.
    Det var tjugo år sen han började på skiftet. Han hade slutat gymnasiet, muckat från det militära och stod en dag på kontoret med mössan i hand. Kontoret, det förhatliga, det avskyvärda och frånstötande. Pappan hade alltid varnat sonen för den här dagen. "Inte bruket", hade han sagt. "Har du väl kommit in, så kommer du aldrig därifrån. Ge dig av och kom aldrig hem igen! För ditt eget bästa."
    - Nä men se, sa personalchefen. Är det inte Pettersons yngsta? Ska han till att söka plats?
    Så blev det och nu satt han här. Farsan hade haft rätt, kom man väl in, så kom man aldrig ut. Han hade nog velat något mer, men nu var det som det var och det blev som det blev. Han tjänade bra med pengar, en f.d. fru hade han samt två barn som han älskade mer eller mindre.
    När hon stack för åtta år sedan var det som en damm som brast.
    - Jag står inte ut här längre, skrek hon till honom. Jag måste bort.
    Och borta var hon och ungarna, medan han blev kvar. Han hade haft chansen för femton år sen, att komma bort. Det var ett erbjudande som man bara får en gång om livet. Betald utbildning, ett bra arbete efter det, men det hade inneburit att de hade varit tvungna att flytta. Ungarna var små, hon vägrade och han fogade sig. Svärmor hade säkert med ett finger i spelet också trodde han. Längre kom han inte i sina tankar när sirenen tjöt. "Helvete", tänkte han när lamporna började blinka.
    Det var alltid så. Varje natt vid pass tre gick banan av. Det slog aldrig fel. Jobb, jobb, jobb! Hela skiftlaget var nu på fötterna. Maskinen skulle stoppas, papper rensas mellan torkcylindrarrna, pappersslasket ner i upplösaren för att senare åter komma upp på viran. Var det ett besvärligt brott kunde det nog ta en trettio minuter innan man var igång igen, annars var femton minuter en vanlig tid. Inte så mycket egentligen om man tänker efter, men vem gör det mellan tre och halv fyra på natten?
    Senare, han tänkte åter på sina grabbar. Den äldste gjorde lumpen och skulle mucka nu till våren. Han kändes lite splittrad hade han alltid tänkt, men det hörde väl till åldern. Kände igen sig i honom. Han hällde upp en ny kopp, lutade sig lite tillbaka på den obekväma pinnstolen och tänkte åter på den f.d. hustrun. När han satt där blev han plötsligt arg på henne.
    Det kändes inte rättvist det hon hade utsatt honom för. Han ville och då ville inte hon, men när sen han inte kunde då ville hon. Accepterade inte hans "Jag kan inte. Inte nu." och tog ungarna och stack. En krypande oroande känsla spred sig i hans kropp "Tänk om...". Det får inte bara vara så, men nu när han tänkte efter en gång till, analyserade vad grabben hade sagt. "Det finns gott om jobb på bruket, va? I alla fall över sommaren. Och så kan jag ju bo hos dig?"
    Han gjorde en mental anteckning till sig själv vad han skulle säga åt grabben nästa gång han ringde. "Inte bruket", skulle han säga. "Har du väl kommit in, så kommer du aldrig därifrån. Ge dig av och kom aldrig hem till mig igen! För ditt eget bästa."