SkrivPuff 2010:34 - Om att anmäla sig som frivillig

    - Min pappa ville, men han fick inte för farbröderna inne i stan.
    De två små grabbarna stod och såg på den stelfrusna grusplanen. Det var vinter, det var fem grader kallt, och tjälen var meterdjup. Grabbarna hade varsin hockeyklubba i handen.
    - Vi kan fråga min pappa? Han kanske får ...
    De båda små grabbarna stod kvar och tittade längtansfullt på grusplanen, såg framför sig hur den kunde ha legat där uppspolad och blank och fin. Såg hur alla ungar i det nybyggda villaområdet en bit utanför den lilla staden kunde ha åkt skridskor fram och tillbaka, såg hur grabbarna kunde ha spelat hockey med varandra och hur tjejerna kunde ha försökt göra larviga piruetter. Den ena av grabbarna suckade.
    - Jag fick ett par målvaktsskydd i julklapp ...
    En vecka tidigare. Det hade varit möte i vägföreningen och förslaget hade kommit upp.
    - Vi kan spola upp grusplan så ungarna har något att åka skridskor på.
    Alla nappade, men det var bara en hake. Det var stadens grusplan.
    - Vi måste be om lov.
    Den gängse uppfattningen bland alla församlade var att det var den rätta vägen att gå. Det som inte var deras, rörde man inte utan att ha lov till det. I det här fallet ansåg alla att det inte borde bli några problem, förslaget var klockrent och skulle inte kosta kommunen en krona. De skulle göra jobbet.
    - Vi bildar en arbetsgrupp.
    Sagt och gjort, tre pappor slog sina kloka huvuden ihop, de ringde upp den som hade ansvaret och bestämde en tid.
    - Inte en chans ... Kommer inte på fråga. Det är vi som beslutar om sådant.
    Argumentationen flög fram och tillbaka, men ingenting verkade bita på den nitiske som satt på andra sidan skrivbordet. Till slut tröttnade han på de tre småbarnsföräldrarna från det nybyggda villaområdet tio kilometer utanför staden, slog näven i bordet och röt.
    - Har man mage att flytta dit ut, till hålet, så får man skylla sig själv. Ni ska ta mig fan inte ha nåt, ni får använda den nybyggda anläggningen inne i stan som alla andra.
    Det var ett dystert gäng som samlade ihop vägföreningens medlemmar på kvällen. Alla var överens om att kommunens ståndpunkt gick att rubba på, trots den nitiske tjänstemannens åsikt. Diskussionens vågor gick höga och cigarettröken låg tjock i lokalen.
    - Jag känner kommunalrådet lite grand, var det en som till slut kläckte ur sig. Det är min ex-svåger.
    Det blev alldeles tyst i lokalen, den lilla återkommande husmusen kikade nyfiket ut genom springan i väggen, ville se vad som fick männen att tystna så tvärt.
    Mannen fick i uppdrag att omedelbart ringa upp denna ex-svåger,  kommunalrådet i den lilla inkrökta staden på Södermanlands ostkust. En gammal svart bakelittelefon av märket LM Ericsson skaffades fram, mannen placerades på en stol och ringde med darrande händer upp den inflytelserika. Männen stod tätt inpå, nära, nära och ville höra vad som sades. Efter ett som det verkade, oändligt antal sekunder hörde man hur det svarades i den andra änden. Den konversation som nu utspelade sig fick de flesta av dem att dra sig två meter bort. Det inflytelserike kommunalrådet hade inte det minsta över för sin ex-svåger. Det gjorde han klart för alla som lyssnade och sen så sa det klick.
    - Inte en chans. Ännu mindre nu är tidigare.
    Det var då min en av männen kläckte ur sig det alla nog tänkte.
    - De kan skita ner sig, sa han. Vi skiter i dom och kör ändå. Jag har en gammal brandslang hemma med munstycken och allt. En vattenpostnyckel kan vi nog få fram någonstans ifrån. Sen tar vi hit tidningen och så får de göra ett reportage om oss och sen ger vi kommunen tacken. Tackar dom för det fina stödet vi har fått. De har inte en chans.
    Sagt och gjort, mannen och hans lilla son som var med, gick och hämtade den femtio meter långa slangen och någon fixade fram en vattenpostnyckel. Den äldre mannen bar på slangen medan hans lilla son fick bära sprutmunstycket. På vägen upp till planen mötte de två små grabbar, som modstulna kom gående emot dem med varsin hockeyklubba i näven.
    - Vi ska spola, skrek den lille med sprutmunstycket till dem på håll. Skrek så där som exalterade grabbar alltid gör. I morrn kan vi spela hockey.
    Och så blev det. Tidningen kom ut och fotade alla som var där. Den nitiske tjänstemannen vägrade komma, men han fick all ära och kunde ju sen inte ta tillbaka allt när han även fick sitt passfoto i tidningen. Kommunalrådet kom däremot ut med ett par skridskor i näven, talade om entreprenörsanda och medborgarinitiativ och ställde sig längst fram när gruppbilden skulle tas.
    Två år senare försökte vägföreningen fixa en sarg som bara låg och skräpade vid stadens nyuppförda hockeyanläggning, men där tog det stopp. Det var som den nitiske sa i telefon;
    - Hellre får den ruttna bort än att vi kör ut den till er, därute i hålet.
  Och så blev det.