SkrivPuff 2010:89 - Om måttfullhet

    Utanför lyste solen stark. Han satte handen för ansiktet och kisade med ögonen. Kristina höll honom under armen, stagade honom så försiktigt och mjukt att det var ett rent nöje. Det var tyst och lugnt, inte ett ljud hördes mer än ett prasslande i vinden. Ett löv trodde han, om nu det fanns löv i detta land som mest verkade bestå av sand, sand och åter sand.
    "Det är varmt och skönt."
    "Sätt dig här."
    Hon satte honom i en stol. Lade upp fötterna på en pall.
    "Vill du ha något att dricka?"
    Han svarade inte utan ville bara blunda och försvinna. Det hade varit många tankar som for runt i hans huvud de senaste dagarna, tankar som kom och gick, obehagliga tankar, behagliga tankar, mindre behagliga minnen kom och försvann i full fart. Ibland visste han inte om det verklighet, drömmar eller vad det nu var. Jag beter mig som en åldring, tänkte han. Ryste lite.
    "Jag hällde upp lite åt dig. Vill du inte ha?"
    Kristina såg på honom. En ung men samtidigt gammal man satt framför henne. Vad gör de med honom egentligen? Det var första gången hon tänkte så. Fram till nu hade han bara varit ett synnerligen välbetalt jobb, men de senaste dagarna hade något slagit rot i henne, fått henna att tänka annorlunda.
    "Var är jag någonstans?"
    Hans fråga fick henne att rycka till. Hon hoppades att han inte såg hennes reaktion. De hade sagt åt henne efter det att hon hade blivit anställd.
    "Du får svara på alla hans frågor utom vilken dag det är, vilket datum det är och var han befinner sig."
    Hon hade förstått att frågan skulle komma, men inte så här snart. Han satt där med slutna ögon, armarna hängde lite snett och kroppen såg på något sätt bruten ut. En gammal man i en ung människas skal, tänkte hon. Måttfull? Knappast. Det var något som bara för mycket med honom, ett driv som fanns där och som hon var obekant med. Det syntes igenom trots hans slitenhet. En sådan sjuk människa borde inte bry sig, men han brydde sig och hans ögon glödde.