SkrivPuff 2010:85 - Om ett medlemskort

    Telefonen ringde den där yllemörka dagen i mitten av november. Att signalen på den speciella telefonen ylade förvånade honom inte ett dugg, då den mer eller mindre hade ringt konstant sen det senaste jobbet i Zimbabwe. Det var det första stora jobb han hade gjort, det var lätt och det hade gett honom mer pengar för mödan än vad han någonsin hade trott var möjligt.
    Regimens män hade kontaktat honom och gjort upp ett kontrakt i juli, han hade åkt ner i början av augusti och blivit behandlad som den prins han var ämnad att bli. Hur de hade fått tag på hans namn var fortfarande höljt i dunkel, men han hade i och för sig aldrig döljt sitt namn och ville man få tag honom, så var det inte speciellt svårt.
    Robert, det var så de kallade varandra numera, hade beställt ner honom för att göra ett jobb som säkerställde vattenförsörjningen av den del av Zimbabwe där presidenten hade sina största och mest lönsamma plantager. Det hade visat sig bli ett av de mer enklare och lönsammare jobben han någonsin hade gjort. Alla, inklusive Robert, hade varit nöjd med hans insats och han hade levererat exakt den mängd de hade beställt.
    Pengarna hade funnits på kontot som utlovats utan någon som helst tjafs. Robert hade skrattande sagt att pengar var det sista som bekymrade honom, om han ville ha mer vara det bara att hämta mer. Det var först när han såg summan på kontot som han blev lite paff. Den summa som stirrade emot honom var den största som han någonsin hade sett och som han kallade sin. Det var då tanken slog honom; Om han var lite smart nu så behövde han inte ta något mer jobb. Han hade så han klarade sig resten av livet och med lite framförhållning och ett smart sparande så hade han för resten av livet. Så hade det blivit bestämt.
    Han hade sagt nej till många förslag. Varför utsätta sig för den smärta det innebar för de förhållandevis små pengar de erbjöd. Samtidigt representerade de människor som ringde sådana vidriga diktatorer att det inte var lönt att ställa upp. Den här var dock annorlunda. Den betalning han erbjöd var som ett medlemskort rakt in i Forbes top 10. Det lockade och kittlade i honom. Den där känslan alla får när mycket står på spel, pirret i kroppen, habegäret, fokuseringen på det enda. Tankarna kretsade ständigt till den ofantliga summan som han erbjöds vilket gjorde att han inte kunde sova, inte äta, inte ens vara så där härligt avslappnad i dagen som han annars brukade vara.
    Två dagar senare hade han samma röst i telefonen. Den här gången öppnade mannen hårt och erbjöd sjuhundrafemtio miljoner dollar för jobbet. Tanken svindlade i hans hjärna när han fick höra den enorma summan.
    "Var de så förbannat angelägna?"
    "En miljard", svarade han.
    Han ångrade sig omedelbart han sa summan. Inte kunde de gå med på ett sådant hisnande belopp.
    "Det kommer en man om ca en timme hem till dig. Han har en flygbiljett och ett pass med sig. Du reser i morgon."