SkrivPuff 2010:90 - Om magknip

    - Mera, mera ...
    Nisse stod vid utskänkningsstället och ville inte ge sig.
    - Jag är hungrig för fan. Sleva på bara.
    Det dumflinande ansiktet tittade runt bland de som stod och lyssnade på skådespelet. Själv stod jag en bit längre bort och såg på de som tittade på Nisse. Jag hade känt Nisse i nästan tio år nu, vi hade umgåtts dagligen och stundligen, så den mannen kunde jag utan och innan, jag visste vad han gick för och vad han kunde hitta på. Bredvid mig stod Nilla och min tjej och samspråkade glatt. Ingen av dem brydde sig, de var fullt upptagna med sig själva.
    En man trängde sig fram, stor som ett hus, bred över axlarna som en ladusårdsdörr, snaggad med ring i örat och huvudet högre än alla andra. "Detta osar katt", tänkte jag och försökte tränga mig framåt. Samma tanke hade nog resten av menigheten som samtidigt började sluta sig som en ring runt föremålet därframme.
    Mannens huvud guppade obönhörligt inåt mitten och i mitten visste jag vem som fanns. Som vanligt. Folket som stod i vägen hade inte en chans utan for till höger och vänster när den axelbreda plöjde sig fram i folkhavet. Jag tog sikte på kölvattnet efter ryggtavlan, spärrade tre, krokade bort fler och såg plötsligt in i akterpartiet på den breda ryggen.
    Plötsligt jublade alla, ett öronbedövande vrål följde och det jag fick se lugnade mig väsentligt. Vid ett bord stod nu fem personer inklusive Nisse och ryggtavlan på rad. Framför dem låg en tallrik med korv.
    - Mera, mera ...
    Nisse fortsatte att gapa medan tävlingsledningen nog ansåg att sju korvar var fick vara nog. En kvinna som hade ställt sig på stol skrek högt.
    - Den som äter flest vinner. Om lika är det tiden som avgör. Mina herrar. På era platser ...
    Jag tycker att mattävlingar är ganska så äckliga tillställningar, men de som smaskade, glufsade och tryckte i sig korv med livans lust tänkte nog inte så. Som tur var är en sådan batalj slut ganska snart, så stolligheterna drog inte ut på tiden allt för länge. Den första gav sig redan vid den femte korven, den andra fick i sig sju men det var ett par som stod där och både tuggade och skrek och högst skrek Nisse.
    - Mer, mera korv.
    Nu syntes det på de kvarvarande att det började ta emot. Tuggandet, smaskandet, glufsandet och tryckandet var inte lika intensivt som i början. Den ende som till slut lyckades få i sig en korv mer än ladugårdsdörren var Nisse. Den besegrande och tillika försvarande mästaren rullade undan med ett kvidande läte som endast de närmaste kunde uppfatta.
    - Han är omänsklig den där.
    Jag och alla andra som senare stod runt prispallen såg in i ett grönskimrande och lätt hulkande ansikte som tillhörde Nisse. Säga vad man vill om Nisse, men priset tog han emot som en man. Efteråt viskade han till mig.
    - Kan inte du köra hem, jag har ett sådant förbaskat magknip.
    Det enda svar jag, Nilla och min sambo hade på det var ett vrålande gapflabb.