SkrivPuff - Om automatik

    Han skrek rakt ut. Smärtan vrålade i hans ansikte, svetten och tårarna bara rann.
    "Hårdare", skrek han. "Mera"
    Alla som såg hans kropp på sträckbänken insåg att det inte skulle vara mycket kvar av honom. Mästaren hängde på ytterligare på ett par kilo på hans knän vilket fick kroppen att böja sig i en ännu mer onaturlig vinkel. Människorna som hade samlats utanför och såg på det hela på en storbildskärm vrålade unisont när schejken visade sig i fönstret.
    "Smärta", skrek han. "Smärta.Smärta är en högre form av njutning. I alla fall för denna man."
    Precis när han skrek ut det sista ordet hördes ett vrål inne i kammaren som fick blodet att isa sig i alla som stod utanför. För ett ögonblick blev det så tyst att det enda som höres var en åsnas skriade i bakgrunden. Återigen ett skrik som om det kom från andra sidan, de mest troende föll på knä och vände sig mot Mecka. Strax därpå kände någon en droppe som kom från skyn.
    "Vatten", skrek han. "Det regnar. Prisa Gud!"
    Strax därpå kom ett rejält muller och svarta moln rullade in som från ingenstans. Människorna började dans som i extas och ju mer det regnade desto mer skrek de. Det enda de inte hörde var mannens vrål som fortfarande kunde höras inifrån kammaren.
    "Mer. Det behövs mer.", vrålade mannen på tortyrbänken. "Kom igen bara. Knäck mig."
    Nu var det så att ingen av männen som stod runt honom, hans plågoandar, förstod vad han sa. Ingen hade gjort något på en längre tid utan stod bara förundrad och såg på den unga mannen, deras frälsare, hur han helt automatiskt rabblade på något underligt språk från den kärva nord.
    "Då var det sant som de sa", sa den ene på sitt lands tungomål. "Han kan framkalla regn. Bara han blir tillräckligt plågad."
    "Det är gud som gråter hans tårar", sa en annan. "Gråter för vår skull."