SkrivPuff 2010:84 - Om att blekna

    Det allra vitaste vita lyste kallt från väggarna och det började direkt värka i ögonen på honom när han slog upp ögonen. Han blundade åter för att stänga det ute och försökte hitta tillbaka till den mjuka sköna drömlösa tillvaron. Efter en kort sekund öppnade han åter ögonen.
    Ett brummande "pscyyh-puuh, pscyyh-puuh" väckte hans nyfikenhet. Han såg sig omkring och upptäckte den blinkande glänsande maskinen som stod bredvid hans säng. Siemens-Elema läste han på skylten. En slang fyllde synfältet i hans högra öga och han kände hur den satt fast i halsen på honom, hjälpte honom att andas. För ett ögonblick kände han hur bröstet drog ihop sig och någonting hände i honom.
    Var befann han sig? Varför värkte hans kropp så förbannat? Innan svaret formulerades i hans hjärna slog det hårt i en dörr någonstans utanför hans synfält. Han försökte dra upp handen, men märkte att den satt fast.strax därpå stod två vitklädda människor vid hans sida. Den som stod till vänster om honom sa något på ett språk han inte förstod och hans ansiktsuttryck visade ingenting. Strax därpå kände han ett stick i armen, munnen blev alldeles torr och en förlamande svärta lades över hans ögon.
    Han såg rakt in i en vägg. Han visste inte hur länge han hade legat där sen de båda hade varit inne hos honom, men instinktivt kände han att det var natt. Stillheten i byggnaden sa honom det, då dagens jäkt och spring på något sätt känns som vibrationer i en annars stabil byggnad. Förvånat lyssnade efter det ljud som senast hade stört honom. Det "pscyyh-puuh, pscyyh-puuh" som senast hade väsnats fanns inte mer och det tryck som fanns i hans hals var åter borta.
    Han försökte lyfta handen, men den satt fortfarande fast. Nu började han bli orolig på riktigt, började slita och dra. Ville inte sitta fast.
    "Ligg still!"
    Den förvånansvärt brytningsfria engelskan fick honom att omedelbart sluta. En lampa tändes i taket och det började åter värka i hans ögon av det vitaste av det vita som lyste från väggarna. Han försökte säga något när mannen, i uniformskläder, ställde sig vid hans sängbädd.
    "Försök inte prata. Din hals behöver vila. Var tyst för din egen skull."
    Den uniformsklädde försvann ur synfältet, en vitklädd man stod vid sidan om honom. En nål såg han, en sötaktig doft i näsborren, huden blev kall och sen kände han ett stick. Därefter ingenting mer.