SkrivPuff 2011:29 - Slaget vid Rådstugugatan

   De kunde få stå där som de bäst ville. Min syn, som har skärpts till det yttersta under de år jag farit omkring på de sju haven, i kombination med min eminenta slutledningsförmåga fick det till källaren. Speciellt som jag såg hur dörren sakta stängdes när vi var på väg upp. Ibland går det fortare, ibland långsammare, men jag kommer alltid fram.
   Om man ska ge sig in i leken, så får man leken tåla. Till viss måtta i alla fall, speciell vad gäller min egen säkerhet. Vad som händer andra har jag sällan brytt mig om, och jag har alltid gått segrande ut striden, men den här gången var underläget monumentalt och utgången oviss. Den lilla trubbnosiga saken skavde nervöst i byxlinningen när källardörren ljudlöst gled upp och mörkret och ovissheten slog emot mig.
   Källargången lystes upp av små röda prickar, fläktarna brummade konstant och lågvarvigt till ingen nytta och dunsterna samt min egen svett stod som en sky kring mig. Den lilla trubbnosiga åkte fram i samma stund som jag tog några snabba steg ner och runt hörnet utan att något ytterligare hände.
   Om det fanns några här nere som ville mig illa, så var det deras drag nu. Små ljud avslöjar det fulaste buset är ett känt ordspråk i mina kretsar, och de ljud jag väntade på fanns där. Längre bort i korridoren hördes små, men omisskännliga ljud av några som sakta smög mot mig. De tassande stegen var inte högre än vad den lilla skeppsråttan åstadkommer när man går en nattlig vaktrond bland det stuvade godset, men det är tillräckligt för att de ska avslöja sig.
   Korridoren var uppdelad i tre gångar från källardörren sett. En gång gick direkt åt vänster, en gång åt höger och en gång rakt fram och det var där var där de fanns. De som ville mig illa. En god strategi som har hållit mig levande genom åren är att slå först och fråga sen. Bättre förekomma än förekommas. "Sparka dem på smalbenen", sa morsan när jag skulle börja i första klass, "om de är dumma och spring sen som bara den." Ett gott råd som följt mig genom livet och räddat mig ur många svåra knipor.
   Har man skickligheten står Gud och turen en bi. Precis när jag lyfte min revolver och rullade ut i korridoren fick en knall mig att slå dövörat till. Jag drog efter andan och rullade undan så snabbt jag kunde då ytterligare ett skott gick av. Med krutröken i näsan lyfte jag min revolver och tryckte av mot det håll där eldsflamman hade synts. Det enda jag hörde var ett utdraget stön. Jag fyrade av ytterligare ett par skott in i mörkret och ett tjut av smärta och dödsångest fick mig att rysa.
   Tystnaden som följde var tjock och inbäddad. Det enda som hördes var min puls som slog som en stångjärnshammare i huvudet. Krutdoften kittlade mig i näsan men förövrigt var allting lugnt. Min förmåga att återhämta mig efter en batalj är känt i hela min bekantskapskrets och detta var inget undantag. En femtioprocentig utdelning på skotten är inte så dåligt och hade det funnits några fler så skulle de hört av sig vid det här laget och lagt in en offert på min stundande hädanfärd. Det lilla röda ögat visade var jag skulle trycka och snart var det ett bländade sken i korridoren som fick mina ögon att blinka. Jag gick fram och såg att mina kulor hade tagit i bröstet på de män som tidigare hade lystrat till namnen Petúr och Vyslav.
   Skottlossningenen i källaren hade fått kollegerna i Davids lägenhet att snabbt dra sig ner till mig, så de var där ungefär samtidigt. När de såg kropparna kunde inte Sheriffbruden låta bli att kommentera det inträffade.
   - Jag trodde att du var obeväpnad, sa hon, och har du inte licens på den där så kommer du att ligga jävligt risigt på det.
   Petri, som hade en mer tolerant inställning till det hela, hade under tiden studerat männen som låg framför oss.
   - Dina skott tog bra, sa han, nu är vi av med dem för gott.