tisdag 25 januari 2011

SkrivPuff 2011:25 - Om hemlängtan

   Den vita korridoren luktade Klorin och nylagt plastgolv. Kvinnan i vitt guppade käckt och hemtamt i takt med den lilla mössan. Hon visade oss vägen fram i det skarpa opersonliga ljuset och inte en enda gång vände hon sig om. I receptionen hade damen i luckan sagt;
   - Ni får sitta ner och vänta, så kommer någon och hämtar er när det blir dags.
   Korridoren var tre meter bred och lika högt i tak. De vita väggarna med den obligatoriska grön-blå vågiga linjen och de tryckta pastellfärgade tavlorna i fururam gav inget som helst intryck av hemkänsla.
   - Ni får sitta ner och vänta, så kommer någon och hämtar er när det blir dags.
   Damen i vitt såg på oss med sina irisblå ögon och rödfärgade mun innan hon lämnade oss. Hon log inte.
   - Var är vi, sa jag och tittade på Mona. Jag trodde vi var på ett sjukhus?
   Mona såg åt det håll vi kom ifrån och sen såg hon åt det håll vi kanske skulle åt och sen såg hon på mig.
   - Dörrarna är låsta, sa hon. Varenda en.
   Inte för att jag förstod hur hon kunde veta det, men Mona vet det ingen annan vet. Det har jag lärt mig under alla de år vi har camperat ihop.
   - Hur länge har Nisse legat inne nu, frågade jag retoriskt. Det måste vara den fjärde veckan om jag kommer ihåg rätt.
   Nilla hade kommit över och berättat att Nisse hade blivit förflyttad från sjukhusets akutintag till, som hon benämnde det, torken. Akut alkoholförgiftning med påföljande organsvikt.
   - Inte en droppe till, hade läkaren sagt. Då dör han. Slutsupet från och med nu.
   Efter ett tag kom en skötare i vit jacka, vita byxor och vita träskor fram till oss. Han tittade på en lapp och väste i ena mungipan.
   - Ska ni in till Nisse? Fyllskallen.
   Mona såg på honom, gick så nära att hans glasögon skulle ha immat igen om han hade haft några.
   - Vi ska besöka vår vän Nils, sa hon med betoning på varje stavelse. Han ligger inne för rehabilitering eftersom han är svårt sjuk.
   - Mig kvittar det  lika, svarade mannen i vitt. Fylltratt som fylltratt. Inga blommor är tillåtna.
   Det vita rummet med det kalla vita lysrörsljuset fick oss att rysa. I sängen som var bländande ren och rostfri låg en tunn Nisse inbäddad i en gul filt och väste. Han tittade på mig med en blick som inte fanns, rörde ena ögat och såg på Mona.
   - Jag vill hem, väste han. Hem till Nilla.

5 kommentarer:

  1. Åh, jag gillar Nisse. Tyvärr förstår jag inte vem mannen i vitt i slutet av texten är.

    SvaraRadera
  2. Jag har uppdaterat enligt Pia's kommentar. Bättre nu?

    SvaraRadera
  3. jag gillar de målande och detaljerade beskrivningarna. bra jobbat!

    SvaraRadera