SkrivPuff 276 - Om att säga upp ett avtal

Vi ingick ett avtal, Nisse och jag. Höll han sig nykter så skulle jag hjälpa honom. Enklare än så kan det väl knappast bli. Nu hade jag ju ett visst övertag på Nisse. När avtalet väl ingicks var han kanske inte direkt pålitlig, men han var där i alla fall. Han låg där drogad, full av morfin och andra tabletter som de hade kört ner i halsen på honom, men han levde och det var det som var det viktigaste just nu.

Han hade fått ett eget rum, vilket kan tyckas lyxigt för en sådan som Nisse, men när han låg där med båda benen i sträck, en arm gipsad från skuldran och ut, så insåg alla att lyx var det sista man tänkte på. Jag såg på honom där han låg. "Vill du att jag ska prata med någon", frågade jag. Nisse tittade på mig med stora ögon och skakade på huvudet. "Säkert?" Hans min sa mer än tusen ord, här skulle ingen pratas med.

Maskinerna på rummet tickade, lamporna blinkade och pumpen till andningsapparaturen lät sitt enahanda "Pchsyy, Puhh" i all oändlighet. Nisses hy var gulblek, hans ögon insjunkna och hans kropp hade en form som var svår att beskriva, men den var inte vacker att se på. Hans ögon föll ihop och han somnade. Trots allt kände jag mig nöjd att stå där och se på honom. Han levde och han skulle bli bra, det hade läkaren talat om för mig.

"Han måste bli nykter", hade han sagt. "Annars går det aldrig. Några sådana här smällar till och det är slut." Det var jag som skulle få honom på fötter igen hade jag också förstått, något annan var det inte tal om.

Två dagar senare när jag kom in i rummet stod maskinerna fortfarande kvar och Nisse var lika uppkopplad  som innan, men han hade fått lite mer färg i ansiktet och såg betydligt piggare ut. Blommorna däremot var det dags att kasta. De hade börjat sloka och nu var de i ungefär samma skick som Nisse var för tre dagar sen.

"Hör du mig?" Den dumma frågan fick Nisse att börja följa mig med blicken. "Klart du hör mig." Ja vad tusan skulle jag säga, det var det ju så det var. "När du kommer ut härifrån så är det slut med spriten. Eller hur?" Hans blick tittade i taket, såg inte på mig längre. "Eller hur?" Nu såg han på mig, skakade lite försiktigt  nekande på huvudet.

SkrivPuff 278 - Om en långsiktig strategi

"Vi måste ha en strategi, en plan." Nisse och jag satt i soffan hemma hos honom och tittade ut över det gråmulna och ihållande höstvädret. Nisses nyinköpta hund låg och snusade mellan de två gipsade benen och hela scenen var synnerligen trivsam. För en gångs skull såg Nisse ut att trivas, trots all gips och bandage. "Varför då?" Han såg ut som en nykokt lax i synen, lite simmig, och hade jag inte haft honom under uppsikt de senaste fem timmarna så hade jag säkert trott att han inte var nykter, men det var nog värktabletterna som gav honom den såsiga blicken.

"Hade han inte fattat än?" När en människa går över gränsen så beror det på något, annars skulle hon inte göra det. Nisse hade gått över gränsen många gånger förr men han verkade inte bry sig eller, för den delen, förstå. Jag hade bett honom ett flertal gånger att lugna sig, skärpa till sig och bli "en vanlig människa", men det hade inte fastnat i skallen på honom. "Vad ska vi göra då?" Min ton blev kanske för skarp men någon gång måste man markera.

"Ta det lugnt min vän. Allt ordnar sig till det bättre, ska du se." Hans röst lät lite borta och huvudet åkte lite på sniskan. Nisse log snett och sjönk ihop halvsittande. "Allt ordnar sig ..." och sen var han borta. Jag såg förvånat på, visste inte hur jag skulle bete mig men lugnade ner mig när jag hörde hur han började snarka högt. Hunden passade på att krypa lite närmare och la sitt huvud på Nisses mage, kurade ihop sig mellan hans ben. De sov lika gott båda två och snarkade lika högt. Den enda som blev utanför och överflödig det var jag.

Senare på kvällen, hemma hos min egen familj, mina barn hade gått och lagt sig, satt jag framför TVn och diskuterade sakernas tillstånd med min fru. "Du kan inte vara den som räddar honom." Min fru har ett lite annat synsätt än mitt, tuffare och mer pragmatisk. Om vi inte ställer upp för varandra, hur skulle världen då se ut? Jag vill vara den som ställer upp, vara den som ställer till rätta. "Jag har känt Nisse i trettiofem år", sa jag. "Jag måste ställa upp nu när han har det svårt." Vi satt där sen och stirrade på varandra, min fru och jag. Vi var inte överens om hur vi skulle hantera Nisse, eller rättare sagt, hur jag skulle hantera Nisse, för hon hade inte en tanke på att hjälpa till.

"RRRRRRRRR" Vi hoppade högt båda. Min fru tittade på klockan. "Vem kan det vara så här sent?" Jag svarade. Det var Nisse. En ynklig röst på andra sidan "Jag måste kissa. Kan du hjälpa mig?" Den här gången hade jag honom på kroken. Jag utnyttjade situationen och kunde pressa honom lite grand. "Visst", svarade jag, "men då måste du ha en plan. Jag måste få lov att hjälpa dig långsiktigt, annars blir det ingen hjälp nu."

SkrivPuff 274 - Om att läka

"Jag tar ett par timmar ledigt", sa jag till chefen. "Nisse mår skit. Sticker hem till honom." Han såg inte glad när jag meddelade honom mitt beslut, men vad skulle han göra. Hade han bara hållit sitt humör på mattan hade Nisse varit här och mått bra nu.

Väl inne i hans hus kände jag stanken som fick mig nästan att spy. Hela han luktade svett, skit och gamla strumpor. Han kunde inte ha duschat eller tvättat sig på veckor, kläderna var skitiga och strumporna utslitna. Villan såg ut som en bombad svinstia, där inte ens galten ville bo.

"Jävlar vad det gör ont", skrek Nisse. Han låg och vred sig i plågor, hela hans ansikte var uppsvullen och buken stod som en spärrballong.


Det var så jag fann honom. Han hade ringt mig två timmar tidigare och sagt att han inte mådde bra. "Varför?" skrek han i mitt öra och slängde sen på. Det var inte likt honom, han hade aldrig betett sig så förut, obalanserat och nervigt.

"Hur är det?" frågade jag. Jag såg in i ett svettigt ansikte som var borta från denna världen. "Hur har du haft det?" Alla dumma frågor var bara till för att få kontakt och det verkade som det skulle lyckas. Hans ögon öpnnades lite försiktigt och en vidrig stank av gammal fylla slog emot mig när han försökte öppna munnen och säga något. Det enda som kom var ett hjälplöst svagt tjut.

"Vi måste få dig till sjukan", sa jag. "Du måste ha hjälp." Hans ögon såg på mig, de var vattninga och grumliga men någon form av liv fanns det där i alla fall. "Du måste ha hjälp av någon." Hans mumlande svar tolkade jag som han accepterade mitt förslag. Då hans telefon stod en meter från där vi var så tog jag den och ringde 112.

Den person som svarade i andra änden kan inte ha varit vid sinna fulla sinnens bruk. "Ambulans till ett fyllo? Aldrig i livet. Han är inte prioriterad." Sen åkte luren på. Sjukvårdsupplysningen sa samma sak. "Vill han oss något får han själv komma in. Frivilligt." Att han knappt andades, att hans allmäntillstånd var så nedsatt att han inte kunde stå upp själv, det verkade inte spela någon roll.

När jag trettio minuter senare baxade in Nisse på akuten efter en vådlig färd i min egen bil, stirrade sköterskorna häpet på mig. Innan jag ens fick lov att lägga honom på en brits var jag tvungen att betala den summa som de krävde av mig samt att få se Nisses legitimation. "Du vet", sa en läkare strax innan han körde ut mig från undersökningsrummet, "sådana som han kommer aldrig att läka ihop."

SkrivPuff 275 - Om att leka

Mina barn satt och tittade ut genom köksfönstret. Regnet strilade ner och vinden slog hårt mot rutan, det tjöt i taket och skymningslandet stod för dörren. Det var höst. "Pappa, vad gör farbrorn därute?" Den yngste av de två vände sig om mot mig. Hennes ansikte såg fundersamt ut och speglade också en viss nervositet. Det var det som gjorde att jag också tittade ut.

Bakom buskarna hoppade Nisse upp och ner i vattenpöl. Han var endast iklädd ett par stora stövlar och ett par slitna blå jeans. Vattnet stänkte om hans fötter och hans hår blänkte vått i det bleka strålkastarskenet. Nisses kropp såg spänd ut, hans ansikte grinade och hans ögon stirrade rakt fram.

"Nisse, vad håller du på med?" Jag drog på mig regnkläderna och storstövlarna och traskade ut till honom. Det verkade inte som han hörde mig utan fortsatte att hoppa i vattenpölen. När jag kom närmare honom hörde jag hur han skrattade ihållande utan att le.  "Nisse, hur är det?" Jag tog tag i honom, ville få honom att sluta.

Nisse är stark man. Han slog undan min arm, stirrade på mig och skrek plötsligt rakt ut. "LEKA!!! JAG VILL LEKA!" Hans vrål fick mig att backa två steg. Jag visste inte vad jag skulle göra men insåg på en gång att något var jag tvungen till, men vad? Nisse började plötsligt springa framåt, hoppade rakt upp och landade på en fot. Skvättet nådde mitt ansikte och en droppe med skitigt vatten träffade hornhinnan och förblindade mig för ett ögonblick.

"HaHaHaHaHa" Hans vrålande skratt ekade mellan villorna och fick mer än en av våra grannar att nyfiket kika ut genom sina fönster. Mina ögon började snart att se igen och det första jag såg var en rygg av Nisse som i våldsam fart satte av tvärsöver grannens tomt och ut mot stora vägen. Hennes häck stoppade honom för ett ögonblick och jag såg chansen att hinna ikapp honom. Strax innan jag skulle lägga mina armar runt honom och dra ner honom på marken, slank han igenom till andra sidan.

"NISSE. STANNA." Förtvivlat skrek jag åt honom men förgäves. Han fortsatte sitt gatlopp rakt fram och såg nog ingenting av vad som strax därefter hände. När han tog det första stora steget ut på vägen kom en bil från vänster och träffade hans vänstra ben, vilket fick honom att med ett vrål flyga tre-fyra meter rakt upp i luften. Som tur var att landa på trottoaren bredvid.

Jag kom strax därpå fram till honom och satte mig vid hans huvud. Strax därpå stod en darrande man, tittade på mig och Nisse. Väste "Jag såg honom inte.", vände sig strax därefter bort från oss och spydde i gräset. "Ring efter en ambulans", sa jag åt honom, men jag insåg snabbt att därifrån skulle ingen hjälp komma. "Jag ville ju bara leka." kom det från Nisse. Svag och otydlig var rösten, stank av sprit gjorde hans andedräkt, blod rann från ett stort sår i huvudet och hans båda ben låg i konstiga vinklar mot varandra.

En av grannarna måste ha sett allting, för tio oändliga minuter senare hördes en ambulans på avstånd. "En ambulans kommer strax", sa jag till Nisses slutna ögon. "Vi kan leka under tiden, så går tiden fortare."

Bara ett rosslande fick jag till svar.

SkrivPuff 257 - Om att styra

    - Det är jag som bestämmer, skrek han.

    Nu vet alla att detta inte är något argument för att få som man vill, egentligen, men det var han som satt på budgeten och hur fel han än hade, så var det så det blev. Trots allt. Vi som satt vid samma bord tittade på varandra, vi hade tidigare sett hur beslutsfattandet spårade ur ibland och detta var inget nytt. Den som var modigast av oss, alltid Nisse, skakade på huvudet och log lite snett.

    - Jag skiter i vad du anser om det här, skrek han när han såg Nisses min.

    Mannen som stod framme vid tavlan var en stor man, i sina egna ögon i alla fall. ”Stor i orden och liten på jorden” var ett ordspråk som alla ansåg passade, dock var det ett aber. Mannen var stor till det yttre. Han mätte strax under två meter i strumplästen och inte ett kg under etthundratio vägde han och allt var ben och muskler, men vem brydde sig. Han var dum i huvudet, vilket de flesta också ansåg.

    Nisse var den första som ställde sig upp. Hans ansiktsuttryck hade den vanliga rödbrusiga tonen och han sög på en av de otaliga Fisherman Friends han stoppade i sig efter förmiddagskaffet och tills det var dags att gå hem.

    - ... och jag skiter i dig och det här jävla företaget!

    I rummet blev det tyst, så tyst att man kunde höra hur den lilla husmusen i ren desperation försiktigt tassade ut genom den öppna dörren. Mannen framme vid tavlan höll på att ramla omkull av den häftiga rörelsen han gjorde när han snurrade runt. Jag tittade på båda samtidigt och de uttryck de hade i ansikte bådade inte gott.

    - Din lilla skithög, antingen sätter du dig ner igen eller också gör jag slut på dig. Valet är ditt.

    Att stå på sig eller att inte stå på sig var nu den stora frågan. Hur han än gjorde så skulle han förlora. Nisse visste det, vi visste det och han där framme visste det. Att Nisse förlorade innebar att den andre vann och att vinna var det enda som fanns i hans skalle. Han hade alltid vunnit och inte en enda gång hade han förlorat i något sammanhang.

    Det här var ett tillstånd vi hade levt i ända sen den dag han hade kommit till oss och blivit vår chef. Förändringen innebar att alla budgetar hade dragits in och alla beslut hade lyfts ett steg upp i organisation, upp till honom. Alla våra befogenheter hade samtidigt försvunnit och vi blev alla beroende av honom. Den där stora drasuten längs fram. ”Någon gång”, tänkte jag, ”skulle han gå för långt och vi skulle alla göra uppror.”

    Nisse tittade sig omkring med ett leende.

    - Mina herrar, sa han, det är dags för mig att lämna in och finna mig en annan utkomst.

    Resten av oss satt tysta kvar och såg hur Nisse lämnade rummet för gott.

SkrivPuff 256 - Om att utmana

"Halleluja!!!!" Den tondöva rösten skar som en rakkniv genom folkmassan som en varm kniv skär i smör, men det var ingen som brydde sig. In på scenen kom en man, stor som ett hus och bred som en ladugårdsdörr, så han skymde hela scenen där han ställde sig längst fram. Han drog fram sina armar samtidigt som han slängde sin stora kavaj över axlarna. Armarna sträcktes rakt upp, huvudet sjönk ner mot bröstet och ögonen stängdes. Sorlet från församlingen avtog sakta, sakta och för ett ögonblick blev det alldeles tyst.

In från sidan kom tre kvinnor i fotlånga kjolar, svart-röda skjortor och med ett högt uppsatt hår. De ställde sig bakom mannen och lät huvudet sjunka ner mot bröstet samtidigt som de sträckte upp sina armar i en v-formad pose. Ingen sa något utan de stod bara där, orörliga som fyra statyetter.

Längst bak i församlingen stod en liten man och såg på hela spektaklet. Det var inte första gången den lilla mannen var i den här lokalen. Han tyckte om att vara bland alla människorna, att känna den värme de utstrålade, höra på sångerna som sjöngs och se de som uppträdde på scenen. Mannen var övertygad om att de som stod där uppe spelade ett spel med de som stod där nere. Det som hände var inte äkta, det var något som fattades för att det skulle kännas rätt för honom. Så tänkte den lilla mannen när han såg på de fyra som stod på scenen i en utstuderad pose.

De på scenen reste samtidigt på huvudena, öppnade ögonen och såg på menigheten framför dem. Ingen sa något och ingen rörde på sig mer utan de stod som fastfrusna med armarna lyfta. Efter en stund började människorna framför dem att skruva på sig och en del började till och med viska till varandra för sådant här hade de inte varit med om förut. Några ansåg att de som däruppe började gå över gränsen. Den lilla mannen däremot tittade förtjust på och ansåg för sin del att detta skådespel var bland det mest upphetsande han hade sett i sin dag.

Mannen började att röra sig genom folkmassan mot scenen med bestämda steg. De som stod i vägen för honom såg honom och de drog sig undan för honom, så att det liknade en tavla i vestibulen där Moses delade Röda havet. Han stannade inte förrän han hade nått fram till scenkanten, där han stannade och fascinerat såg på de stod däruppe.

Mannens rörelse framåt undgick inte de fyra på scenen utan de såg förvånat på den sidovåg som bildades av den lille mannens framfart. Vad som egentligen försiggick i deras huvud kommer säkert inte fram men något gick nu väldigt, väldigt på tok. Den stora mannen sänkte sina armar, tog en mikrofon och började på något underligt tungomål skrika rakt ut. De tre kvinnorna hoppade samtidigt upp och ner, så att hela scenen skakade under ett ohjälpligt knirrande och knarrande. Den stora mannen pekade nu på den lille mannen, och började skrika rakt ut och bete sig som om han såg själva hin håle.

Den lilla mannen begrep ingenting av det som hände bakom honom utan såg förtjust på det spektakel som försiggick där uppe. Folkmassan sattes i rörelse av de stora människornas extas och som en stor våg sköljde de framåt, framåt mot scenen och innan den lille mannen ens hann säga Halleluja så försvann han under deras skor för gott.

SkrivPuff 254 - Om att vara långsint

”Vägen är så lång, så lång, Lasse, Lasse liten”, sjöng han den där dagen han gick vägen fram. Han tog ett litet skutt och slog ihop klackarna, så där som Charlie Chaplin alltid hade gjort. Det såg så kul ut, tyckte han, när CC gjorde det. Han hade alltid kallat honom för CC, Charlie the Clown.

Det hade gått många år nu, sen den där dagen han hade sett geniet i arbete för första gången. Den dagen han blev biten av clownens omedelbara närhet och kroppsliga intensitet, förändrade det hans liv till att bli något helt annat än vad alla runt honom hade tänkt. Från den ena dagen till den andra hade hela hans kroppshållning blivit annorlunda. Det hade börjat med hans sätt att gå och stå och röra sig. ”Stå rak och still”, sa hans mamma barskt. ”Vad håller du på med”, frågade hans far förvånat.

När väl det gick upp för hans föräldrar vad det var för varelse som hade satt sig som ett virus på hans balansnerv var kriget ett faktum. Att en enkel liten skitig clown till luffare hade förgiftat deras enda sons sinne kunde de inte stå ut med. ”Skärp dig”, skrek hans far. ”Nu får det vara nog”, förmanade hans mor. Trots alla förmaningar så var hans sinne oförändrat pro CC.

Hela världen (Nåja, den närmsta släkten i alla fall) gaddade då ihop sig emot honom och försökte få honom på bättre tankar. Inget hjälpte. Han fortsatte att gå med krumbenta steg och svängande höfter, log med hela ansiktet och utstrålade en sådan värme att ingen kunde undgå att känna hans närvaro. Hela världen (Nåja, den närmsta omgivningen i alla fall) blev glada bara de såg honom, så någon nytta måste han ha gjort.

Så en dag hände något, ingen vet vad och ingen har talat om det för mig heller, men vissa detaljer kan jag delge er. Hela hans sätt att vara förändrades återigen drastiskt och han slutade tala med folk som fanns runtom honom. Den gladlynte byttes mot någon som de som kände honom tidigare inte kände igen och den varma människan blev kall, iskall. Speciellt var det hans mor som råkade illa ut. De sista ord som han hördes yttra till henne var ”Det är inte sant.” och sen sa han inget mer till henne och inte till någon människa i hans släkt heller för den delen, utan försvann långt från deras horisont.

Hans far fick något kort då och då från världens alla hörn, så att han åtminstone visste att hans son levde. Korten sattes upp på dörren in till köket med datum skrivna med spretig stil. Alla kort föreställde CC från någon av hans filmer och alla kort hade ett stadsnamn tryckt på framsidan, så man visste var det kom ifrån. Efter många år så täcktes dörren av hela världen av en gubbe med krumma ben, för stora byxor, en liten lustig hatt och en käpp som snurrade för världens fromma.

Som sagt tidigare, den här dagen gick han vägen fram. Återigen sjöng han den hemmagjorda strofen ”Vägen är så lång, så lång, Lasse, Lasse liten.” Han tog ett litet skutt och slog ihop klackarna, så där som Charlie Chaplin alltid hade gjort. Det såg så kul ut, tyckte han. Den här gången fanns dock en liten isfläck på den plats där vänsterfoten landade, kroppen snurrade runt och en stor sten fanns där huvudet hamnade.

Han blev åttioåtta år gammal, precis lika gammal som Charlie Chaplin blev, den dagen den 25 december 2008 när olyckan var framme. Allt han efterlämnade var ett par utgångna skor, ett par för stora byxor, en smutsig skjorta, en sliten väst och en lustig liten hatt samt en alldeles för kort käpp.