SkrivPuff 278 - Om en långsiktig strategi

"Vi måste ha en strategi, en plan." Nisse och jag satt i soffan hemma hos honom och tittade ut över det gråmulna och ihållande höstvädret. Nisses nyinköpta hund låg och snusade mellan de två gipsade benen och hela scenen var synnerligen trivsam. För en gångs skull såg Nisse ut att trivas, trots all gips och bandage. "Varför då?" Han såg ut som en nykokt lax i synen, lite simmig, och hade jag inte haft honom under uppsikt de senaste fem timmarna så hade jag säkert trott att han inte var nykter, men det var nog värktabletterna som gav honom den såsiga blicken.

"Hade han inte fattat än?" När en människa går över gränsen så beror det på något, annars skulle hon inte göra det. Nisse hade gått över gränsen många gånger förr men han verkade inte bry sig eller, för den delen, förstå. Jag hade bett honom ett flertal gånger att lugna sig, skärpa till sig och bli "en vanlig människa", men det hade inte fastnat i skallen på honom. "Vad ska vi göra då?" Min ton blev kanske för skarp men någon gång måste man markera.

"Ta det lugnt min vän. Allt ordnar sig till det bättre, ska du se." Hans röst lät lite borta och huvudet åkte lite på sniskan. Nisse log snett och sjönk ihop halvsittande. "Allt ordnar sig ..." och sen var han borta. Jag såg förvånat på, visste inte hur jag skulle bete mig men lugnade ner mig när jag hörde hur han började snarka högt. Hunden passade på att krypa lite närmare och la sitt huvud på Nisses mage, kurade ihop sig mellan hans ben. De sov lika gott båda två och snarkade lika högt. Den enda som blev utanför och överflödig det var jag.

Senare på kvällen, hemma hos min egen familj, mina barn hade gått och lagt sig, satt jag framför TVn och diskuterade sakernas tillstånd med min fru. "Du kan inte vara den som räddar honom." Min fru har ett lite annat synsätt än mitt, tuffare och mer pragmatisk. Om vi inte ställer upp för varandra, hur skulle världen då se ut? Jag vill vara den som ställer upp, vara den som ställer till rätta. "Jag har känt Nisse i trettiofem år", sa jag. "Jag måste ställa upp nu när han har det svårt." Vi satt där sen och stirrade på varandra, min fru och jag. Vi var inte överens om hur vi skulle hantera Nisse, eller rättare sagt, hur jag skulle hantera Nisse, för hon hade inte en tanke på att hjälpa till.

"RRRRRRRRR" Vi hoppade högt båda. Min fru tittade på klockan. "Vem kan det vara så här sent?" Jag svarade. Det var Nisse. En ynklig röst på andra sidan "Jag måste kissa. Kan du hjälpa mig?" Den här gången hade jag honom på kroken. Jag utnyttjade situationen och kunde pressa honom lite grand. "Visst", svarade jag, "men då måste du ha en plan. Jag måste få lov att hjälpa dig långsiktigt, annars blir det ingen hjälp nu."