Vi ingick ett avtal, Nisse och jag. Höll han sig nykter så skulle jag hjälpa honom. Enklare än så kan det väl knappast bli. Nu hade jag ju ett visst övertag på Nisse. När avtalet väl ingicks var han kanske inte direkt pålitlig, men han var där i alla fall. Han låg där drogad, full av morfin och andra tabletter som de hade kört ner i halsen på honom, men han levde och det var det som var det viktigaste just nu.
Han hade fått ett eget rum, vilket kan tyckas lyxigt för en sådan som Nisse, men när han låg där med båda benen i sträck, en arm gipsad från skuldran och ut, så insåg alla att lyx var det sista man tänkte på. Jag såg på honom där han låg. "Vill du att jag ska prata med någon", frågade jag. Nisse tittade på mig med stora ögon och skakade på huvudet. "Säkert?" Hans min sa mer än tusen ord, här skulle ingen pratas med.
Maskinerna på rummet tickade, lamporna blinkade och pumpen till andningsapparaturen lät sitt enahanda "Pchsyy, Puhh" i all oändlighet. Nisses hy var gulblek, hans ögon insjunkna och hans kropp hade en form som var svår att beskriva, men den var inte vacker att se på. Hans ögon föll ihop och han somnade. Trots allt kände jag mig nöjd att stå där och se på honom. Han levde och han skulle bli bra, det hade läkaren talat om för mig.
"Han måste bli nykter", hade han sagt. "Annars går det aldrig. Några sådana här smällar till och det är slut." Det var jag som skulle få honom på fötter igen hade jag också förstått, något annan var det inte tal om.
Två dagar senare när jag kom in i rummet stod maskinerna fortfarande kvar och Nisse var lika uppkopplad som innan, men han hade fått lite mer färg i ansiktet och såg betydligt piggare ut. Blommorna däremot var det dags att kasta. De hade börjat sloka och nu var de i ungefär samma skick som Nisse var för tre dagar sen.
"Hör du mig?" Den dumma frågan fick Nisse att börja följa mig med blicken. "Klart du hör mig." Ja vad tusan skulle jag säga, det var det ju så det var. "När du kommer ut härifrån så är det slut med spriten. Eller hur?" Hans blick tittade i taket, såg inte på mig längre. "Eller hur?" Nu såg han på mig, skakade lite försiktigt nekande på huvudet.
"Hör du mig?" Den dumma frågan fick Nisse att börja följa mig med blicken. "Klart du hör mig." Ja vad tusan skulle jag säga, det var det ju så det var. "När du kommer ut härifrån så är det slut med spriten. Eller hur?" Hans blick tittade i taket, såg inte på mig längre. "Eller hur?" Nu såg han på mig, skakade lite försiktigt nekande på huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar