"Jag tar ett par timmar ledigt", sa jag till chefen. "Nisse mår skit. Sticker hem till honom." Han såg inte glad när jag meddelade honom mitt beslut, men vad skulle han göra. Hade han bara hållit sitt humör på mattan hade Nisse varit här och mått bra nu.
Väl inne i hans hus kände jag stanken som fick mig nästan att spy. Hela han luktade svett, skit och gamla strumpor. Han kunde inte ha duschat eller tvättat sig på veckor, kläderna var skitiga och strumporna utslitna. Villan såg ut som en bombad svinstia, där inte ens galten ville bo.
"Jävlar vad det gör ont", skrek Nisse. Han låg och vred sig i plågor, hela hans ansikte var uppsvullen och buken stod som en spärrballong.
Det var så jag fann honom. Han hade ringt mig två timmar tidigare och sagt att han inte mådde bra. "Varför?" skrek han i mitt öra och slängde sen på. Det var inte likt honom, han hade aldrig betett sig så förut, obalanserat och nervigt.
"Hur är det?" frågade jag. Jag såg in i ett svettigt ansikte som var borta från denna världen. "Hur har du haft det?" Alla dumma frågor var bara till för att få kontakt och det verkade som det skulle lyckas. Hans ögon öpnnades lite försiktigt och en vidrig stank av gammal fylla slog emot mig när han försökte öppna munnen och säga något. Det enda som kom var ett hjälplöst svagt tjut.
"Vi måste få dig till sjukan", sa jag. "Du måste ha hjälp." Hans ögon såg på mig, de var vattninga och grumliga men någon form av liv fanns det där i alla fall. "Du måste ha hjälp av någon." Hans mumlande svar tolkade jag som han accepterade mitt förslag. Då hans telefon stod en meter från där vi var så tog jag den och ringde 112.
Den person som svarade i andra änden kan inte ha varit vid sinna fulla sinnens bruk. "Ambulans till ett fyllo? Aldrig i livet. Han är inte prioriterad." Sen åkte luren på. Sjukvårdsupplysningen sa samma sak. "Vill han oss något får han själv komma in. Frivilligt." Att han knappt andades, att hans allmäntillstånd var så nedsatt att han inte kunde stå upp själv, det verkade inte spela någon roll.
När jag trettio minuter senare baxade in Nisse på akuten efter en vådlig färd i min egen bil, stirrade sköterskorna häpet på mig. Innan jag ens fick lov att lägga honom på en brits var jag tvungen att betala den summa som de krävde av mig samt att få se Nisses legitimation. "Du vet", sa en läkare strax innan han körde ut mig från undersökningsrummet, "sådana som han kommer aldrig att läka ihop."
Det var så jag fann honom. Han hade ringt mig två timmar tidigare och sagt att han inte mådde bra. "Varför?" skrek han i mitt öra och slängde sen på. Det var inte likt honom, han hade aldrig betett sig så förut, obalanserat och nervigt.
"Hur är det?" frågade jag. Jag såg in i ett svettigt ansikte som var borta från denna världen. "Hur har du haft det?" Alla dumma frågor var bara till för att få kontakt och det verkade som det skulle lyckas. Hans ögon öpnnades lite försiktigt och en vidrig stank av gammal fylla slog emot mig när han försökte öppna munnen och säga något. Det enda som kom var ett hjälplöst svagt tjut.
"Vi måste få dig till sjukan", sa jag. "Du måste ha hjälp." Hans ögon såg på mig, de var vattninga och grumliga men någon form av liv fanns det där i alla fall. "Du måste ha hjälp av någon." Hans mumlande svar tolkade jag som han accepterade mitt förslag. Då hans telefon stod en meter från där vi var så tog jag den och ringde 112.
Den person som svarade i andra änden kan inte ha varit vid sinna fulla sinnens bruk. "Ambulans till ett fyllo? Aldrig i livet. Han är inte prioriterad." Sen åkte luren på. Sjukvårdsupplysningen sa samma sak. "Vill han oss något får han själv komma in. Frivilligt." Att han knappt andades, att hans allmäntillstånd var så nedsatt att han inte kunde stå upp själv, det verkade inte spela någon roll.
När jag trettio minuter senare baxade in Nisse på akuten efter en vådlig färd i min egen bil, stirrade sköterskorna häpet på mig. Innan jag ens fick lov att lägga honom på en brits var jag tvungen att betala den summa som de krävde av mig samt att få se Nisses legitimation. "Du vet", sa en läkare strax innan han körde ut mig från undersökningsrummet, "sådana som han kommer aldrig att läka ihop."
Been there, done that. En text med stark närvarokänsla, du vet vad du skriver om.
SvaraRadera