SkrivPuff 285 - Om att slå till

"Jag tar den!" Vi kom springande denna varma vårdag utefter stranden. Det var Nisse, Mona och så jag. Vi var sexton och inne på det sjuttonde och vi gick i samma gymnasieklass. Det här året hade fört oss tillsammans på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, det hade gått fort och efter bara ett par dagar var vi som ler- och långhalm alla tre. Oskiljaktiga.

Solens gula sken spred sig över vattnet och våra kroppar skrek efter att få kasta av sig kläderna och hoppa i det blå. Mona stannade och stack ner handen i vattnet, ropade. "Det är svinkallt!" Nisse och jag hade inte sett att hon stannade, så vi tvärstoppade, vände oss om och såg på henne. "Hur kallt?" frågade Nisse. "Kan man bada?"

Mona tittade upp och skrattade. "Säkert. Ha Ha Ha." Hon satte sig ned och började plocka av sig det ena klädesplagget efter det andra. Nisse var inte sen att följa hennes exempel, men jag tog det lite mer försiktigt. "Kom igen nu då!" Nisses ord ekade mellan trädstammarna när han ropade åt mitt håll. "Vi måste slänga oss i. Säsongens första dopp."

Jag tog av mig en sko, men längre kom jag inte innan både Nisse och Mona hade kastat sig ut i vattnet. Med ett skrik kastade de sig lika snabbt upp igen. Nisse skrattade ljudligt och Mona tittade åt mitt håll. "Har du inte fått av dig brallorna än?" Hon skrattade högt och glatt. Själv kände jag bara den där glödande pilen som fanns i mig, den som aktiverades av hennes skratt och bara hon sa något eller var i min närhet.

Glöden som fanns i mig gjorde mig rastlös och nervig. Jag kände inte igen mig själv, hade svårt att sitta still under lektionerna och gjorde att jag helst av allt inte ville vara i samma rum som hon. Ändå kunde jag inte slita mig utan hängde efter henne som en trogen hund. Jag hade diskuterat det här med Nisse, men han hade inget bra svar att komma med. "Det är väl så här det är", sa han. "Det går över."

Hon stod där framför mig, drog sin våta t-shirt över sitt huvud. Log mot mig. Nisse som hade sett allt kom springande och tog Mona under armen och började att dra henne ifrån mig. "Släpp!" Hon slet sig loss och satte sig ner bredvid mig. Lutade sig mot mig. "Ska inte du bada? Så farligt kallt var det inte." Hennes ton var så utmanande att jag reagaerade instinktivt och tog av mig tröjan och skulle just resa mig upp för att springa ned och kasta mig i det kylslagna blå, då Nisse återigen ingrep. "Du behöver inte", sa han. "Mona bara driver med dig."

Hela jag blev skakig av det han sa. Jag kände hur pulsen steg, hur ansiktet hettade och hur kroppen snubblade till inne i mig. Hur kunde hon driva med mig, när jag inte drev med henne? Jag som var den mest  seriösa som hon någonsin hade träffat här i livet. Trodde jag i alla fall.

Nu måste alla förstå att en ung man, sexton år gammal och snart sjutton, är oerhört känslig för att bli retad och att någon driver med honom. Hormonerna i kroppen far i honom på exakt samma sätt som en illbatting till tvååring far över vardagsrumsgolvet, utan någon som helst kontroll. Den enda en normal sextonårig pojke tror på i det här laget är den bästa vän han har just då och just där. Därför trodde jag på Nisse.

Jag slet mig från Mona och mina ögon blixtrade när jag återigen klarade av att se på henne. Det jag såg var en mycket ung kvinna med tårar i ögonen som stirrade tillbaka på mig. Ca två-tredjedels sekund senare hade hennes örfil träffat mig hårt på kinden. "Jag driver inte med dig", skrek hon och vände sig bort. "Jävla Nisse."

När jag berättade den här historien på Nisses begravning skrattade alla högt, men högst av dem alla skrattade Mona. Själv la hon till och pekade på mig. "Ja där ser ni, utan Nisses förtjänster och allmänna brister hade jag aldrig slagit till och gift mig med honom där."

SkrivPuff 280 - Om en höstdoft

Vi var sju personer som stod uppställda runt ett avlångt sex fot djupt hål. Det var jag, min fru, fyra av våra grannar samt Nisses ex. Vädret slog i grenarna och paraplyerna blev efter ett tag uppspända åt fel håll, så mycket blåste det. Alla som stod där hade det där slitna utseendet som man får när situationen är obehaglig, vädret inte visar sig från sin bästa sida och allt är dött. Ingen ville vara där.

Ut ur buskaget, till höger om kyrkans bakre del, kom en vitklädd man småspringande. Nisses ex tittade automatiskt på klockan, skakade på huvudet och sa högt. "Han är sen!" Alla vi andra skruvade på oss av obehag då hennes anmärkning var för de här förhållanden ganska så opassande. "Än sen", tänkte jag. "Nisse går ingenstans."

Prästen kom fram till vår grupp, stannde till, tittade på oss alla och snusade i vinden och drog på munnen med en grimas som uttryckte ogillande. Han sa ingenting och ingenting hände. Efter ett tag började vi alla andra att skruva på oss, tittade på varandra. Min fru satte en armbåge i sidan på mig och väste något ohörbart. Trots allt fattade jag och tog mod till mig. Sa till prästen "Varför börjar du inte?" Prästen satte upp en förvånad nuna. "Jag börjar inte förrän föremålet i fråga är här. Vem har ansvaret för kistan och var är den?"

Alla vandrade tysta omkring för sig själva i snålblåsten förutom prästen och jag själv. Prästen hade gått in i kyrkan med ett muttrande "Jag fryser och det här stinker." och jag skällde ut begravningsentrepenören i min mobiltelefon. "Jag förstår det", sa jag lite väl högt. Mest för att de andra skulle höra att jag gjorde något. "När kommer han då?" Hans svar fick mig att känna kårarna krypa nerför ryggraden. "Vad menar du med borta?" Längre kom jag inte förran han på andra sidan lade på luren.

Att Nisse jämnt kom sist är ett välkänt faktum, men han behövde väl inte bete sig på samma sätt nu, vid det här tillfället och när det ändå var för sent. Viftade "Hitåt!" med armarna till alla som var där och sa när de hade samlats omkring mig. "Nisse kommer inte. Han har försvunnit." Hans ex muttrade "Typiskt Nisse" och de andra såg frågande på mig. Innan någon hann säga något sa exet "Jag går hem. Det här var droppen och sista gången."

"Förbannade Nisse", tänkte jag. "Typiskt honom att vara en strul-Putte in i det sista." Allt hade gått fort de sista veckorna, läkaren som hade förutspått hans snara hädanfärd hade tyvärr fått mer rätt än han hade kunnat ana.

Tre veckor tidigare hade Nisse och jag varit ute och gått en klar och varm höstdag då färgerna precis hade gått från sommar-torr-grönt till höst-rött-gult. "Det här är sista gången jag får känna denna jordiga fuktiga dödskampsdoft", sa han och såg sig omkring. "Det är döden som visar sitt fula tryne och släpper sin vidriga doft." Nisse var inte direkt nykter men han var inte full heller. Hans båda benbrott hade läkt ihop någorlunda, men han var tvungen att gå med käpp. Skulderfrakturen hindrade honom dock fortfarande.

Jag såg på honom att det var fara på färde, ville dock inte säga något, det var inte nödvändigt då jag förstod vad han sa utan att han behövde säga det. "Du ska ha tack", sa han. "För allt du har gjort." Vi vandrade tysta vidare, den där lördagen, den sista lördagen i Nisses liv. "Hälsa alla", sa han innan han gick in till sig. "Du har varit en god vän." Nisse och jag hade känt varandra i mer än trettiofem år.

Fick jag bestämma skulle det stå så här på hans gravsten. "Här vilar Nisse. Född: Ja. Död: Definitivt. Nisse var en man som alltid kom sist här i livet och fullast blev han, men hem gick han först av oss alla. Till slut."

Bestämma får jag naturligtvis inte.

SkrivPuff 270 - Om att synas

"Fan i helvete." Nisse raglade nerför backen in mot det område han bodde. Husen var nedsläckta och klockan var närmare två. "Fan i helvete." Hans stämma ekade som en mistlur mellan huset vilket roade honom kungligt. Hans skratt fick honom att ramla omkull och där blev han liggande ett tag.

Vid sidan av vägen, strax intill lekparken finns en bänk. Nisse som vid det här laget kände att benen började värka av ansträngningen, bestämde sig för det var dags att vila en stund, kravlade sig upp på den. "Fan i helvete."

Det var vid det sista fylleskriket som frugan vaknade. "Se till att fanskapet kommer i säng." Om ni inte vet om det, så är frugan ett riktigt rivjärn klockan två på morgonen, speciellt om det är någon eller något som väckte henne. "Och gör det nu!"

"Nisse, är det inte dags att gå och lägga dig?" En strålande glad man satt på bänken, tittade på mig och log med hela ansiktet. "Ska du ha en sup?" Nisse tog fram en flaska ur inerfickan och räckte den mot dig. "Man mår så jävla gott." Jag satte mig bredvid honom. "Det är dags att gå hem nu."

Nu for det fan i Nisse. "Nu är det fest", skrek han så att kajorna for upp i en stor svärm, hoppade ner på marken och sprang skrikande runt i en ring. "Kom då, nu är det fest." Flaskan som han höll i handen for all världens väg och föll med ett kras rakt i asfalten. Nisse stannade och såg förskräckt ut. "Vad ska jag nu ha i morgon", sa han högt för sig själv.

SkrivPuff 276 - Om att säga upp ett avtal

Vi ingick ett avtal, Nisse och jag. Höll han sig nykter så skulle jag hjälpa honom. Enklare än så kan det väl knappast bli. Nu hade jag ju ett visst övertag på Nisse. När avtalet väl ingicks var han kanske inte direkt pålitlig, men han var där i alla fall. Han låg där drogad, full av morfin och andra tabletter som de hade kört ner i halsen på honom, men han levde och det var det som var det viktigaste just nu.

Han hade fått ett eget rum, vilket kan tyckas lyxigt för en sådan som Nisse, men när han låg där med båda benen i sträck, en arm gipsad från skuldran och ut, så insåg alla att lyx var det sista man tänkte på. Jag såg på honom där han låg. "Vill du att jag ska prata med någon", frågade jag. Nisse tittade på mig med stora ögon och skakade på huvudet. "Säkert?" Hans min sa mer än tusen ord, här skulle ingen pratas med.

Maskinerna på rummet tickade, lamporna blinkade och pumpen till andningsapparaturen lät sitt enahanda "Pchsyy, Puhh" i all oändlighet. Nisses hy var gulblek, hans ögon insjunkna och hans kropp hade en form som var svår att beskriva, men den var inte vacker att se på. Hans ögon föll ihop och han somnade. Trots allt kände jag mig nöjd att stå där och se på honom. Han levde och han skulle bli bra, det hade läkaren talat om för mig.

"Han måste bli nykter", hade han sagt. "Annars går det aldrig. Några sådana här smällar till och det är slut." Det var jag som skulle få honom på fötter igen hade jag också förstått, något annan var det inte tal om.

Två dagar senare när jag kom in i rummet stod maskinerna fortfarande kvar och Nisse var lika uppkopplad  som innan, men han hade fått lite mer färg i ansiktet och såg betydligt piggare ut. Blommorna däremot var det dags att kasta. De hade börjat sloka och nu var de i ungefär samma skick som Nisse var för tre dagar sen.

"Hör du mig?" Den dumma frågan fick Nisse att börja följa mig med blicken. "Klart du hör mig." Ja vad tusan skulle jag säga, det var det ju så det var. "När du kommer ut härifrån så är det slut med spriten. Eller hur?" Hans blick tittade i taket, såg inte på mig längre. "Eller hur?" Nu såg han på mig, skakade lite försiktigt  nekande på huvudet.

SkrivPuff 278 - Om en långsiktig strategi

"Vi måste ha en strategi, en plan." Nisse och jag satt i soffan hemma hos honom och tittade ut över det gråmulna och ihållande höstvädret. Nisses nyinköpta hund låg och snusade mellan de två gipsade benen och hela scenen var synnerligen trivsam. För en gångs skull såg Nisse ut att trivas, trots all gips och bandage. "Varför då?" Han såg ut som en nykokt lax i synen, lite simmig, och hade jag inte haft honom under uppsikt de senaste fem timmarna så hade jag säkert trott att han inte var nykter, men det var nog värktabletterna som gav honom den såsiga blicken.

"Hade han inte fattat än?" När en människa går över gränsen så beror det på något, annars skulle hon inte göra det. Nisse hade gått över gränsen många gånger förr men han verkade inte bry sig eller, för den delen, förstå. Jag hade bett honom ett flertal gånger att lugna sig, skärpa till sig och bli "en vanlig människa", men det hade inte fastnat i skallen på honom. "Vad ska vi göra då?" Min ton blev kanske för skarp men någon gång måste man markera.

"Ta det lugnt min vän. Allt ordnar sig till det bättre, ska du se." Hans röst lät lite borta och huvudet åkte lite på sniskan. Nisse log snett och sjönk ihop halvsittande. "Allt ordnar sig ..." och sen var han borta. Jag såg förvånat på, visste inte hur jag skulle bete mig men lugnade ner mig när jag hörde hur han började snarka högt. Hunden passade på att krypa lite närmare och la sitt huvud på Nisses mage, kurade ihop sig mellan hans ben. De sov lika gott båda två och snarkade lika högt. Den enda som blev utanför och överflödig det var jag.

Senare på kvällen, hemma hos min egen familj, mina barn hade gått och lagt sig, satt jag framför TVn och diskuterade sakernas tillstånd med min fru. "Du kan inte vara den som räddar honom." Min fru har ett lite annat synsätt än mitt, tuffare och mer pragmatisk. Om vi inte ställer upp för varandra, hur skulle världen då se ut? Jag vill vara den som ställer upp, vara den som ställer till rätta. "Jag har känt Nisse i trettiofem år", sa jag. "Jag måste ställa upp nu när han har det svårt." Vi satt där sen och stirrade på varandra, min fru och jag. Vi var inte överens om hur vi skulle hantera Nisse, eller rättare sagt, hur jag skulle hantera Nisse, för hon hade inte en tanke på att hjälpa till.

"RRRRRRRRR" Vi hoppade högt båda. Min fru tittade på klockan. "Vem kan det vara så här sent?" Jag svarade. Det var Nisse. En ynklig röst på andra sidan "Jag måste kissa. Kan du hjälpa mig?" Den här gången hade jag honom på kroken. Jag utnyttjade situationen och kunde pressa honom lite grand. "Visst", svarade jag, "men då måste du ha en plan. Jag måste få lov att hjälpa dig långsiktigt, annars blir det ingen hjälp nu."

SkrivPuff 274 - Om att läka

"Jag tar ett par timmar ledigt", sa jag till chefen. "Nisse mår skit. Sticker hem till honom." Han såg inte glad när jag meddelade honom mitt beslut, men vad skulle han göra. Hade han bara hållit sitt humör på mattan hade Nisse varit här och mått bra nu.

Väl inne i hans hus kände jag stanken som fick mig nästan att spy. Hela han luktade svett, skit och gamla strumpor. Han kunde inte ha duschat eller tvättat sig på veckor, kläderna var skitiga och strumporna utslitna. Villan såg ut som en bombad svinstia, där inte ens galten ville bo.

"Jävlar vad det gör ont", skrek Nisse. Han låg och vred sig i plågor, hela hans ansikte var uppsvullen och buken stod som en spärrballong.


Det var så jag fann honom. Han hade ringt mig två timmar tidigare och sagt att han inte mådde bra. "Varför?" skrek han i mitt öra och slängde sen på. Det var inte likt honom, han hade aldrig betett sig så förut, obalanserat och nervigt.

"Hur är det?" frågade jag. Jag såg in i ett svettigt ansikte som var borta från denna världen. "Hur har du haft det?" Alla dumma frågor var bara till för att få kontakt och det verkade som det skulle lyckas. Hans ögon öpnnades lite försiktigt och en vidrig stank av gammal fylla slog emot mig när han försökte öppna munnen och säga något. Det enda som kom var ett hjälplöst svagt tjut.

"Vi måste få dig till sjukan", sa jag. "Du måste ha hjälp." Hans ögon såg på mig, de var vattninga och grumliga men någon form av liv fanns det där i alla fall. "Du måste ha hjälp av någon." Hans mumlande svar tolkade jag som han accepterade mitt förslag. Då hans telefon stod en meter från där vi var så tog jag den och ringde 112.

Den person som svarade i andra änden kan inte ha varit vid sinna fulla sinnens bruk. "Ambulans till ett fyllo? Aldrig i livet. Han är inte prioriterad." Sen åkte luren på. Sjukvårdsupplysningen sa samma sak. "Vill han oss något får han själv komma in. Frivilligt." Att han knappt andades, att hans allmäntillstånd var så nedsatt att han inte kunde stå upp själv, det verkade inte spela någon roll.

När jag trettio minuter senare baxade in Nisse på akuten efter en vådlig färd i min egen bil, stirrade sköterskorna häpet på mig. Innan jag ens fick lov att lägga honom på en brits var jag tvungen att betala den summa som de krävde av mig samt att få se Nisses legitimation. "Du vet", sa en läkare strax innan han körde ut mig från undersökningsrummet, "sådana som han kommer aldrig att läka ihop."

SkrivPuff 275 - Om att leka

Mina barn satt och tittade ut genom köksfönstret. Regnet strilade ner och vinden slog hårt mot rutan, det tjöt i taket och skymningslandet stod för dörren. Det var höst. "Pappa, vad gör farbrorn därute?" Den yngste av de två vände sig om mot mig. Hennes ansikte såg fundersamt ut och speglade också en viss nervositet. Det var det som gjorde att jag också tittade ut.

Bakom buskarna hoppade Nisse upp och ner i vattenpöl. Han var endast iklädd ett par stora stövlar och ett par slitna blå jeans. Vattnet stänkte om hans fötter och hans hår blänkte vått i det bleka strålkastarskenet. Nisses kropp såg spänd ut, hans ansikte grinade och hans ögon stirrade rakt fram.

"Nisse, vad håller du på med?" Jag drog på mig regnkläderna och storstövlarna och traskade ut till honom. Det verkade inte som han hörde mig utan fortsatte att hoppa i vattenpölen. När jag kom närmare honom hörde jag hur han skrattade ihållande utan att le.  "Nisse, hur är det?" Jag tog tag i honom, ville få honom att sluta.

Nisse är stark man. Han slog undan min arm, stirrade på mig och skrek plötsligt rakt ut. "LEKA!!! JAG VILL LEKA!" Hans vrål fick mig att backa två steg. Jag visste inte vad jag skulle göra men insåg på en gång att något var jag tvungen till, men vad? Nisse började plötsligt springa framåt, hoppade rakt upp och landade på en fot. Skvättet nådde mitt ansikte och en droppe med skitigt vatten träffade hornhinnan och förblindade mig för ett ögonblick.

"HaHaHaHaHa" Hans vrålande skratt ekade mellan villorna och fick mer än en av våra grannar att nyfiket kika ut genom sina fönster. Mina ögon började snart att se igen och det första jag såg var en rygg av Nisse som i våldsam fart satte av tvärsöver grannens tomt och ut mot stora vägen. Hennes häck stoppade honom för ett ögonblick och jag såg chansen att hinna ikapp honom. Strax innan jag skulle lägga mina armar runt honom och dra ner honom på marken, slank han igenom till andra sidan.

"NISSE. STANNA." Förtvivlat skrek jag åt honom men förgäves. Han fortsatte sitt gatlopp rakt fram och såg nog ingenting av vad som strax därefter hände. När han tog det första stora steget ut på vägen kom en bil från vänster och träffade hans vänstra ben, vilket fick honom att med ett vrål flyga tre-fyra meter rakt upp i luften. Som tur var att landa på trottoaren bredvid.

Jag kom strax därpå fram till honom och satte mig vid hans huvud. Strax därpå stod en darrande man, tittade på mig och Nisse. Väste "Jag såg honom inte.", vände sig strax därefter bort från oss och spydde i gräset. "Ring efter en ambulans", sa jag åt honom, men jag insåg snabbt att därifrån skulle ingen hjälp komma. "Jag ville ju bara leka." kom det från Nisse. Svag och otydlig var rösten, stank av sprit gjorde hans andedräkt, blod rann från ett stort sår i huvudet och hans båda ben låg i konstiga vinklar mot varandra.

En av grannarna måste ha sett allting, för tio oändliga minuter senare hördes en ambulans på avstånd. "En ambulans kommer strax", sa jag till Nisses slutna ögon. "Vi kan leka under tiden, så går tiden fortare."

Bara ett rosslande fick jag till svar.