SkrivPuff 280 - Om en höstdoft

Vi var sju personer som stod uppställda runt ett avlångt sex fot djupt hål. Det var jag, min fru, fyra av våra grannar samt Nisses ex. Vädret slog i grenarna och paraplyerna blev efter ett tag uppspända åt fel håll, så mycket blåste det. Alla som stod där hade det där slitna utseendet som man får när situationen är obehaglig, vädret inte visar sig från sin bästa sida och allt är dött. Ingen ville vara där.

Ut ur buskaget, till höger om kyrkans bakre del, kom en vitklädd man småspringande. Nisses ex tittade automatiskt på klockan, skakade på huvudet och sa högt. "Han är sen!" Alla vi andra skruvade på oss av obehag då hennes anmärkning var för de här förhållanden ganska så opassande. "Än sen", tänkte jag. "Nisse går ingenstans."

Prästen kom fram till vår grupp, stannde till, tittade på oss alla och snusade i vinden och drog på munnen med en grimas som uttryckte ogillande. Han sa ingenting och ingenting hände. Efter ett tag började vi alla andra att skruva på oss, tittade på varandra. Min fru satte en armbåge i sidan på mig och väste något ohörbart. Trots allt fattade jag och tog mod till mig. Sa till prästen "Varför börjar du inte?" Prästen satte upp en förvånad nuna. "Jag börjar inte förrän föremålet i fråga är här. Vem har ansvaret för kistan och var är den?"

Alla vandrade tysta omkring för sig själva i snålblåsten förutom prästen och jag själv. Prästen hade gått in i kyrkan med ett muttrande "Jag fryser och det här stinker." och jag skällde ut begravningsentrepenören i min mobiltelefon. "Jag förstår det", sa jag lite väl högt. Mest för att de andra skulle höra att jag gjorde något. "När kommer han då?" Hans svar fick mig att känna kårarna krypa nerför ryggraden. "Vad menar du med borta?" Längre kom jag inte förran han på andra sidan lade på luren.

Att Nisse jämnt kom sist är ett välkänt faktum, men han behövde väl inte bete sig på samma sätt nu, vid det här tillfället och när det ändå var för sent. Viftade "Hitåt!" med armarna till alla som var där och sa när de hade samlats omkring mig. "Nisse kommer inte. Han har försvunnit." Hans ex muttrade "Typiskt Nisse" och de andra såg frågande på mig. Innan någon hann säga något sa exet "Jag går hem. Det här var droppen och sista gången."

"Förbannade Nisse", tänkte jag. "Typiskt honom att vara en strul-Putte in i det sista." Allt hade gått fort de sista veckorna, läkaren som hade förutspått hans snara hädanfärd hade tyvärr fått mer rätt än han hade kunnat ana.

Tre veckor tidigare hade Nisse och jag varit ute och gått en klar och varm höstdag då färgerna precis hade gått från sommar-torr-grönt till höst-rött-gult. "Det här är sista gången jag får känna denna jordiga fuktiga dödskampsdoft", sa han och såg sig omkring. "Det är döden som visar sitt fula tryne och släpper sin vidriga doft." Nisse var inte direkt nykter men han var inte full heller. Hans båda benbrott hade läkt ihop någorlunda, men han var tvungen att gå med käpp. Skulderfrakturen hindrade honom dock fortfarande.

Jag såg på honom att det var fara på färde, ville dock inte säga något, det var inte nödvändigt då jag förstod vad han sa utan att han behövde säga det. "Du ska ha tack", sa han. "För allt du har gjort." Vi vandrade tysta vidare, den där lördagen, den sista lördagen i Nisses liv. "Hälsa alla", sa han innan han gick in till sig. "Du har varit en god vän." Nisse och jag hade känt varandra i mer än trettiofem år.

Fick jag bestämma skulle det stå så här på hans gravsten. "Här vilar Nisse. Född: Ja. Död: Definitivt. Nisse var en man som alltid kom sist här i livet och fullast blev han, men hem gick han först av oss alla. Till slut."

Bestämma får jag naturligtvis inte.