SkrivPuff 285 - Om att slå till

"Jag tar den!" Vi kom springande denna varma vårdag utefter stranden. Det var Nisse, Mona och så jag. Vi var sexton och inne på det sjuttonde och vi gick i samma gymnasieklass. Det här året hade fört oss tillsammans på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, det hade gått fort och efter bara ett par dagar var vi som ler- och långhalm alla tre. Oskiljaktiga.

Solens gula sken spred sig över vattnet och våra kroppar skrek efter att få kasta av sig kläderna och hoppa i det blå. Mona stannade och stack ner handen i vattnet, ropade. "Det är svinkallt!" Nisse och jag hade inte sett att hon stannade, så vi tvärstoppade, vände oss om och såg på henne. "Hur kallt?" frågade Nisse. "Kan man bada?"

Mona tittade upp och skrattade. "Säkert. Ha Ha Ha." Hon satte sig ned och började plocka av sig det ena klädesplagget efter det andra. Nisse var inte sen att följa hennes exempel, men jag tog det lite mer försiktigt. "Kom igen nu då!" Nisses ord ekade mellan trädstammarna när han ropade åt mitt håll. "Vi måste slänga oss i. Säsongens första dopp."

Jag tog av mig en sko, men längre kom jag inte innan både Nisse och Mona hade kastat sig ut i vattnet. Med ett skrik kastade de sig lika snabbt upp igen. Nisse skrattade ljudligt och Mona tittade åt mitt håll. "Har du inte fått av dig brallorna än?" Hon skrattade högt och glatt. Själv kände jag bara den där glödande pilen som fanns i mig, den som aktiverades av hennes skratt och bara hon sa något eller var i min närhet.

Glöden som fanns i mig gjorde mig rastlös och nervig. Jag kände inte igen mig själv, hade svårt att sitta still under lektionerna och gjorde att jag helst av allt inte ville vara i samma rum som hon. Ändå kunde jag inte slita mig utan hängde efter henne som en trogen hund. Jag hade diskuterat det här med Nisse, men han hade inget bra svar att komma med. "Det är väl så här det är", sa han. "Det går över."

Hon stod där framför mig, drog sin våta t-shirt över sitt huvud. Log mot mig. Nisse som hade sett allt kom springande och tog Mona under armen och började att dra henne ifrån mig. "Släpp!" Hon slet sig loss och satte sig ner bredvid mig. Lutade sig mot mig. "Ska inte du bada? Så farligt kallt var det inte." Hennes ton var så utmanande att jag reagaerade instinktivt och tog av mig tröjan och skulle just resa mig upp för att springa ned och kasta mig i det kylslagna blå, då Nisse återigen ingrep. "Du behöver inte", sa han. "Mona bara driver med dig."

Hela jag blev skakig av det han sa. Jag kände hur pulsen steg, hur ansiktet hettade och hur kroppen snubblade till inne i mig. Hur kunde hon driva med mig, när jag inte drev med henne? Jag som var den mest  seriösa som hon någonsin hade träffat här i livet. Trodde jag i alla fall.

Nu måste alla förstå att en ung man, sexton år gammal och snart sjutton, är oerhört känslig för att bli retad och att någon driver med honom. Hormonerna i kroppen far i honom på exakt samma sätt som en illbatting till tvååring far över vardagsrumsgolvet, utan någon som helst kontroll. Den enda en normal sextonårig pojke tror på i det här laget är den bästa vän han har just då och just där. Därför trodde jag på Nisse.

Jag slet mig från Mona och mina ögon blixtrade när jag återigen klarade av att se på henne. Det jag såg var en mycket ung kvinna med tårar i ögonen som stirrade tillbaka på mig. Ca två-tredjedels sekund senare hade hennes örfil träffat mig hårt på kinden. "Jag driver inte med dig", skrek hon och vände sig bort. "Jävla Nisse."

När jag berättade den här historien på Nisses begravning skrattade alla högt, men högst av dem alla skrattade Mona. Själv la hon till och pekade på mig. "Ja där ser ni, utan Nisses förtjänster och allmänna brister hade jag aldrig slagit till och gift mig med honom där."