SkrivPuff 2010:20 - Lyhördhet

    Lyhörd =

    1. som hör bra, med skarp hörsel, skarphörd; öppen, vaken, känslig, mottaglig

    2. dåligt ljudisolerad, bullrig, lytt

    - Alla dessa egenskaper besitter ju jag!

    Nisse sträckte stolt på sig. Vi satt hemma hos honom i källaren till det stora huset, i gillestugan. Det var mörkbrunt, murrigt och läder. Cigarettröken låg tät då Nisse och Monkan blossade oupphörligt. Det var i mitten av sjuttiotalet, men det var då och det var trendigt och modernt och dyrt. Flådigt och inne. Mona, Nisse, Monkan och jag fläkte oss i sofforna. Järngänget.

    Vi hade fått till uppgift att skriva en uppsats om ordet "lyhörd". Grupparbete, alla tillsammans, en för alla och alla för en. Det var tidens anda och Nisse var den som var mest tillsammans. Speciellt brudar gillade han att vara tillsammans med, jämnt och oupphörligt. Det var dock Monkan han polade mest med, men som Monkan sa.

    - Vi har ett öppet förhållande.

    Det var Mona som berättade för mig.

    - Han stöter ju på alla. Jag tycker synd om Monkan, hon är så naiv.

    Mona och jag hade träffat varandra året efter det att Nisse hade kommit in i mitt liv. En dag i september det året stod hon bara i dörröppningen till klassrummet och var bedårande vacker och intagande. Vad som hände med mig vet jag inte, men helt plötsligt började jag som av en händelse att hamna bredvid henne vid lunchbordet, vi gjorde grupparbeten tillsammans, dansade på gemensamma fester. Hela mitt jag blev som en mikrofon och tog in varje signal hon sände, bearbetade den i min hjärna och tolkade den alltid till min fördel, när jag var på det humöret, eller till min nackdel, när jag var på det humöret. Jag hade ett helvete.

    Mona berättade senare för mig att hon tyckte det var en underbar tid. Om jag hade trott att jag var osynligt finkänslig i mina ansträngningar, så bedrog jag mig. Enligt Mona var jag som en elefant i en porslinsbutik som hon och hennes väninnor observerade, analyserade och diskuterade i det oändliga. Fantiserade om när och hur jag skulle ta steget och berätta.

    - Det var där jag fick hjälpa dig lite, sa Mona. Annars hade det ju aldrig hänt något.

    Och om det hände när det väl hände! Jissis, det var som en explosion av lycka i mig och så är det fortfarande. Till och med Nisse förstummades för ett ögonblick.

    - Jag hade aldrig trott att det var på det viset, sa han. Trodde du bara var ute efter att få lattja lite.

    Nisse såg aldrig. Nisse hörde aldrig. Nisse var bara sig själv och ingen annan kunde ta sig in i honom. För Nisse var Nisse nog. På något underligt vis klarade han sig för det mesta. Hur han kunde få de betyg han fick fattar ingen, då han egentligen inte presterade något. Han hade charmen och utseendet med sig, skrattet och leendet som kunde försätta berg, en personlighet extra vaganza. Det var nog det som avgjorde till hans fördel.

    - Vad skriver vi då?

    Nisse skrattade glatt och hoppade in i Monkans famn och log lyckligt. De kunde inte slita blicken från varandra. Just då och där. Mona tittade på mig, ryckte lite på axlarna.

    - Ska vi gå?

    Mona ville få färdigt uppsatsen, var beredd att göra den själv åt alla, bara den blev gjord.

    - Vi går, sa jag. Vi hjälps åt.

    Det sista vi hörde var Nisses och Monkans fnitter när de rullade runt varandra i den mörkbruna skinnsoffan, i gillestugan med den gröna vasstapeten och den gula bröstpanelen av furu.

SkrivPuff 2010:17 - Egentligen

    - Tänk om han hade haft förmågan att låta bli, sa Nilla. Då hade det inte varit så här.

    Det var jag, Mona och Nilla som satt i Nisses rum på det lilla sjukhuset i staden. Han hade trillat ihop dagen innan av för som Nilla sa "ett alldeles för gott leverne". Vi som hade känt Nisse sen barnsben visste att det betydde att han hade supit skallen i småbitar i allt för många dar i rad nu.

    - Se på honom, fortsatte Nilla. Sover som ett litet barn.

    Nisse låg på kudden med en förnöjt leende i mungipan, han snarkade till i bland och småpratade lite i sömnen så där som vi alla gör. Den vita väggen sken blankt, den usla konsten på väggen skrattade åt oss och sjukhussängen såg så där onödigt komplicerad och dyr ut, som bara sjukhussängar kan. Ingen av oss ville vara där.

    Ett par dagar innan hade Nilla kommit och hälsat på.

    - Han bara super, sa hon. Jag får honom inte att låta bli. Han bara sitter i fåtöljen och häller i sig.

    Hennes ansiktsuttryck var grått och trött och slitet. Deras lilla grabb lekte obekymrat med Voffsen och verkade vara omedveten om vad som försiggick runt honom.

    - Pappa trött, sa han plötsligt och tittade på mig. Aldrig leka.

    Nilla såg ut som om hon hade sålt en citron och brast därefter i gråt.

    - Jag orkar inte längre, hulkade hon. Jag lämnar honom.

    Senare såg vi ambulansen komma och lyfta in en apatisk Nisse i bilen och fara in mot stan.

    - Det är inte så här jag vill ha det, sa Nilla. När han är nykter är han världens goaste.

    Nisse sov den drogade människans djupa sömn. Han fanns där i sjukhussalen men ändå inte. Dörren öppnades och en manlig vitrock kom in.

    - Doktor Mahmoud, sa han och sträckte fram handen. Jag är överläkare här på kliniken.

    Vi tittade på honom, ville väl ha ett svar antar jag, men något sådant skulle vi inte få.

   - Han behöver hjälp. Under lång tid, fortsatte han.

    Plötsligt satte sig Nisse upp och spydde som en fontän.

    - Fy fan, sa jag och Mona samtidigt.

   Dr M reste sig upp, öppnade dörren och ropade på ett biträde som strax därpå hade torkat upp det värsta.

    - Ni får gå ut, sa hon. Jag måste byta sängkläder.

    Nisse, som nu satt upp i sängen och såg ut som om han inte visste var han befann sig började slå vilt omkring sig.

    - Var är jag? skrek han. Nilla, vad gör du med mig?

    Nilla bara tittade på honom, skakade på huvudet, vände sig om och gick ut genom dörren. Såg på Dr M.

    - Gör vad ni måste, sa hon. Oavsett vad han säger.

    Det sista vi såg av Nisse den dagen var en magerlagd och grå man som satt upp i sängen och skrek av rädsla, ett biträde som försökte få still på honom så att hon kunde bädda rent, en Dr M som stod med en spruta och tre manliga biträden på väg in för att hålla fast.

    - Fy fan, tänkte jag. Det här är det ingen som vill. Egentligen.

SkrivPuff 2010:16 - Om ett erbjudande

    Det var mörkt, det var dimmigt och det var kallt. Den vackra sommaren hade på ett par timmar försvunnit och ersatts av en höstlik grådaskig sörja. Jag stod på vakt i hörnet Hospitalsgatan - Gamla Rådstugugatan och frös och var genomsur in på bara skinnet. Den ena av tvillingbröderna fanns i huset mittemot och den ville vi inte släppa ur sikte. Mitt humör sjönk ner mot fryspunkten när den man som stod framför mig kittlade mig med en pistol mellan tredje och fjärde revbenet.

    - It's time, sa han på en kraftig bruten engelska. Immediately.

    Det var första gången jag såg honom, men tydligen visste han vem jag var vilket gjorde mig lätt konfunderad. Putte och jag hade fått fritt fram av Sheriffbruden.

    - Det är bara att ösa, hade hon sagt. Fritt fram. Det finns inget i vägen och släpp inte fanskapet ur sikte. Det har vi inte råd med.

    Längre hann jag inte i mina funderingar innan en bil hade kört fram, dörren öppnades och jag for med huvudet före in baksätet. Han med pistolen och den taskiga accenten kom strax därpå in bredvid mig och vi för iväg med en rivstart. Jag funderade på min situation. Att den var dålig insåg jag lätt, att de inte ville döda mig insåg jag också, för i sådant fall skulle jag redan ha mött mannen med hornen och svansen.

    - Just keep your mouth closed and shut up.

    Mannen praktiserade sin mest hårdkokta engelska han kunde komma på, vilket inte var speciellt mycket. Jag bevärdigade inte honom med en blick utan tänkte istället tillbaka på en liknande situation jag hade befunnit mig i Murmansk. Det var en mycket blåsig vårvinter det glada 1983 när vi låg i hamn och lastade allmänt styckegods. Den lokala maffiagangstern ville försöka pressa kapten på en rubel eller två och skuffade därför in en kines och mig i hans genomrostade VAZ för att vi senare skulle köpas fria. Så hade han tänkt i alla fall. Det enda som hände, och det fick jag veta efteråt, var att kapten skrattade gangstern rakt upp i ansiktet, plockade in några av hans galanta damer i sin egen hytt och sen byttes vi. Den enda som fick något utbyte av det hela var kapten, för som han sa efteråt, de damerna visste hur en karl skulle behandlas.

    Chauffören bromsade hårt, slirade fåfängt på den blöta asfalten och vi stannade först med nosen mot trafiken. Som tur var låg jag med huvudet ner i baksätet och satt därför fast, så jag skadades inte. Det enda som till min glädje hördes strax därefter var Sheriffbrudens väna stämma.

    - Get out of there and I will give you an offer you can't refuse.

SkrivPuff 2010:15 - Om att hjälpa

    - Jag försökte verkligen!

    Alla runt bordet på Nisses minnesstund höll med. Nisse var verkligen bortom all hjälp. För att kunna hjälpa måste den som ta emot hjälpen vilja. Hjälp till självhjälp. Om den senare biten inte finns så går det helt enkelt inte, men det är ingen ursäkt att låta bli.

    - Jag försökte också!

    Det hade kommit in en kvinna i salen där vi satt och hon hade lyssnat på det jag sa. Vi vände oss alla om och såg på henne. Nisses ex Nilla var den som först tog till orda.

    - Vem är du?

    Kvinnan kom närmare, gick sakta och väldigt utstuderat. Hon hängde av sig sin kappa på en stol och stog framför oss i en kort svart kjol och en tunn svart sidenblus. Ljushårig var hon, lätt sminkad och outhärdligt vacker.

    - Jag var en vän till Nisse. Det räcker så.

    Nu blev det återigen alldeles tyst. Det enda som hördes var Nillas och Nisses grabb som stultade fram och åter mellan väggarna i församlingssalen där vi satt. Jag tittade på de som satt där; Nilla som besvärat tittade ner i tallriken, Monkan som med ett leende och öppna ögon såg på den nyinkomna, Min fru Mona som mest tittade på mig, Våra två grannpar som inte visste på vilket stolsben de skulle sitta på.

    - Gör något! Mona viskade till mig. Få ut henne!

    Kvinnan tittade på Mona och log, vände ryggen till och hämtade en kopp kaffe från bordet som stod bredvid. Det enda som hördes var hennes klackars smattrande mot den hårda ekparketten.

    - Vem har vi här då?

    Hon satte sig på huk framför den lilla grabben, gav honom en kaka.

    - En sådan sötnos. Är det Nisses och din?

    Nu tog det hus i helvete hos Nilla. Hon störtade fram och drog åt sig grabben.

    - Han får inte äta sötsaker mitt i veckan.

    Den unga kvinnan reste sig upp med ett skratt, såg sig åter omkring och tittade på Monkan.

    - Du måste vara Monkan förstår jag?

    Nu ansåg jag att det räckte och det var dags att sätta ner foten, men innan jag hade hunnit säga något pekade kvinnan på mig.

    - Du sitter still och håller tyst. Jag är i min fulla rätt att vara här.

    Tystnaden, den pinsamma, lägrade sig åter över sällskapet och inte ens ett litet sörplande hördes. Kvinann ställde sig framför oss, vid kortänden. Satte ifrån sig koppen, tittade upp och tog till orda.

    - Jag försökte också, sa hon. Många gånger och jag hade bestämt mig för att aldrig ge upp. Alltifrån den gången vi träffades för första gången och fram till förra månaden. Ohh, vad jag har försökt. Bönat, vädjat, hotat, men ingenting har hjälpt. Fram till förra månaden försökte jag, men då blev det tyst, så jag förstod att något hade hänt. Nisse var inte tyst, han var inte den människan och det fanns bara en sak som kunde få honom tyst. Jag visste då. Att det var försent.

    Hon fortsatte.

    - Nisse och jag träffades för flera år sedan. Långt innan han träffade dig Nilla. Du behöver inte vara orolig, vi var barn när vi träffades eller nästan i alla fall. Vi var i det stadiet av livet då man kan karaktärisera oss som de nästan vuxna. Trots det gjorde vi saker som vuxna gör och resultatet blev också vuxet. Jag insåg att vuxenansvaret måste vi ta trots att vi nästan bara var barn, men där svek Nisse. Ansvar kunde han inte ta. Den fan! Vad jag älskar honom.

     Här brast kvinann i gråt, hon satte sig ner och allt blev tyst. Dörren in till salen öppnades åter och in kom en ung man i tjugofemårsåldern. När vi såg honom, var det som om vi hade sett ett spöke, alla drog efter andan förutom Monkan som skrek, så lik var han Nisse. Han som låg i det sex fot djupa avlånga hålet på kyrkogården.

    - Kom, sa kvinnan. Kom och sätt dig här och presentera dig.

    - Vi tror vi förstår, sa jag. Du behöver inte vara orolig, du är bland vänner. Eller hur Nilla?

    Nilla nickade och fyllde i.

    - Vi har alla som sitter runt det här bordet försökt hjälpa Nisse under alla år, men ingenting har hjälpt. Ingenting, för den fan ville inte bli hjälpt. Alla runt det här bordet älskade Nisse för den människa han var och på något underligt sätt älskade Nisse oss alla lika mycket. Inget undantag. Det var sådan han var. Fan vad jag älskar honom. Den skiten.

    - Jag vet att Nisse är min pappa, började den unga mannen. Jag heter Nils. Inte Nisse. Nisse var min pappa. Jag har haft kontakt med honom under hela min uppväxt. På något sätt. Inte ens jag kunde hjälpa honom, trots att jag har bönat och bett, hotat och slagit, skrikigt och gapat. Inget bet. Jag saknar min pappa.

    Vi satt tysta och tittade på varandra efter det. Hjälpte varandra genom vår gemenskap och vår gemensamma historia. Jag tog Monas hand, lutade mig fram och viskade i hennes öra "Jag älskar dig!".

    Så mycket människa, både på gott och ont, tror jag inte att jag har varit någon gång under hela mitt liv. Jag funderade en stund och kom till den slutsatsen, att den känslan jag till slut har lärt mig känna, har jag endast Nisse och hans hjälplöshet att tacka för.

SkrivPuff 2010.14 - Om att grubbla

    Nisse satt och såg rakt fram i fåtöljen när jag kom. Bligstirrade liksom, ingen hemma, ögonen öppna men inget mer.

    - Du måste prata med honom, sa Nilla. Jag når inte fram.

    Jag gick fram och ställde mig framför honom. Tittade på honom, såg honom i ögonen. Vinkade lite, men ingenting hände.

    - Vad fan håller du på med, frågade jag.

    Inget svar. Nilla kom in.

    - Så här har han varit sen i morse, sa hon. Han satte sig i fåtöljen efter morgonkaffet och efter det har han inte rört sig och inte sagt ett ord. Jag vet inte om han ens hör mig.

    Vi stod i vardagsrummet och visste inte vad vi skulle göra. Han levde i all fall då bröstkorgen hävde sig i lugn och jämn takt.

    - Ska vi ringa efter en ambulans?

    Nilla såg mer och mer orolig ut och Nisse rörde inte en min.

    - Ska vi ringa en ambulans?

    Jag frågade Nisse, men det blev samma reaktion som förut.

    - Var är telefon? Vi ringer efter en ambulans.

    Nilla hämtade den lilla bärbara.

    - Ring 112, sa jag. Det är bättre du gör det. Du är ju hans fru.

    Nu utspelade sig ett mycket märkligt samtal. Jag kunde ju bara höra hälften av vad som sas, men Nillas ansiktsuttryck sa det mesta.

    - Vi skulle ringa sjukvårdsupplysningen först, sa hon. De skickade ingen bil till vår adress, då det har varit alldeles för många ambulanser hit förut.

    Vad gör man? Det fanns ingen tid att spilla. Nisse satt där han satt och rörde inte en min. Status quo alltså. Efter en snabb koll med sjukvårdsupplysningen där vi fick rådet att ta en Alvedon och avvakta var läget lätt förtvivlat. Nilla grät och jag stod där som en stenstod och ingen av oss visste varken ut eller in.

    "Pling, plong, pling" "Ding, dong, ding"

    Nilla rusade ut och öppnade.

    - Nä, men hej. Kom in. Bra att du kom.

    Nu blev även jag nyfiken och stack ut huvudet genom dörren.

    - Tjenare Monkan! Det var inte igår.

    Vi kramades som de två gamla kompisar vi var.

    - Hur är det med Nisse, frågade Monkan. Han ringde igår och bad mig titta in vid den här tidpunkten.

    Nilla och jag tittade på varandra. Hon skakade på huvudet, visste ingenting och till mig hade han inte sagt något.

    - Välkommen, hördes plötsligt Nisse ropa från fåtöljen. Kom in vet ja. Lösningen är nära. Jag behöver bara grubbla ett par timmar till.

SkrivPuff 2010:12 - Om en nykomling

    Vi satt uppradade i bänkarna, lite stela och ovana för varandras sällskap den där första dagen efter sommarlovet då alla ville vara någon annanstans. Nya lärare passerade revy där i klassrummet, en efter en kom de in och presenterade sig. Huvudläraren var den samma som förra året, så vi kände varandra. Presentation överflödig.

    - Hej hopp.

    Ett ljushårigt fånflin stack in huvudet i salen där vi satt. Det släntrade in och satte sig vid en ledig bänk. Brydde sig inte.

    - Och vem har vi här då?

    Läraren hade roat sett på när han hade kommit in. Det stod en sky av cigarettrök och coolnes kring honom. Tjejerna i klassen stirrade hänfört medan vi grabbar såg fientligt på. Vissa av tjejerna till och med rodnade.

    - Tjaba alla.

     Den ljushåriga tittade sig ikring, fastnade när han såg Monkan och blinkade lite med det ena ögat. Man kunde se hur rödfärgen spred sig i hennes ansikte, men hon kunde inte släppa hans ögon. Allt surr som hade varit hade nu tystnat. Läraren tog åter till orda.

    - Vad heter du? Kan du inte komma fram till tavlan och presentera dig?

     Den nye reste sig motvilligt upp, gick med släpiga och motvilliga steg fram och vände sig om. Drog upp tröjärmarna till armbågen och log mot oss.

    - Tjaba alla. Nisse heter jag. Jag är nyinflyttad sen en vecka. Ska gå med er så länge jag orkar. Vi syns i morrn. Har lite att göra nu.

    Han höjde handen och knackade med två fingrar på sin panna i en hälsning mot läraren och traskade sen ut genom dörren.

SkrivPuff 2010:11 - Om att sätta ihop

    - Aldrig i livet. Lägg av för fan och lägg ner.

    Att stå och skrika på läktaren verkar ju dödfött, egentligen. Inte tusan bryr sig domaren om vad de säger. Han eller hon ska inte göra det i alla fall, men i det här fallet verkade det som det påverkade honom.

    - Schysst, sa Nicke där han stod mitt i klacken och gapade och skrek. Schysst! Sätt dit den för fan. Domardjävel! Ut med honom. Go Brucie. Go Go.

    Jag stod bredvid och tittade på skådespelet som försiggick på ståplatsläktaren och speciellt i den delen av klacken där de allra mest högljudda och fanatiska stod. De flesta verkade inte vara över tjugofem, utan snarare runt eller under tjugo. En grupp tilldrog sig dock mitt speciella intresse. De var belägna mitt i klacken. Svartklädda och skalliga. Några hade tagit av sig skjortan och visade upp sina tatueringar med klubbmärke och andra attribut för evigt etsade på huden. En av dem satte upp sin hand och hela klacken tystnade.

    - Döda! skrek han.

    - DÖDA.

    Hela klacken vrålade nu som en person. Leendena hade försvunnit och koncentrationen lyste i deras förvridna ansikten.

    - DÖDA!

    Återigen mullrade det avskyvärda ordet runt arenan där drygt femtontusen människor satt och beskådade skådespelet som pågick på innerplan. Den enda som inte tittade dit var jag, för det egentliga skådespelet försiggick på läktaren, i klacken och bland de människor som enligt utsago älskade mest.

    - HATA! HATA! HATA!

    Jag fick syn på en liten ung pojke, cirka fem-sex år som stod mitt i och bredvid en man som var stor som en ladugårdsdörr. Mannen var i trettiofemårsåldern och en av de som ledde hela skådespelet. Den lille pojken stod och tittade beundrande upp på den äldre, slog honom lite lätt på benet och ville upp. Han lyftes upp på axlarna och mannen visade och pekade på plan.

    - JJJJJJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.

    Ett oerhört vrål brakade loss när hemmalaget gjorde mål. Hela klacken for som en man ner mot innerplan och de som stod nederst höll på att klämmas ihjäl när horden kom farande. Mannen som hade den lille pojken på axlarna rycktes med och for utan kontroll. Bengaler tändes och dimman la sig tät över ståplats. Skräp kastades ned över bortalagets målvakt som plötsligt segnade ner på marken.

    - HATA! HATA! HATA!

    Den välkända ljudmattan rullade åter ut från ståplats när blåklädda insatspoliser med batongen höjd rusade in och tryckte människomassan nedåt och utåt. Strax därpå hade domaren sett till att utrymma planen, den skadade spelaren hade kommit därifrån och polisen kunde få göra sitt. Jag brydde mig inte så mycket om vad som hände utan jag letade istället förtvivlat efter den lille pojken. Oron och olusten spred sig i kroppen när jag inte hittade honom i det slag som nu utspelade sig framför mina ögon.

    - Kan ni inte sluta och låta oss få spela färdigt?

    Applådåskorna rullade då hemmalagets kapten hade tagit till orda i stadions ljudanläggning. Det hjälpte någorlunda. Poliserna slutade slå, drog sig tillbaka och klacken kunde åter börja göra det de var där för att göra.

    - DÖDA! HATA! DÖDA!

    Mannen med den lilla pojken for runt i klacken. Ensam. Hans ansikte var desperat, hans mimik oupphörlig och gesterna yviga. Han sprang fram mot stängslet som omgärdade ståplats och fick ögonkontakt med mig.

    - Har du sett min grabb? mimade han.

    Vad kunde jag säga och vad kunde jag göra? Jag ruskade på huvudet, ryckte lite på axeln och såg honom rakt in i ögonen. Höll honom kvar med min blick när jag gick fram till honom.

    - Nu har du skitit i det blå skåpet, sa jag till honom. Detta kan du aldrig förklara för pojkens mamma.

    Bakom oss kom det fram en yngling i hemmalagets tröja och bar på den lilla pojken. Mannen såg på ynglingen, såg på pojken och tog honom i sina armar. Tittade på mig med ögon som strålade.

    - Han är OK!

    Han lyfte upp sin hand och hela klacken tystnade. Och tyst var den matchen ut.