SkrivPuff 2010:11 - Om att sätta ihop

    - Aldrig i livet. Lägg av för fan och lägg ner.

    Att stå och skrika på läktaren verkar ju dödfött, egentligen. Inte tusan bryr sig domaren om vad de säger. Han eller hon ska inte göra det i alla fall, men i det här fallet verkade det som det påverkade honom.

    - Schysst, sa Nicke där han stod mitt i klacken och gapade och skrek. Schysst! Sätt dit den för fan. Domardjävel! Ut med honom. Go Brucie. Go Go.

    Jag stod bredvid och tittade på skådespelet som försiggick på ståplatsläktaren och speciellt i den delen av klacken där de allra mest högljudda och fanatiska stod. De flesta verkade inte vara över tjugofem, utan snarare runt eller under tjugo. En grupp tilldrog sig dock mitt speciella intresse. De var belägna mitt i klacken. Svartklädda och skalliga. Några hade tagit av sig skjortan och visade upp sina tatueringar med klubbmärke och andra attribut för evigt etsade på huden. En av dem satte upp sin hand och hela klacken tystnade.

    - Döda! skrek han.

    - DÖDA.

    Hela klacken vrålade nu som en person. Leendena hade försvunnit och koncentrationen lyste i deras förvridna ansikten.

    - DÖDA!

    Återigen mullrade det avskyvärda ordet runt arenan där drygt femtontusen människor satt och beskådade skådespelet som pågick på innerplan. Den enda som inte tittade dit var jag, för det egentliga skådespelet försiggick på läktaren, i klacken och bland de människor som enligt utsago älskade mest.

    - HATA! HATA! HATA!

    Jag fick syn på en liten ung pojke, cirka fem-sex år som stod mitt i och bredvid en man som var stor som en ladugårdsdörr. Mannen var i trettiofemårsåldern och en av de som ledde hela skådespelet. Den lille pojken stod och tittade beundrande upp på den äldre, slog honom lite lätt på benet och ville upp. Han lyftes upp på axlarna och mannen visade och pekade på plan.

    - JJJJJJAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.

    Ett oerhört vrål brakade loss när hemmalaget gjorde mål. Hela klacken for som en man ner mot innerplan och de som stod nederst höll på att klämmas ihjäl när horden kom farande. Mannen som hade den lille pojken på axlarna rycktes med och for utan kontroll. Bengaler tändes och dimman la sig tät över ståplats. Skräp kastades ned över bortalagets målvakt som plötsligt segnade ner på marken.

    - HATA! HATA! HATA!

    Den välkända ljudmattan rullade åter ut från ståplats när blåklädda insatspoliser med batongen höjd rusade in och tryckte människomassan nedåt och utåt. Strax därpå hade domaren sett till att utrymma planen, den skadade spelaren hade kommit därifrån och polisen kunde få göra sitt. Jag brydde mig inte så mycket om vad som hände utan jag letade istället förtvivlat efter den lille pojken. Oron och olusten spred sig i kroppen när jag inte hittade honom i det slag som nu utspelade sig framför mina ögon.

    - Kan ni inte sluta och låta oss få spela färdigt?

    Applådåskorna rullade då hemmalagets kapten hade tagit till orda i stadions ljudanläggning. Det hjälpte någorlunda. Poliserna slutade slå, drog sig tillbaka och klacken kunde åter börja göra det de var där för att göra.

    - DÖDA! HATA! DÖDA!

    Mannen med den lilla pojken for runt i klacken. Ensam. Hans ansikte var desperat, hans mimik oupphörlig och gesterna yviga. Han sprang fram mot stängslet som omgärdade ståplats och fick ögonkontakt med mig.

    - Har du sett min grabb? mimade han.

    Vad kunde jag säga och vad kunde jag göra? Jag ruskade på huvudet, ryckte lite på axeln och såg honom rakt in i ögonen. Höll honom kvar med min blick när jag gick fram till honom.

    - Nu har du skitit i det blå skåpet, sa jag till honom. Detta kan du aldrig förklara för pojkens mamma.

    Bakom oss kom det fram en yngling i hemmalagets tröja och bar på den lilla pojken. Mannen såg på ynglingen, såg på pojken och tog honom i sina armar. Tittade på mig med ögon som strålade.

    - Han är OK!

    Han lyfte upp sin hand och hela klacken tystnade. Och tyst var den matchen ut.