SkrivPuff 2010:17 - Egentligen

    - Tänk om han hade haft förmågan att låta bli, sa Nilla. Då hade det inte varit så här.

    Det var jag, Mona och Nilla som satt i Nisses rum på det lilla sjukhuset i staden. Han hade trillat ihop dagen innan av för som Nilla sa "ett alldeles för gott leverne". Vi som hade känt Nisse sen barnsben visste att det betydde att han hade supit skallen i småbitar i allt för många dar i rad nu.

    - Se på honom, fortsatte Nilla. Sover som ett litet barn.

    Nisse låg på kudden med en förnöjt leende i mungipan, han snarkade till i bland och småpratade lite i sömnen så där som vi alla gör. Den vita väggen sken blankt, den usla konsten på väggen skrattade åt oss och sjukhussängen såg så där onödigt komplicerad och dyr ut, som bara sjukhussängar kan. Ingen av oss ville vara där.

    Ett par dagar innan hade Nilla kommit och hälsat på.

    - Han bara super, sa hon. Jag får honom inte att låta bli. Han bara sitter i fåtöljen och häller i sig.

    Hennes ansiktsuttryck var grått och trött och slitet. Deras lilla grabb lekte obekymrat med Voffsen och verkade vara omedveten om vad som försiggick runt honom.

    - Pappa trött, sa han plötsligt och tittade på mig. Aldrig leka.

    Nilla såg ut som om hon hade sålt en citron och brast därefter i gråt.

    - Jag orkar inte längre, hulkade hon. Jag lämnar honom.

    Senare såg vi ambulansen komma och lyfta in en apatisk Nisse i bilen och fara in mot stan.

    - Det är inte så här jag vill ha det, sa Nilla. När han är nykter är han världens goaste.

    Nisse sov den drogade människans djupa sömn. Han fanns där i sjukhussalen men ändå inte. Dörren öppnades och en manlig vitrock kom in.

    - Doktor Mahmoud, sa han och sträckte fram handen. Jag är överläkare här på kliniken.

    Vi tittade på honom, ville väl ha ett svar antar jag, men något sådant skulle vi inte få.

   - Han behöver hjälp. Under lång tid, fortsatte han.

    Plötsligt satte sig Nisse upp och spydde som en fontän.

    - Fy fan, sa jag och Mona samtidigt.

   Dr M reste sig upp, öppnade dörren och ropade på ett biträde som strax därpå hade torkat upp det värsta.

    - Ni får gå ut, sa hon. Jag måste byta sängkläder.

    Nisse, som nu satt upp i sängen och såg ut som om han inte visste var han befann sig började slå vilt omkring sig.

    - Var är jag? skrek han. Nilla, vad gör du med mig?

    Nilla bara tittade på honom, skakade på huvudet, vände sig om och gick ut genom dörren. Såg på Dr M.

    - Gör vad ni måste, sa hon. Oavsett vad han säger.

    Det sista vi såg av Nisse den dagen var en magerlagd och grå man som satt upp i sängen och skrek av rädsla, ett biträde som försökte få still på honom så att hon kunde bädda rent, en Dr M som stod med en spruta och tre manliga biträden på väg in för att hålla fast.

    - Fy fan, tänkte jag. Det här är det ingen som vill. Egentligen.