SkrivPuff 2010:16 - Om ett erbjudande

    Det var mörkt, det var dimmigt och det var kallt. Den vackra sommaren hade på ett par timmar försvunnit och ersatts av en höstlik grådaskig sörja. Jag stod på vakt i hörnet Hospitalsgatan - Gamla Rådstugugatan och frös och var genomsur in på bara skinnet. Den ena av tvillingbröderna fanns i huset mittemot och den ville vi inte släppa ur sikte. Mitt humör sjönk ner mot fryspunkten när den man som stod framför mig kittlade mig med en pistol mellan tredje och fjärde revbenet.

    - It's time, sa han på en kraftig bruten engelska. Immediately.

    Det var första gången jag såg honom, men tydligen visste han vem jag var vilket gjorde mig lätt konfunderad. Putte och jag hade fått fritt fram av Sheriffbruden.

    - Det är bara att ösa, hade hon sagt. Fritt fram. Det finns inget i vägen och släpp inte fanskapet ur sikte. Det har vi inte råd med.

    Längre hann jag inte i mina funderingar innan en bil hade kört fram, dörren öppnades och jag for med huvudet före in baksätet. Han med pistolen och den taskiga accenten kom strax därpå in bredvid mig och vi för iväg med en rivstart. Jag funderade på min situation. Att den var dålig insåg jag lätt, att de inte ville döda mig insåg jag också, för i sådant fall skulle jag redan ha mött mannen med hornen och svansen.

    - Just keep your mouth closed and shut up.

    Mannen praktiserade sin mest hårdkokta engelska han kunde komma på, vilket inte var speciellt mycket. Jag bevärdigade inte honom med en blick utan tänkte istället tillbaka på en liknande situation jag hade befunnit mig i Murmansk. Det var en mycket blåsig vårvinter det glada 1983 när vi låg i hamn och lastade allmänt styckegods. Den lokala maffiagangstern ville försöka pressa kapten på en rubel eller två och skuffade därför in en kines och mig i hans genomrostade VAZ för att vi senare skulle köpas fria. Så hade han tänkt i alla fall. Det enda som hände, och det fick jag veta efteråt, var att kapten skrattade gangstern rakt upp i ansiktet, plockade in några av hans galanta damer i sin egen hytt och sen byttes vi. Den enda som fick något utbyte av det hela var kapten, för som han sa efteråt, de damerna visste hur en karl skulle behandlas.

    Chauffören bromsade hårt, slirade fåfängt på den blöta asfalten och vi stannade först med nosen mot trafiken. Som tur var låg jag med huvudet ner i baksätet och satt därför fast, så jag skadades inte. Det enda som till min glädje hördes strax därefter var Sheriffbrudens väna stämma.

    - Get out of there and I will give you an offer you can't refuse.